Dagens raritet XXIII

I inledningen av filmen Keith Richards: Under the Influence från 2015 spelar Keith sista spåret Blue and Lonesome på Little Walters Hate To See You Go. Det ser ganska skakigt och osäkert ut när han sänker ner pickupen på vinylskivan, men sedan följer en fantastisk scen och Keith ser så oerhört lycklig ut när Little Walter börjar sjunga. You don't get bluer than that. Man, that's bad stuff säger Keith. The power of the blues was a mind blower. Anybody who get a sound like that is all right with me. You know what I mean. Vi förstår exakt vad du menar Keith!

Angående det fängslande och kanske smått smaklösa skivomslaget så lånar jag dessa rader från allmusic.com: Many blues fans identify this album by the scar on its front cover, and this doesn't mean that their copy got damaged lying around in the used-record pile. A larger than life black-and-white photograph of Little Walter fills the front cover with a visual impact that just cannot be matched in the petite world of compact discs. A jewel case would also be too much protection against the scar in the middle of Little Walter's forehead. Biographical information on this artist no doubt provides the explanation of where this scar came from, and it can be assumed he did not earn it with bad harmonica playing. 

Skivomslaget är verkligen brutalt. Jag kan faktiskt inte se mig mätt på det. Den mannen har levt ett hårt liv. Little Walter gav aldrig ut någon fullängdsskiva och det hade gått 10 år sedan förra samlingsplattan när Chess bestämde sig för denna återutgivningsserie och skivan kom ut året efter att Little Walter gått bort i sviterna från ett gatugängsslagsmål. Högst troligt bara 38 år gammal (hans födelseår är omtvistat).

2008 blev han invald i Rock and Roll Hall of Fame i sidemankategorin och han är den enda munspelaren som någonsin blivit invald.

Hate To See You Go är förstås obligatorisk i alla anständiga skivsamlingar och särskilt låten Blue and Lonesome är verkligen där uppe bland de absoluta bästa blueslåtarna någonsin. Kanske till och med topp 5! Jag har velat införliva denna artefakt i min samling ända sedan jag såg Keith Richards: Under the Influence för första gången. Nu är den hemma!

Enjoy!

Blue and Lonesome

Dagens raritet XXII

Sweet Smoke – Darkness to light, Harvest 5C 062-29471, 1972, Nederländerna. Avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc, men då som en tysk pressning.

Sweet Smoke var ett gäng amerikaner som var stationerade i Tyskland på 70-talet. Darkness to Light är deras andra platta. Den är inte samma monumentala klassiker som föregångaren Just a Poke är, men det är ändå en riktigt fin skiva. Kortare låtar och mera österländska klanger. I vissa partier känner vi igen deras gitarrimprovisationer och skivan osar västkustpsykedelia och hippemusik. Väl värd att ha om man har Just a Poke.

Darkness to light

Åtminstone i mina kretsar, både förr och nu, så är Just a Poke en riktig klassiker. Den platsar än så länge inte i någon värderingsbok typ Pokoras med det vanlig omslaget (ett udda italienskt omslag finns med). Den måste rimligen vara tryckt i ganska stora upplagor. Det är inte många år sedan det var en 150-200 kr-skiva (oavsett pressning) och var lätthittad på alla skivmässor. Nu är den nog lite dyrare, men den har aldrig stuckit iväg. En skiva från 1970 som låter som denna och med ett sådant omslag borde ju kosta 2000 kr! Jag har en senare pressning från 1977 och gav en gång i tiden 180 kr verkar det som. 

Två spår, ett på varje sida. Jag är speciellt förtjust när ett långt improviserat solo i Baby Night glider över i Doors Soft Parade. Den är hundra gånger bättre här än på Doors-plattan. Särskilt på denna psykedeliska platta låter bandet helt originella. Kompgitarren är helt unik för denna genre. Trummor, percussion och flöjt låter som inget annat. En klassisk och smått magisk skiva som med jämna mellanrum dyker upp på våra skivspelarkvällar.

Baby Night

De släppte faktiskt även en tredje platta, nämligen Sweet Smoke Live, 1974. Här är de tillbaka till sin österländska mysticism och låter åter som på Just a Poke och det är en låt på a-sidan och 2 på b-sidan. A-sidans First Jam innehåller Pharoah Sanders The Creator has a Masterplan där bandet får utlopp för sin kärlek till jazz. I ärlighetens namn har jag inte spelat den många gånger.

First Jam

Samtliga skivor borde kanske uppdateras till tyska original. Särskilt Sweet Smoke Live vill man ju inte ha som en Harvest/Fame-utgåva från 1986 med streckkod...

Dagens raritet XXI

Day of Phoenix – Neighbour's Son, Sonet SLPS 1549, 1972. Avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs.

