Dagens raritet XXXVIII

Pentagram Day of Reckoning, Napalm Records, 1987. Pentagram dröjde ända till 1985 innan de fick ur sig en riktig fullängdare, den självbetitlade Pentagram. Jag har den också, men som en senare pressning från 1993 och med ett annat omslag. Så Day of Reckoning är min första originalplatta med bandet. Innan dessa båda skivor inköptes kring millennieskiftet så hade jag bara några bootlegs från deras 70-tal, samlingar av singelspår och demos och som jag bytte till mig av Magnus Pelander i Witchcraft. De plattorna är så mycket bättre och har spelats oerhört mycket. I ärlighetens namn har inte några officiella skivor i deras katalog snurrat särskilt frekvent. Vilket nog faktiskt är synd och skam. 

Day of Reckoning är definitivt mycket bättre än vad jag mindes den som. Kraftfull och mörk doom metal, men ändå organisk. Gitarrerna krossar allt och bygger en mur av distortion och tyngd som Bobby Liebling, alltid kung förstås, har att förhålla sig till med sin speciella röst, passion och intensitet. Det gör han förtjänstfullt såklart och det blir till ett säreget sound som få kan efterapa. Hela atmosfären är olycksbådande och det är väl precis vad vi vill ha. I vanlig ordning tar han med några gamla låtar. Det finns nog inte en skiva från 80-talet och framåt där åtminstone en gammal demolåt från 70-talet är med i en ny version. 

Sådana här skivor kostar plötsligt flera tusen kronor i bra skick. Jag gav förmodligen en hundralapp för 25 år sedan. Omslaget har ett drill hole, vilket förstås drar ner värdet något, men skivan spelar M- och har kvar sin forna glans. Eventuellt ska det finnas en insert, som i så fall saknas.

Jag skrev för ca ett år sedan att mitt projekt Dagens raritet skulle hålla sig till 60- och 70-talen, men nu blev det ett undantag.

Broken Vows

When the Screams Come

Konserter

Jag/vi har bokat upp oss på en handfull konserter under sensommaren och hösten. Det känns lite spännande att börja gå på spelningar igen efter den långa covid-torkan och som sedan helt enkelt hållit i sig till ganska nyligen. Roger Waters i Köpenhamn i april kan nog sägas ha blivit förlösande. Förra helgen var vi på en liten lokal musikfestival med mestadels mindre kända orkestrar. Några bra, några mindre bra... Men det var trevligt! Och nu finns det plötsligt hela fem spelningar inbokade. Först ut blir Pentagram om drygt två veckor. De hade vi bestämt bokat för att se i Malmö både en och två gånger 2020-2021 om jag minns det hela rätt. Covid-19 kom emellan första gången och sedan var det något annat 2021. Någon i bandet hoppade av eller blev galen eller hade tagit alldeles för mycket droger. Jag tror mest på det sistnämnda. Hursomhelst, nu blir det på Pumpehuset i Köpenhamn istället för Malmö och förutom Bobbie Liebling ska Victor Griffin vara med. Förhoppningsvis... Vi får väl se. Det känns som att vad som helst kan hända fram till att de verkligen står på scenen.

Pentagram Live at Snowblind Festival, Forever My Queen.

De bygger ihop Forever My Queen och 20 Buck Spin. Bobbys frasering 3.12 är magisk!

Earthless tror jag är nästa gig efter det. Det ska bli väldigt spännande såklart. Night Parade of One Hundred Demons är fortfarande deras senaste släpp och jag hoppas att de kör hela den plattan från början till slut. Earthless är, om jag förstår det hela rätt, ganska oförutsägbara och kan väl jamma igång på vad som helst och så får man helt enkelt se vad som händer... Jag tyckte det var fantastiskt när vi såg dem i Malmö hösten 2019 och ser väldigt mycket fram emot att möta dem igen. Cherry Red, Groundhogs örhänge (RIP Tony McPhee),  som extranummer en gång till kommer inte att göra ont.

