Dagens raritet L

Jag har haft Jellybread First Slice i säkert närmare 40 år i samlingen. För något år sedan införlivades även deras sista på Blue Horizon, den svåra Back to Begin Again. Det återstod då, förutom den omöjliga mini-LPn, den ganska lätthittade Sixty-Five Parkway. Jag var nyligen ute och tittade lite efter den på diverse platser på nätet, men kom inte till skott med att köpa den någonstans och jag glömde bort det hela. Så kom det sig att jag bläddrade igenom alla skivor som stod framme vid stereon. Vad hittade jag där? Jo, Sixty-Five Parkway förstås. Någon gång under det senaste halvåret har jag uppenbarligen köpt den, men jag har absolut inget minne av det. Hur är det ens möjligt? Den finns inte i historiken från mina discogsköp och jag kan verkligen inte minnas att den inhandlats i Förslöv, där jag svänger inom ibland, på skivrundan i Malmö i höstas eller i London. Eller hos Electric Mud. Där var jag för inte så länge sedan och minns exakt vad jag köpte. Det är ett totalt mysterium. Är det nu varningsklockorna för demens ringer? 

Hursomhelst, skivan kan inte ha gjort något större intryck när jag rimligen lyssnat på den första gången. Nu har den dock snurrat vid en handfull tillfällen och jag tycker den växer varje gång. Sixty-Five Parkway är ingen ordinär bluesplatta, utan det serveras både soul, jazz, ragtime och funk. A-sidans Old Before Your Time är fin och B-sidans The Missing Links jazziga instrumentala parti är smått magiskt. Blue Horizon, UK, 1970.

Old Before Your Time

The Missing Link

Face of Stone

En skiva som det är patetiskt att sakna i original är Zipper s/t från 1975. Den har ju verkligen varit möjlig fram till ungefär nu och jag har varit på väg att köpa ett exemplar i flera år. Nu blev det en nypress från Permanent Records utgiven förra året. Limiterad till 250 exemplar, och i Whiskey and Cigarette Smoke Colored Vinyl. 

Skivan är verkligen awesome. En del tycker bara att det är en Led Zeppelin-rip off, typ Granicus. Jag kan förvisso höra Led Zeppelin, men tycker också att det är lika mycket stökig garagerock över den. Fred Cole frontade tidigare Weed/Lollipop Shoppe så det är kanske inte så märkligt. 

Sent 70-tal, tidigt 80-tal köpte jag på mig en hel del Pebbles- och Nuggets-samlingar och fick då bekanta mig med många av USAs garageband. Ett band som fastnade var just Lollipop Shoppe och deras You Must be a Witch på Pebbles Vol. 8. När jag hör den idag inser jag hur mycket Love och Arthur Lee han låter. 

Bullets

Face of Stone

Lollipop Shoppe You Must be a Witch

Dagens raritet XLIX

Vad kan passa bättre en fredag än Demian s/t? Jag klagar ibland på att jag spelar mina dyrgripar alltför sällan, men denna plockas fram relativt ofta och då får den alltid sig ett par tre genomspelningar. Det är trångt på den där topplistan, men Demian skulle definitivt kvala in på min topp 50. Den har låtarna och sången och de fantastiska tvillinggitarrerna med det rätta bettet, men det är också något i själva soundet och den alltid närvarande melankolin i både sång- och gitarrmelodier. 

Skivan är dock inte helt felfri. Face The Crowd, öppningsspåret, är lätt tristaste låten. Jag tycker att gitarriffet är riktigt tröttsamt faktiskt. Därefter finns det inte mycket mer negativt att säga. Windy City får alltid mig att tänka på Allman Brothers av någon anledning. Jag vet inte vilken låt det skulle vara, utan det är nog mera känslan. När både Rod Prince och Todd Potter börjar spela den snygga gitarrmelodin i slutet och sedan bygger på med sång, handklapp och percussion är det så vackert att man kan börja lipa. Love People. Alltså, den sångmelodin! Det är så snyggt!!! Coming har ett bassound (och ett bassolo) som man kan döda för och gitarrduellerna slår det mesta. Låten vill inte ta slut vilket man är mycket tacksam för. Fast att det är mycket gitarrer och riffigt så blir det aldrig riktigt hårdrock av det hela. Vilket bara är positivt. 

