Death of Luther King

Champion Jack Dupree-samlingen växer med någon skiva då och då. Nu har jag även plockat in Tricks från 1973. Det finns inte direkt något nytt att säga. Allt är förstås redan sagt. Det är blues som inte vill bli spelad för publik. Den bara råkar höras. Fast Mickey Baker spelar trots allt gitarr.

Två rader från Death of Luther King:

They shot him down… in Memphis town… Som en nyhetsrad.

A good man gone… Lord, what’s goin’ on… är en fråga som inte väntar på något svar. En fråga som redan vet att det inte finns något svar.

Champion Jack Dupree gör inget försök att förklara. Han bara konstaterar faktum och vägrar göra det mera begripligt. Pianot hackar till ibland, han slår lite för hårt eller inte alls och så är det bra med det. 

A och M berättade i helgen när vi var på irländsk afton i B att de hörde honom på Djurs Bluesfestival eller Djurs Blues Afton i Danmark kring 1990 och att de även var med på Roskilde när jag såg honom kring mitten av 1980-talet. Det är lite deppigt att jag aldrig kom iväg på den där Djurs-festivalen, den verkar ha varit awesome på alla sätt och vis. Alla spelade där. Buddy Guy, Albert King, Albert Collins, Koko Taylor, Lousiana Red, Chicken Shack... Många fler kompisar åkte dit några år, men jag kom aldrig iväg. Jag var väl på Svalbard något av åren tror jag. Kanske någon tågluff. Sådant är livet.

GNP Crescendo, Black Blues Series, US, 1973.

Death of Luther King

Mani und seine Freunde

Mani und seine Freunde av Guru Guru är ett lagom skevt och skruvat album av trummisen och bandledaren Mani Neumeier och gitarristen Ax Genrich. Den här plattan skulle tydligen först getts ut under eget namn, men till slut blev det ändå en release under Guru Gurus moniker.

Ibland låter det Zappa på syra, ibland som ett avantgardistiskt barnprogram som sänds från en parallell verklighet. Jag tror att jag gillar den funkiga It's Your Turn bäst. Det är nog det mest normala spåret och det är ett härligt driv på trummorna. Dessutom kan man roa sig med att identifiera alla fåglar som hörs i inspelningarna...

Man anar att bandet vet exakt hur konstigt det låter – och tycker att det är än roligare då. Ibland får man som sagt vibbar av Frank Zappa. Champion Jack Dupree gör ett gästspel i ljudcollaget och det tycker jag som Dupree-fan och samlare förstås är intressant. 

I sista delen löses allt upp i en slags varm, skruvad gemenskap. Det känns som att bandet sitter i ett kök klockan 03:47 och spelar för att ingen riktigt vill gå och lägga sig och verkligheten känns lite för stel för att acceptera. Atlantic, Germany, 1975.

G försöker fresta lite med tvådagarsfestivalen Finkenbach Festival 2026. En happening vi pratat om i många år. Ännu lite länge körväg än till Burg-Herzberg och bara två dagar, men visst är det lite lockande. Som jag förstår det är det Guru Gurus (eller Mani Neumeiers) egen festival. Kraan, Guru, Guru, Leif de Leeuw och Miller Anderson band är såklart mycket intressant. My Sleeping Karma och Sula Bassana kan man väl också tänka sig att se. Kanske vi borde köra på den. Ombyte förnöjer.

It's Your Turn

Power of This Song

Det är svårt att säga vilket som var det bästa bandet på Burg-Herzberg-festivalen i somras, men det stod nog mellan DeWolff, Leif de Leeuw och Dirty Sound Magnet. Jämt skägg tror jag, men det var en otroligt energifylld spelning med Dirty sound Magnet vill jag lova. Vi stod alla längst fram vid staketet och lät våra öron manglas och vi vek inte en tum.

Jag hade bara en skiva med detta nya favoritband från Schweiz innan festivalen om jag minns rätt. Dirty Sound Magnet – Live Alert från nådens år 2020. Nu har jag fem. Senaste skivan Me and My Shadow (och en t-shirt), anlände för någon månad sedan och den har såklart snurrat frekvent sedan dess. 