Även detta gig i Köpenhamn. Stengade närmare bestämt. 

Earthless - Night Parade Of One Hundred Demons Pt.1 // LIVE // Strasbourg France. 2023

Dagens raritet XXXVII

Jenghiz Khan Well Cut, 1970. Bandet var från Belgien och deras enda skiva gavs ut på Barclay i Frankrike och i Kanada. Den franska utgåvan finns avbildad i Pokoras 2001 Record Collector Dreams och har fått två rating discs. Det är den franska utgåvan som jag har införlivat i samlingen. Well Cut öppnar starkt med den orgel- och gitarrdominerade Pain. En rejäl käftsmäll och man tänker genast att det här bandet nog inte tar några fångar. Bluesig, heavy rock 'n' roll och med attityd. Av någon anledning associerar jag till både Jerusalem och Uriah Heep. 

De öser på i några låtar till, inklusive komp med ko-klocka (vilket alltid ger pluspoäng) men sedan lugnar det ned sig betydligt och skivan blir allt tamare och mera progressiv efterhand. Jag vill ändå påstå att plattan håller en anständig nivå rakt igenom. Inte oumbärlig, men den pryder sin plats i samlingen. Ett Hova-inköp.

Pain

Dagens raritet XXXVI

Det var någon gång i slutet av 1980-talet som jag köpte en counterfeit av Elias Hulk Unchained på Got to Hurry i Gamla Stan i Stockholm. Gissa om den gick hem i stugorna i människobyn! Obskyr, otyglad och rå och definitivt en spännande resa med lika delar Black Sabbath, Jethro Tull och psykedelia. Trumsolo redan i första låten We Can Fly! Fuck off liksom! Med den inställningen visste man att bandet inte tvekade att bryta mot alla konventionella musikaliska regler. Och vem gillar inte sådant? 

Bäst är kanske ändå de lugnare bluesiga folkrocklåtarna. T.ex. den underbara trion Been Around Too Long, Anthology Of Dreams och Free. Anthology Of Dreams skulle kunnat legat på första Steamhammer. Jag vet inte vilken status skivan har idag, men för mig är det en mindre klassiker.

Ett UK-original kostar mer än min gamla bil, så det fick bli ett australiensiskt original på Interfusion och med ett annat omslag (samma som på den tyska Young Blood-utgåvan) och annan låtordning. We Can Fly och Anthology Of Dreams har bytt plats. Australiensarna tyckte kanske att trumsolot kunde få vänta till b-sidan... Jag hade nog velat ha ordningen som den är på UK-utgåvan.

Elias Hulk Unchained, tyska pressningen, finns presenterad i Pokora 1001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Den australienska finns inte med, men borde raritetsmässigt ligga på ungefär samma nivå. Skivan i fantastiskt skick, inte ett knäpp överhuvudtaget. Man får väl försöka vara nöjd, men det känns som att det kan att sluta med ett UK-original så småningom ändå...

Unchained inhandlades på campingen i Hova efter typ en halvtimme på plats. Det är så det brukar bli. Jag kommer till campingen utan att ha någon direkt plan eller några särskilda önskemål om skivor jag ska köpa, men handlar upp reskassan redan innan jag hinner säga flaska. Jag nappar helt enkelt på första bästa platta som känns intressant. Jag borde verkligen ha en mera återhållsam approach.  

We Can Fly

Strix nebulosa III

Igår natt gav jag mig iväg för lite nattlyssning redan 02.35. Det blev ganska direkt några korta stopp. Första gav ingenting, men sedan följde hornuggleungar på det andra och nattskärra på de följande tre. Man borde egentligen ställa om dygnet helt och vara vaken på nätterna och sova på dagarna. Soluppgången var verkligen färgsprakande. Jag stannade för några snabba bilder med mobilkameran. Målet var lappugglorna en knapp timmes bilresa norrut. När jag anlände var de tysta, men jag hittade ändå ganska snabbt en av ungarna i en tall. Då var de alltså fortfarande kvar i området. Det trodde jag kanske inte. Efter en halvtimma dök K upp och vi satt sedan beredda i över två timmar på att någon vuxen fågel skulle komma flygande längs dråget. Så blev det inte och vi fick så småningom ge upp.