Todd's Tune är en låt som transformeras totalt halvvägs in och därifrån är det gåshud. Ett genialiskt arrangemang och man kan höra låten om och om igen. Dock är den nog ännu bättre på Bubble Puppy A Gathering of Promises. Det är ändå lätt att förstå att de spelade in den igen för det är ett monster till låt. No More Tenderness påminner något om Windy City i stil. Stämningen i låten ändras hela tiden. Det är melankolin som fångar mig återigen. Are You With Me Baby är nog ändå min favorit på skivan. Älskar det släpiga liret och sångharmonierna. Sjukt snygg och vacker. Båda gitarrsolona är magiska och när de till slut drar på i slutet så är man på väg att gå upp i limningen. Avslutande Only A Loner är en riktig stänkare och med det tyngsta riffet på skivan. ABC Records, US, 1971.

Windy City

Coming

Are You With Me Baby

Skivsamlande

Skivsamlandet går lätt överstyr. Det spelar ingen roll att jag redan har alldeles för många skivor och hur många som helst som sällan eller aldrig får någon tid på skivtallriken, jag vill ändå bara ha fler hela tiden. Är det en sjukdom eller bara en väldigt dyr hobby? Självmedicinering? Jag får dåligt samvete över att jag spelar så få av skivorna. Det handlar dock inte bara om tidsbrist, för jag har ibland inte någon större lust. Jag kan välja att läsa om skivor i mina böcker, kolla Discogs och ebay eller andra sidor på nätet och samtidigt lyssna på P1 i timmar. Någon gång har jag försökt med att tvinga mig själv att spela minst en skiva per kväll. En kort period för några år sedan körde jag med tre skivor per kväll. 

När jag hade sett Dewolff i höstas fick jag ett ryck och köpte det mesta med dem. Drygt 15 skivor. I den högen finns fortfarande någon olyssnad platta och flera av dem har nog bara spelats en gång. Alltså, vad är det för dumheter och vansinne? Är det för att jag vill att de ska stå i hyllan den dagen jag får lust att spela dem? Detta gränsar till hoarding...

Att hamna i reissueträsket (som jag nyligen gjort) är inte heller bra för mitt skivlyssnande. Då köper jag bara fler skivor än jag lyssnar på. Nu är dessutom reissues inte särskilt billiga längre... 

Det går förvisso inte att köpa allting i original, då priserna för sådant jag vill ha är alldeles för höga, men om tillskottet bara skulle bli 2-3 halvobskyra och medeldyra skivor per månad så lyssnar jag oftast på dessa lite mera andäktigt. Måttfullhet är bättre för lyssnandet, så är det. Nypressarna har jag aldrig lika dåligt samvete mot. Kanske jag ska pröva med ett skivkonto? Sätta av till exempel 3000 kr i månaden till skivor och sedan vara disciplinerad och inte röra några andra pengar. Är de slut så är de slut. Om det är någon riktig artefakt som ska in i samlingen, så får man spara på kontot tills pengarna finns. Det borde kunna funka.

Samtidigt vet jag att det finns de som är mycket sjukare än vad jag är. Det räcker med att hänga på någon skivmässa eller att titta på Youtube på alla som visar upp sina skivor där, för att inse att skivsamlare är a bunch of weirdos. Hur tänker ni om ert skivsamlande? Någon som funderar på att ge upp stolleriet? Eller ska man vara nöjd med att man är galen?

Dagens raritet XLVIII

Även Amon Düül II Dance of the Lemmings fick följa med hem från London i höstas. En UK-utgåva av Tanz der Lemminge. Både skivor och omslag i toppskick och den är presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc.

Tanz der Lemminge är av en del ansedd som Amon Düül IIs Magnum Opus. Jag vet inte vad jag tycker. Jag har umgåtts men den en hel del i några månader. Ena gången tycker jag den är fantastisk och nästa att den är enerverande och att ingenting direkt leder någonstans. Oavsett vilket så är den mestadels en lugnare och mera tillbakalutad affär jämfört med föregångaren Yeti. Dave Anderson hade återvänt till England och gått med i Hawkwind och Renate Knaup finns bara med på ett spår och är krediterad som Henriette Kroetenschwanz, men Amon Düül II är verkligen inte ett band som står och faller av enskilda medlemmar. Det är t.o.m. två olika konstellationer på skivan.