Öppningsspåret Power of This Song är en riktig bluesstänkare i stil med hur Black Keys lät för drygt 15-20 år sedan. Titelspåret Me and my Shadow är en annan höjdare, men hela skivan är faktiskt ett monster. Videorna till dem kan jag väl bjuda på en måndagskväll. Musiken är åt det hypnotiska hållet och med en psykedelisk jamtradition hämtad från Cream, Hendrix och Led Zeppelin och som sagt Black Keys i ungefär lika mängder. 

Mitt exemplar är i Red Yellow splatter och den har ännu ingen orkat lägga upp på Discogs. Transgenic Records, EU, 2026.

Power of This Song

Me and my Shadow

Hemåt

Även Hemåt med Harvester har fått en plats i min skivhylla. Jag köpte ett exemplar på Dirty Records i Göteborg (trevlig skivaffär med café) när vi var där med skolan 2023. Den hade tyvärr en defekt där nålen ville haka upp sig, så jag skickade tillbaka den. Nu fick jag tag i ett acceptabelt exemplar. Liksom Sov Gott Rose-Marie så ska den finnas i proggsamlingen och liksom denna har den funnits i CD-samlingen sedan 90-talet och i LP-boxen Remains sedan 2018.

Om jag börjar med det negativa: alla skivorna, Internationell Harvester, Harvester och Träd Gräs och Stenar låter ganska pissigt. Ljudkvaliteten och inspelningarna lämnar verkligen mycket att önska. Till det positiva: min Hemåt låter nästan helt utan knaster.

Som på Sov Gott Rose-Marie finns en del drone, men känslan är mer som att vandra genom skog och mossmark, passera ett laggkärr och ta riktning mot en myrholme medan orrkuttret låter över det öppna mosseplanet. Om Sov gott Rose-Marie är en hypnotisk ritual så är Hemåt mer lekfull och skruvad på något sätt. Den når inte upp till Sov Gott Rose-Maries kvalitet som banbrytande och innovativ, men den har ändå något visst. Jag är särskilt förtjust i öppningsspåret När Lingonen Mognar (som Träden gjort igen på Träden 2018). Decibel Records, 1969.

När Lingonen Mognar

Nepal Boogie 

Sov Gott Rose-Marie

Då har jag till slut skaffat mig ett original av International Harvester Sov Gott Rose-Marie. Det ska såklart finnas i en anständig svensk progg-samling. Det svenska originalet ska jag tillägga, det är möjligt att det finska originalet är tidigare. Jag har haft skivan på CD sedan 90-talet någon gång och dessutom i LP-boxen Remains (2018). Det är en vinyl som är känd för att inte vara den bästa pressningen och fast att den ser ut att vara M- så finns det lite fint knastrande och småknäppande här och var. 

Jag läste i en recension av skivan en gång att det finns ett före Sov Gott Rose-Marie och ett efter. Att den försvenskade psykedelisk rockmusik. Det är såklart sant i högsta grad. Sov Gott Rose-Marie låter som om någon öppnat ett fönster mellan amerikansk och brittisk psykedelia och svenska myrar och mossar. Det är inte spacerock eller kosmisk psykedelia utan snarare svenskt urberg, dyster skog och torvmark. Musicerande är enkelt, till och med taffligt, men det repetitiva malandet och den melankoliska och mörka stämningen är oemotståndlig. Fioler slåss med elgitarrer. Värmländska skogar med Stockholms asfalt. Ibland bedövande vackert som i Sommarlåten. Love Records, 1968.

Sommarlåten

Sov Gott Rose-Marie

I Mourn You

Mount Everest

En kollega kom med tre fulla kassar skivor från sina föräldrar. De höll på med döstädning. Merparten var dansband eller i bästa fall någon Bruce Springsteen eller CCR, men när jag nästan bläddrat igenom alla så var där ändå en första November att finna. 