Neighbour's Son är en ganska tam skiva om man jämför den med deras förstlingsverks, Wide Open N-Way, mera mörka psykedelia, jazzrock och långa improvisationer, men den har ändå sina stunder. Musiken ger vissa associationer till amerikansk västkustpsykedelia och ibland hör man att Cy Nicklin (Culpepper's Orchard) var en tidig medlem. B-sidans Turn me On är nog mitt favoritspår. Liksom Wide Open N-Way är den producerad av Colloseums Tony Reeves. Han spelar dessutom basgitarren på ett spår. 

Turn me on

Även Wide Open N-Way (1970) finns presenterad i 7001 Record Collector Dreams och har 2 rating discs, men då ska det vara det danska originalet på Sonet. Jag har ett franskt original på Stateside. Här är den amerikanska västkustpsykedelian än tydligare, men tyngre och mörkare och mera jazzbetonad. Cy Nicklins ande är än mer påtaglig. Tre låtar har en spellängd över 11 minuter och det ger utrymme för många spännande utflykter. Wide Open N-Way är definitivt en av de bästa danska plattorna i min bok! Jag väljer att bjuda på Cellophane #1 & #2, men hela skivan är mycket njutbar!

Cellophane #1 & #2

Dagens raritet XX

The Elastic Band – Expansions On Life, Decca Nova SDN 6, 1969. Presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs.

Jag har nog knappast hört den här plattan sedan den köptes för 30 år sedan. Det är inte skivan man faller som en fura för direkt utan den kräver ganska säkert lite tillvänjning. Om det ens kan hjälpa. Den känns väldigt splittrad och sådant drar ofta ned betyget. Det är dock ganska kompetent spelad bluesrock, folk, progressive med jazztouch och svulstig psykedelia. 

De låter som bäst i de primitivare bluesrocklåtarna som lunkar fram i bästa Song For Jeffrey-anda. Öppningsspåret Mother Goose är ett sådant. I Last Person in the Bar spelar de blues och med ett antal blåsare och får till en ganska svängig progressiv bluesrock. Den går hem här. 

I andra låtar associerar jag till Procol Harum och Traffic och det är förstås inte det sämsta, men låtarna håller inte riktigt fullt ut. Life Still Goes On börjar som ballad, men har ett jazzigt mellanspel med orgel. Sad Jazz är atmosfärisk och vacker. De avslutar med ytterligare en Song For Jeffrey-doftande låt, Sunrise Work 'Till Sunset, och som även den får sig ett trevligt jazzigt parti, fast denna gång med flöjt i täten.

Skivan är väl mest känd för att Andy Scott spelade här innan han gick med i glamrockbandet Sweet.

Styggt laminatsläpp, men skivan spelar M-.

Sad Jazz

Sunrise Work 'Till Sunset

Dagens raritet XIX

Povl Dissing & Burnin Red Ivanhoe – 6 Elefantskovcikadeviser, Sonet SLPS 1528, 1971. Skivan finns avbildad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc.

Här finns den ultimata versionen av Tingel-Tangelmanden (10:20). Ole Ficks distortion i de långa gitarrsolona är överjordisk och låten byggs upp till en utomordentligt mörk och intensiv historia. Det är psykedeliskt och så bra som det någonsin blir.

I övrigt är en det ganska tam skiva där Burnin Red Ivanhoe är kompband till Povl Dissings singer songwriter-material. Det finns några fina instrumentpartier här och var. Et Samfund börjar lovande med flöjt, saxofon och gitarr, men låten är för tossed. Hade de fortsatt jamma vidare på den hade det kunnat bli något. Skivan avslutas med Introduktion Til Medardus. Avantgarde som också den eventuellt är på väg att bli något, men kaoset tonas ned när trummorna kommer igång ordentligt. 6 Elefantskovcikadeviser är ändå värd att ha i samlingen på grund av Tingel-Tangelmanden och omslaget.

Tingel-Tangelmanden

Death

Monster Magnets A Better Dystopia gick mig helt förbi förra året, tre år efter Mindfucker, men nu är den åtminstone införskaffad och har fått sig några genomlyssningar. En coverplatta med mer eller mindre obskyra val av artister. Monster Magnet levererar sin patenterade, högenergetiska space rock i klassiska spår (för de inbitna) av Hawkwind, J.D. Blackfoot, Pretty Things, Poobah, Josefus, Pentagram, Jerusalem, Dust och Morgen. Bl.a. Behöver man denna skiva? Javisst! A Better Dystopia har, som sagts, redan snurrat flera gånger på tallriken. Bäst är b-sidan där When The Wolf Sits (Jerusalem), Death (Preytty Things) och Situation (Josefus) kommer i en följd. Här är energin på topp. En gjuten partyplatta, även om jag sällan är på några party nu för tiden.

Death

Situation