Syntelman's March Of The Roaring Seventies på A-sidan är skriven av Chris Karrer och består av lika delar folkrock med akustisk gitarr och fiol och något jazzigare avsnitt. Däremellan sångpartier som är sådär och jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad Karrer sjunger om. Det är egentligen först i de sista minuternas ganska vilda jammande som det lyfter ordentligt. John Weinzierl står för B-sidans Restless Skylight-Transistor-Child och den är roligare med sina orientaliska tongångar och citar, men en bit in är det mest ett staplande av hårda gitarriff ovanpå varandra och det händer inte så särskilt mycket. Riffen är dock giftiga, det tar jag verkligen inte ifrån Weinzierl. Ett parti heter A Short Stop at the Transylvanian Brain Surgery och sådana låttitlar förpliktigar förstås.  

Den tredje sviten på skivan, Chamsin, som är ett soundtrack till en film, får delas på två skivsidor. The Marilyn Monroe-Memorial-Church på sidan C är den bästa på skivan även om det är en riktigt svårsmält och krävande historia. Jag tänker på Pink Floyd i sina mest introverta och experimentella stunder på A Saucerful of Secrets och Ummagumma. Stycket är krediterat Karrer, Weinzierl, Meid och Rogner och det borgar för en mer sammanhållande komposition. Tänker jag.  

Sidan D utgörs av Chewinggum Telegram, Stumbling Over Melted Moonlight och Toxicological Whispering. Instrumental, monoton och repetitiv hårdrock med psykedeliskt gitarrgnidande. Avslutande Toxicological Whispering är den bästa av dessa och är verkligen riktig krautrock i stil med Can och med ett hypnotiskt oktavbasriff i 8 minuter. Här är det väl Pink Floyds More som ligger närmast. Me like. United Artists Records, 2-LP, Fold-out, UK, 1971.

The Marilyn Monroe-Memorial-Church

Toxicological Whispering

Dagens raritet XLVII

Den första plattan med Birth Control 1970 är en riktig raritet som tyskt original. Jag har en amerikansk pressning (och då heter skivan A New German Rock Group) och har ett annat omslag och som faktiskt ändå platsar i Pokoras 9001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Skivan är inte alls dum om man gillar tidig hårdrock och progressive med klassiska inslag från skarven 1960-tal/1970-tal. Reinhold Sobottas orgel är i första rummet även om det finns en del schysta gitarriff och det låter väl lite Deep Purple om dem tycker jag. Birth Control hade som tyskt band något så ovanligt som två bra sångare i gitarristen Bruno Frenzel och trummisen Bernd Noske. De avslutar med en helt ok cover av Doors Light My Fire. Skivorna som följer efter denna, Operation och Hoodoo Man, är dock betydligt bättre. Prophesy Records, US, 1970. 

Deep Inside

Light My Fire

Dagens raritet XLVI

Jag köpte Amon Düül II Yeti som ett UK-original i höstas i Camden, London. Omslaget har vissa skavanker, men skivorna spelar M-. Inte ett knäpp överhuvudtaget. Jag hade förstås en senare och ovärdig pressning av Yeti sedan tidigare, så man måste verkligen vara nöjd. 

Yeti är på många sätt den ultimata kraut- och spacerockplattan. Det finns tunga och hårda riff, improvisationer, repetitiva partier, psykedelia, folk, jazz, opera, LSD och allsköns kreativitet och musicerandet är faultless. Skivan har en intensitet och hotfullhet som låter som inget annat vid den här tiden. Renate Knaup är från vettet i Archangel Thunderbird och Eye-Shaking King är ett missfoster till låt. Cerberus ger klara Comus-vibbar. Det är mycket som skruvar till den stackars hjärnan vill jag lova. Den stora prövningen kommer dock på den andra skivan med improvisationerna i Yeti, Yeti Talks To Yogi och Sandoz In The Rain. De är nog mer än vad de flesta tål, men jag älskar sådant här när jag är på rätt humör.