Omslaget var acceptabelt, men skivan saknade innerkonvolut (vilket de flesta skivor i samlingen gjorde). Några mindre repor som möjligen kunde kännas med nageln, men efter en tvätt så spelar den nog ungefär som mitt eget exemplar (som jag haft i fyrtio år). Eller något lite sämre om minnet stämmer. Reporna hörs faktiskt inte, det småknäpper och sprakar lite här och var, men det är ändå inte alltför irriterande. Jag får väl spela mitt andra exemplar också och se vilken jag ska behålla... Hursomhelst, det var ett tag sedan skivan fick sig en genomspelning så detta fynd var ju utomordentligt bra. Var det förra året som Christer Stålbrandt gick bort? Eller kanske var det t.o.m. 2024? Jag fick sett honom tre gånger. Med November på Mellobåten 2006 och på SRF 2007 och med Saga på den sista Mellobåten 2013. Sonet, Sverige, 1970. En veritabel klassiker!

Mount Everest

Åttonde

I Walk on Gilded Splinters

I januari 2019 stod vi och beundrade Volcán de Fuego i Guatemala på avstånd när den plötsligt fick ett mindre utbrott. Det var mäktigt vill jag lova! Detsamma gäller DeWolffs senaste LP Fuego!, en mäktig coverskiva som sprutar gitarrsolon och bluesig hammondrök. 

Jag var inte bekant med samtliga låtar sedan tidigare, men man vet ändå att de ger alla rättvisa och sin kärleksförklaring. Bäst är The Fan (feat. Joe Bonamassa) och som de också spelade på konserten för 1,5 vecka sedan (Little Feat-cover) och det avslutande medleyt Fire and Brimstone/Hawg Frog/I Walk on Gilded Splinters (Link Wray/Buzz Clifford/Dr. John). Om jag hade fått önska hade I Walk on Gilded Splinters varit några minuter längre, men det är en mindre anmärkning. Fire and Water med Free gör de givetvis mycket bättre än vad Skånska Mord någonsin gjorde. En av våra mest spelade covers.

Fugeo! är ett kontrollerat utbrott där det ändå både ryker och glöder och det känns lite som att stå i Guatemala och känna naturens puls genom fotsulorna. Electrosaurus Records, Nederländerna, 2025. Autograferad av samtliga i bandet givetvis.

The Fan

Fire and Brimstone/Hawg Frog/I Walk on Gilded Splinters

The Experiment (feat. Lower Colonic Irrigation)

Jag fick skrivit ett inlägg om Kingdom Come Galactic Zoo Dossier från 1971 2023, strax efter att jag inhandlat skivan i Malmö efter en konsert med Earthless i Köpenhamn, och inte så långt efter att vi hade sett The Crazy World of Arthur Brown som förband till Hawkwind på Royal Albert Hall. Den tredje skivan har jag haft i evigheter, men först i dagarna inhandlades den självbetitlade andra plattan från 1972 till samlingen.

Kingdom Come är inte alls lika bra som Galactic Zoo Dossier och man måste nog vara galen för att lyssna på detta verk. Skivan ska såklart ändå finnas i samlingen, och efter upprepat lyssnande så växer den trots allt. Den teatraliska approachen kräver definitivt viss tillvänjning. Arthur Brown låter som en predikant på LSD. Det är progressiv rock som inte direkt låter sig indelas i något fack - psykedelisk hårdrock, elektronisk rymdrock, det är kosmiskt och konstigt och osammanhängande. Kyrkklockor och aliens. Ibland som ett brittiskt Zappa eller Captain Beefheart. Det är inget för nervklena, även om man givetvis attraheras till galenskap. Arthur Brown bryr sig inte om att bli förstådd och det hedrar honom naturligtvis. Jag inser dock att jag tillhör just de nervklena och gillar bäst hårdrocken i City Melody, The Experiment (feat. Lower Colonic Irrigation), The Hymn och kanske inledande Water hur konstig den än är.

Nu har jag alla tre skivorna med Arthur Brown's Kingdom Come; Galactic Zoo Dossier, Kingdom Come och Journey. Den senare dock som US-press. Måste jag köpa en Journey som UK? Olika omslag... Suck. Jag orkar egentligen inte med den här hobbyn mer...

The Experiment (feat. Lower Colonic Irrigation)

One of These Days

Det är väl lika bra att skriva något även om Ten Years After - Recorded Live (1973) nu när Undead (1968) och Live at Fillmore East 1970 är avhandlade. 

Jag fick det att låta som att Live at Fillmore East 1970 är totalt överlägsen Recorded Live i min förra recension och det är faktiskt något överdrivet och orättvist. Den är så klart bättre, definitivt, men Recorded Live är fortfarande ett helt sjukt livealbum. Jag har haft den senare i samlingen i fyrtio år (och det är ju en ansenlig tid) och jag vet ingen skiva som börjar stöddigare. Så fort jag tänker på denna live så spelas One of These Days upp i mitt huvud... Den har ett särskilt stenat och suggestivt sound som man kan ge sin högra arm för. Magiskt på alla sätt och vis. Sedan maler det på med det ena otroliga framförandet av klassiker efter det andra. Det är gitarrer som skär genom märg och ben, ett basspel som är helt overkligt och trummor som piskar fram varenda låt. Eller hur?

Slow Blues in C låter som något jag skulle kunna gå igång på, men den är faktiskt rätt tråkig och Hobbit hade man ju kunna vara utan... Men resten? Ja, ren magi, vill jag nog påstå.

Det känns otroligt att jag haft den här skivan i 40 år faktiskt. Jag minns t.o.m. när jag köpte den. 

One of These Days

You Give me Lovin 

Love Like a Man

2001 släpptes Ten Years After Live at Fillmore East 1970 på CD och den inhandlades förstås omgående. Den var överlägsen Recorded Live från 1973. Gud vad jag lyssnade på den då. Min överlägset mest spelade CD-skiva under några år. 2018 kom den som 3-LP, men jag var inte vaken då, men nu är den hemma. 

Det går förstås att vara kritiskt mot Sweet Little Sixteen och Roll Over Beethoven med Chuck Berry och kanske The Hobbit men på denna konsert är Ten Years After på toppen av sin karriär. Som de spelar! Det är svårt att föreställa sig något annat och vildare blues/jazz-band från denna tid och som fullkomligt manglar sin publik på Fillmore East under drygt 2 timmar på detta sätt. Alvin Lee levererar fler gitarrtoner än din slumpvist valda gitarrist gör under en hel livstid. Love Like a Man, Good Morning Little Schoolgirl, 50,000 Miles Beneath My Brain, I Can't Keep From Crying Sometimes, Help Me, I Woke up this Morning och Spoonful är alla monsterlåtar och det är svårt att tänka att det överhuvudtaget finns någon annan liveplatta ever som klår denna. Jag menar det! Bra ljud har den också! Världens bästa liveplatta! Buy or die! Chrysalis, 2018. 

Love Like a Man

Help Me

Spoonful

DeWolff

I onsdags var vi och såg DeWolff för tredje gången på Babel i Malmö. Två fulla bilar. Första gången var vi väl bara en? Nu vet man ju vad man får när man går och ser dem, men de är inte sämre för det. Det var som vanligt svinbra! Jag har köpt ett 18-70 mm till kameran så för första gången blev det lite vettigt fotograferande.

Set list:

Night Train (Obligatoriskt öppningsnummer från Love, Death & In Between, 2023). Det är svårt att säga emot faktiskt).

Natural Woman (Från senaste studioskivan Muscle Shoals, grym låt).

The Fan (Från senaste cover-plattan Fuego! där Joe Bonamassa gästar. Jag tyckte detta var en av höjdarlåtarna på konserten. Helt sjukt gitarrsolo. En Little Feat-cover).

Don't You Go Up the Sky (En låt från Strange Fruits And Undiscovered Plants från 2009. Coolt).

Snowbird (Också från senaste studioplattan Muscle Shoals och i en mycket längre version är vi fick förra gången. Awesome!).

Faster and Faster (Från nya Fuego! En Eden Rose-cover).