Att vi såg dem på Fest i logen i Småland 2015 är förstås mest en kuriositet, de var knappast det band som de var 1970. Fast det är ändå ett kärt minne.

Historien om skivomslaget måste såklart berättas:

The cover was designed by the band's organist, Falk Rogner, and features a collage depicting the Grim Reaper (German: Der Sensenmann), made from a photograph of Wolfgang Krischke. Krischke, who had worked with the band as a sound man, had died of hypothermia while under the effects of LSD. Rogner said: "When he died I thought that the photo would be a perfect tribute to his memory. He never managed to find his way into Amon Düül properly when he was alive, so maybe his image as 'Der Sensenmann' will work as a strange cover image and he could be remembered as a magical person.

Liberty, 2-LP, Gatefold, Textured, UK, 1970.

Archangel Thunderbird

Eye-Shaking King

Dagens raritet XLV

Nu har jag äntligen införlivat Graham Bond Solid Bond till samlingen. Skivan kom ut 1970, men det rör sig om gamla inspelningar med Bond, Jack Bruce, Ginger Baker, Dick Heckstall-Smith och John McLaughlin respektive Bond, Heckstall-Smith och Jon Hiseman. Den första konstellationen spelar jazz och den andra R & B. Skivsidorna ligger inte mot varandra på det sätt man önskar. Det är sid 1 mot 3 och sid 2 mot 4. Det är en styggelse och gör en smått galen. Musiken är det dock inget fel på. Om man gillar de två skivorna The Sound of '65 och There's a Bond Between Us, så bör man också ha denna dubbelskiva. Skivan finns avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Warner Bros. Records, US, 1970. 

Life is short, buy more records.

It's Not Goodbye

Dagens raritet XLIV

Efter ett långt liv med Savoy Brown som ett av mina favoritband äger jag för första gången Shake Down på vinyl. Jag har haft den på CD i drygt 30 år. Mike Vernon signade Savoy Brown Blues Band till Decca istället för till sin egen label Blue Horizon och anledningen ska ha varit att han inte tyckte sångaren Brice Portius riktigt höll måttet. Så tyckte jag också redan på 80-talet. Skivan var väl bra, men det var med Chris Youlden vid mikrofonen som gällde. När skivan nu fått snurra ett antal gånger (det var evigheter sedan jag hörde den) så måste jag säga att den är mycket bättre än vad jag mindes och jag har inget större problem med Portius. I t.ex. Black Night tycker jag t.o.m. att han är riktigt njutbar. I Smell Trouble är inte mycket sämre. Det är alldeles perfekt grisigt och skitigt och Kim Simmonds gör ingen besviken (R.I.P.). I avslutande Shake 'Em On Down får de till magiskt sväng. Det blev en stereoversion av skivan och som jag får till en förstapress. Fantastiskt skick. Inte ett knäpp. Producerad av Mike Vernon. Decca, UK, 1967.

Black Night

I Smell Trouble

Shake Ém On Down

Dagens raritet XLIII

Get the Picure? är Pretty Things andra skiva och dessutom från mitt födelseår 1965. Vilket arbetstempo bandet hade vid den här tiden. De turnerande non stop och hann dessutom med att spela in två fullängdare och en hel drös 45:or under året. Imponerande! Get the Picure? är klart vassare än debuten. Nu har jag de tre första Pretty Things i original. Givetvis skulle det kännas utomordentligt tillfredställande att kunna införliva även SF Sorrow (den överlägset mest åtråvärda i deras katalog), men det är verkligen en skiva i en helt annan prisklass...

Get the Picure? är stökig, bluesig och psykedelisk garagerock som är svår att stå emot. Jag vill säga att man blir glad av att lyssna på den! Minst lika glad som när man lägger på en Rolling Stones från samma tidsperiod på skivtallriken. Jag har börjat inse att jag är en sucker för garageblues (vilket jag faktiskt var redan tidigt i skivsamlarkarriärren). Skivan är presenterad i Pokoras 4001 Record Collector Dreams och har 3 rating discs. Fontana, UK, 1965. 

Jag bjuder här på inte mindre än tre låtar:

You Don't belive me

Can't Stand The Pain

London Town