Treasure City Moonchild (Från skivan Wolfpack, 2021).

Vicious Times (Finns att höra på IV, som är deras tredje skiva och inte fjärde...).

Tired of Loving You (magisk låt från Roux-Ga-Roux, 2016, kanske bäst på hela konserten).

Rosita (De envisas med denna ganska mediokra komposition från Love, Death & In Between som extranummer, men det får man väl stå ut med...).

A miałeś przyjść

Mira Kubasińska & Breakout – Mira från 1971 är ett helt annat album än Ogień från 1973. Det är mera lågmält och inte alls så progressivt och psykedeliskt utan snarare ett folkalbum. Jag gillar skivan även om den kanske inte är riktigt lika bra som Ogień. 

Om jag måste välja en låt så blir det A miałeś przyjść. Miras sång är fantastiskt och flöjten gör den till en progressive-klassiker. Det tyngsta spåret på skivan är Luiza och det är en grym låt som även den drar åt progressive-hållet. Dock lite för kort och tonas ner/ut, vilket automatiskt ger minusbetyg... Hursomhelst,  liksom Ogień så är hela skivan mer än lyssningsvärd. Polskie Nagrania Muza. 1971. Poland.

A miałeś przyjść

Luiza

Wielki Ogień

Jag har av någon outgrundlig anledning saknat de båda Mira Kubasińska-albumen med Breakout i samlingen. Jag har haft övriga skivor i diskografin i 10-30 år, men inte just dessa två. Det är helt obegripligt, men det är sådana obegripligheter som hör skivsamlandet till. 

Någon gång förra året tog jag emellertid tag i det och inhandlade dem båda från Discogs (tror jag). Så går det till nu för tiden. Albumet Ogień är det andra av de två skivorna där Mira Kubasińska står i fokus och det betraktas av många fans som en milstolpe i deras diskografi. Det släpptes 15 juni 1973 och innehåller sju spår med en angenäm mix av rock, blues och psykedeliska. Jag håller med, det är ett magiskt bra album, kanske ett av de bästa faktiskt. Wielki Ogień är magisk, 12.45 minuters speltid och låten har allt. Ambition, passion, inlevelse, blues, psykedelia och det är storslaget så det förslår. En progglåt deluxe helt enkelt. Vad mer kan man önska? Den stöddigaste och mest bluesiga och psykedeliska låten är däremot Na dnie mych oczu. Sjukt bra och med ett veritabelt sväng! Mira Kubasińska är min gudinna! Jag tror inte att jag analyserar Ogień djupare än så. Polskie Nagrania Muza. 1973. Poland.

Na dnie mych oczu

Wielki Ogień

Cinclus cinclus II

Om jag inte går på myrarna och i myrkanterna för att leta skogshöns så lockar alltid strömstaren vid ån. Den är inte så lätt som man kan tro. Vissa år är den nästan omöjligt, men den här vintern finns det en fågel som vanligtvis går att finna om man ger det hela lite tid. Den är försiktig och alldeles nära verkar den svår att komma. Eventuellt är det mitt tålamod som tryter. 

För några dagar sedan fick jag dock några hyggliga bilder innan den började uppvisa ett mera oroligt beteende. Då låter jag den vanligtvis vara i fred. Strömstaren är verkligen en rolig fågel på alla sätt och vis och jag uppskattar den lika mycket på häckplats i fjällen som övervintrare här hemma. Den optimala vinterbadaren. Helt oförskräckt kastar fågeln sig ner i det kyliga vattnet och väl uppe på en sten så niger och bockar hon sig till allas munterhet och förtjusning. 

Tetrao urogallus

De senaste årens alltmer besatta skogshönsinventerande fortsätter i oförminskad takt. Det är ren galenskap, för några tjädrar eller orrar finns knappt ens kvar. Det är en inventering av de sista resterna av en gång rikliga stammar av dessa båda arter. Det är mitt kall på något sätt. 

I år planeras dock både föreläsningar, markägarkontakter, exkursioner, artikelskrivande och förstås en massa timmar i fält. Vi är några stycken som håller på med de här tokigheterna, men jag lär väl göra 50 % av allt fältarbete. Minst. Det är kanske rimligt att sätta igång i mars, men jag börjar som brukligt i januari. Alltid kan man få någon indikation om hur det står till i markerna och jag saknar helt förmåga att behärska mig. Nu med snö öppnas givetvis nya möjligheter. 

I går hittade jag spillning från tjäderhöna på 3-4 ställen, varav ett var en snögrotta eller fördjupning i snön där fågeln antingen gjort mycket korta förflyttningar under natten (hasat sig fram någon dm), eller använt samma lilla fläck flera gånger. Grottan var som en utdragen korv och med tre distinkta lämningar med 5-10 spillningskorvar plus en annan fördjupning några meter därifrån med lite fler skitar. Ett knappt 20-tal. 

Jag skrämde dessutom upp en höna på en annan lokal där jag fann en (sic) spillning. Eller om hon skrämde upp sig själv för hon kom faktiskt flygande emot mig. Av årets första nio rapporter av tjäder i Skåne i Artportalen är alla mina. Jag är galen.  

Cockroach

Years Gone By var egentligen Albert Kings första riktiga fullängdsalbum då Born Under a Bad Sign är en samlingsskiva av singlar. Years Gone By är en höjdare på alla sätt och vis. Ingen artist flyttar mig till blues- och Lundaåren lika snabbt och sorglöst som Albert King. 

Svårt att välja ut några favoriter då de flesta spåren är riktigt bra, men öppningslåten Wrapped Up In Love Again är vass (även om den tonas ut alldeles för snabbt, vilket alltid är en styggelse), Cockroach, covern av Killing Floor, If The Washing Don't Get You The Rinsing Will, Drowning On Dry Land, You Threw Your Love On Me Too Strong, Sky Is Crying... Egentligen inte ett dåligt spår på hela skivan. Stax, UK, 1969. Jag chansade på en skiva som var graderad VG på discogs, men som efter en tvätt blev till en M-. Ibland ska man ha tur. Stax, UK, 1969.

Cockroach

If The Washing Don't Get You The Rinsing Will

You Threw Your Love On Me Too Strong

I Can't Keep from Crying Sometimes

Nu har jag även fått hem ett UK-original av Ten Years Afters debut från 1967. Den är såklart obligatorisk i en värdig skivsamling, men av oklar anledning har jag aldrig haft den. Jag har nog de flesta spåren på någon samling, men så kan man som bekant inte ha det.

Det är givetvis blues i grunden, men det finns plats för både jazz, rock 'n' roll och psykedelia. Alvin Lees snabba gitarrspel är bandets signum. Här är han något slarvigare än på senare skivor. Det gör ingenting. Ric Lee och Leo Lyons står för magiskt sväng och Chick Churchills orgel målar de långsammare låtarna i psykedeliska färger. Vilket jäkla band de var redan på debuten! Favoritspåren är I Can't Keep from Crying Sometimes, Howlin' Wolfs Spoonful, Feel it for Me och Sonny Boy Williamsons Help Me. 

Om man inte gillar den här skivan är det inte fel på Ten Years After utan fel på människan! Man skulle förmodligen ha ett monoexemplar istället för stereo, men jag är ändå nöjd. Deram, UK. 1967. Producerad av Mike Vernon.

I Can't Keep from Crying Sometimes

Help Me

The Story Of Life

Givetvis vill man ha Guru Gurus fjärde och självbetitlade LP i original på grön Brain även om den inte på något sätt är en monsterplatta. 

Skivan är klart svagare än deras tre första utgivningar, UFO, Hinten och Känguru.  Egentligen går ingen Guru Guru-platta att jämföra med någon annan i deras utgivning. Alla låter helt olika. Hursomhelst, A-sidans rock' roll-medley på Guru Guru kan man ju verkligen leva utan, medan B-sidans Der Elektrolurch och The Story Of Life ändå gör skivan värd att äga. De båda är låtarna som mest låter som fornstora dagar. Der Elektrolurch är lagom knasig och experimentell och The Story Of Life är både psykedelisk, Pink Floyd-minnande och jazzig. Grön Brain, Germany, 1973.

Der Elektrolurch

The Story Of Life

Cold Day in Hell

Det är väl ingen vågad gissning att jag köpte Otis Rush Cold Day in Hell 1992 när den släpptes på CD för första gången. I Lund och då rimligtvis på Folk och Rock där de flesta av mina bluesskivor köptes vid den tiden. Nu har jag till slut fått tummarna loss och införskaffat den på vinyl. En veritabel favorit må jag säga, även om den såklart inte når upp till hans 50-tals singlar på Cobra (This One's a Good 'Un)

Favoritspåren är inledande Cut you a Loose (älskar det maffiga blåset), Midnight Special (mystisk och med mer av det där intensiva blåset) ännu en version av All Your Love (I Miss Loving) vilken Otis Rush gör bra i alla versioner såklart och titelspåret Cold Day in Hell. 

Fast egentligen finns det inte ett dåligt spår på denna klassiker. Delmark Records, US, 1975.

Cut you a Loose

Midnight Special

All Your Love (I Miss Loving)

Cold Day in Hell

At the Wood-chopper’s Ball

Jag undrar verkligen om jag hinner med att få ihop en anständig och värdig skivsamling innan jag dör? Undead med Ten Years After har jag bara haft på CD innan jag nu uppgraderade till ett UK stereooriginal i superfint skick. Det är många CD-skivor av alla de slag som inköptes sent 80-tal och på 90-talet som akut behöver köpas på vinyl. Det känns helt klart ganska prioriterat innan de blir alltför dyra…

Ten Years After skulle iväg på en USA-turné och behövde få fram en andra skiva omgående. De höll på med Stonedhenge i studion, men ville inte forcera dess färdigställande, utan valde att snabbt spela in en liveplatta. Mike Vernon stod åter som producent och konserten spelades in på Klook’s Kleek i West Hampstead, London, den 14 maj 1968. Bandet, Decca och Deram blev så nöjda med resultatet att de bestämde sig för att släppa skivan på båda sidor av Atlanten samma sommar.

Jag har förmodligen knappt ens hört på skivan den här sidan 2000 och det är skandalöst för det är en riktig höjdare. Jag håller At the Wood-chopper’s Ball högst, men det var I’m Going Home som blev Ten Years Afters signaturlåt. Skivor med omslag som detta (psychedelia that is) måste man såklart ha på det större formatet. Synd bara att den inte är fold-out. Undead snurrade för övrigt nästan hela helgen. Deram, UK, 1968.

Spoonful

At the Wood-chopper’s Ball

I Can't Keep From Crying Sometimes/Extension On One Chord

I'm Going Home

Steady Groove

Det dröjde innan Robert Jr. Lockwood spelade in en fullängdare under eget namn. Han var 58 år! Jag ska kanske ge mig i kast med en bluesskiva på ålderns höst? Eller inte. Hursomhelst, innan Lockwoods förstlingsverk hade han lirat med artister som Little Walter, Muddy Waters, Otis Spann och Howlin’ Wolf. Bland annat. Något bättre CV än vad jag själv har med andra ord...

Steady Rollin’ Man är en småtrevlig bluesskiva. Det är ganska lågmält och gitarrsoundet är naket och utan distorsion. I några spår hörs hans dragning mot jazz och det är förstås intressant. Lockwoods styvfar var ingen mindre än Robert Johnson och det var av honom som han lärde sig spela gitarr. Delmark, US, 1973. 

Steady Groove

Rambling on my Mind

Hootchie Cootchie Man

Bob Hall var med på Getting to the Point med Savoy Brown (föregående inlägg) och här är han med sin parhäst Bob Brunning på De Luxe Blues Band - Live at the Half Moon, Putney. Ingen märkvärdig skiva på något vis, men det svänger och röjer ganska bra och det är befriande skitigt. Danny Adler levererar några giftiga gitarrsolon här och var.

Om man hade varit på konserten hade man nog varit tämligen nöjd. Hot Box Records, UK, 1981.

Hootchie Cootchie Man

Mr. Downchild

Efter att jag nyligen insett att jag inte hade inhandlat några skivor på tre månader har det blivit flera köp. Några av dessa hade jag redan på CD eller på vinyl, men ej i original, eller så var de pressade i fel land. Sådant går ju inte för sig.

Som vanligt är det i bluesträsket som jag är och röjer. Getting to the point med Savoy Brown hade jag både på CD och som US-original på vinyl, men nu också ett makalöst fint UK stereoexemplar. Laminatsläpp såklart, men skivan spelar utan ett enda knäpp. En av de bästa brittiska bluesskivorna måste jag säga och det har jag tyckt i fyrtio år. De kunde givetvis ha öppnat skivan med Stay With me Baby men valde, modigt,  bluesballaden Flood in Houston. Det sätter tonen på något vis. Kanske också för att presentera nye sångaren Chris Youlden på rättvisast möjliga sätt.

Mr. Downchild är världens bästa låt. Här gör Chris Youlden en av sina starkaste sånginsatser ever och Kim Simmonds gitarrsolon är något utöver det vanliga. Älskar även Big City Lights. Spelade vi den med Half Man? Det ringer en klocka... I avslutande You Need Love (Willie Dixon-cover) är det världens drag. Klassisk brittisk bluesplatta. Producerad av Mike Vernon. Decca (unboxed), UK, 1968.

Flood in Houston

Mr. Downchild

Cinclus cinclus

Jag kan som vanligt inte bärga mig när det gäller årets skogshönsinventering och har redan varit igång tre helger i januari. Tjäderspillning på 4-5 platser, men bara från hönor och förra helgen stötte jag en livs levande höna 2 gånger. Det är fruset på myrarna så man tar sig snabbt fram och kan koncentrera sitt sökande på de bästa/troligaste lokalerna. Nu har det fallit lite snö och då tänkte jag att jag kanske skulle kunna finna ett nyligen använt sovträd. Så blev det inte. Jag fann däremot ett (sic) fotavtryck i snön som rimligen kommit från en tjäderhöna. Men ett? Är den enbent? Smått obegripligt. Inga sedda fåglar på 3 timmars myrtraskande. Mycket bistert väder.

Något varmare vid ån hos strömstaren. Jag fick tagit några bilder och det var väl bra. Den är alltid rolig att studera. Det blir några nya kommunårsarter varje gång jag är ute. Igår var det stenknäck och trädkrypare, idag blev knipa och stjärtmes. Åtta glador och en varfågel kan väl också nämnas. 

Blues is a Feeling

Om jag skulle försöka få lite fart på bloggen igen... Jag har verkligen haft en all-time low period när det gäller att lyssna på och köpa musik. Det verkar som om jag inte har köpt en enda skiva på tre månader... Är det ens möjligt? Jag har dock den nya Dirty Sound Magnet, Me and my Shadow, på ingång, men den förbeställdes tidigt i höstas om jag inte minns fel. Den lär landa nästa vecka. 

Jag införskaffade Devon Allman The Blues Summit efter Burg Herzberg, men då blev det nog bara 1-2 genomlyssningar. Idag har den gått varm. Den här skivan har verkligen alla chanser att bli en modern bluesklassiker! Albumet gästas av Christone "Kingfish" Ingram, Robert Randolph, Larry McCray, Jimmy Hall och Sierra Green. De två sistnämnda var med i Burg Herzberg. Härligt minne! Runners in the Night, Blues is a Feelin, Willie Dixons Wang Dang Doodle, Hendrix Little Wing och avslutande instrumentala Midnight Lake Eeri är alla fina grejor. Fantastiskt ljud och produktion. Inte för polerat och det låter verkligen organiskt. Mycket bra gitarrspel från alla inblandade gitarrister. Devon får till en del gåshudsframkallande toner i Midnight Lake Eeri vill jag lova.

Ruf Records, 2025.

Little Wing

Midnight Lake Eeri