Efter frukost vid husbilen begav jag mig hemåt igen. Bestämde mig för att se hur det gått för fisktärnorna vid gränssjön. 14 flygga ungar kunde konstateras och det måste vara rekordproduktion. Vad roligt! Minst 60 rastande tofsvipor måste också vara något av ett rekord. Efter en timme vid sjön upptäckte jag en kärrsnäppa. Ny art för mig i kommunen! Vigg, kricka, havsörn, glada, fiskgjuse. 

Storlommarna syntes dock inte till, men det finns många platser att hålla sig gömda på. Vi brukar säga att sjön är en av de fågelfattigaste och tråkigaste, men idag levererade den. Svårt att inte vara nöjd med denna dags artlista.

Perisoreus infaustus

På vägen hem från Ammarnäs blev det åter en natt i tältet vid Rätan. Efter att ha sovit ut någorlunda, fick jag för mig att köra upp till Flatruet i Härjedalen. En nätt liten omväg på 25 mil eller något åt det hållet. Där har jag bestämt inte varit tidigare. Det gav väl inte så mycket egentligen och jag var ganska slö och gick bara några kortare sträckor ut i terrängen. När jag skulle åka därifrån hade jag fått ett tips om lavskrika på en tämligen säker lokal. Tiden gick och jag tänkte skippa det och ställde min GPS på Mora. Trodde jag. Jag hade ändå ställt den på fjällkällan - lokalen för lavskrika - och plötsligt var jag där. Nåja, då kunde jag förstås lika gärna göra ett försök. Lavskrikorna kom fram direkt, men försvann snabbt in i skogen när de insåg att jag inte hade något gott med till dem (korv ska det väl vara...). Jag hann ta en usel bild på en ungfågel. 

S och jag missade varandra precis i Mora och jag körde Flatruet och hem i ett sträck på exakt 12 timmar. Stannade och åt en pizza och tankade i Mora och sedan ytterligare en tankning i Ljungby för säkerhets skull. I övrigt var jag inte av bilen. Det är lugnt och skönt att köra på natten. Mindre tröttande utan trafik. Men 12 timmar bilkörning är förstås total galenskap. Jag är inte 40 längre. Eller 50. Hemma halv 6 på morgonen.

Torsdagen tillbringades i lappuggleskogen. De två ungarna är så pass stora att de flyger mellan träden. Det var nog sista chansen att se dem. I morgon är de kanske för långt borta från sin födelselåda och omöjliga att hitta. Jag tältade faktiskt på platsen och K låg i sin husbil. Vi intog både kvällsmat och frukost i husbilen. De vuxna fåglarna såg vi aldrig. Det var ändå ganska trevligt att hänga med ungarna några timmar både på torsdagskvällen och fredagsmorgonen. 

Charadrius morinellus II

Det har visst inte blivit så tätt med uppdateringar på bloggen som jag hade tänkt. Dagarna bara går. Två turer upp i fjällvärlden har det dock blivit sedan senast. I onsdags var jag upp till Aigertstugan och Dåriestjåhkka (1157 m.ö.h.) och med start från byn 01.30 (sic!) och igår blev en andra tur till Björkfjället och Lisvuotjåhkka. 

Uppe i området runt Aigertstugan blev det ett förvånansvärt klent fågelutbyte. Jag väckte en stor renhjord vid 7-tiden och som låg och vilade i en snölega. Räknade till drygt 200 individer. Det har jag nog aldrig sett förut. Två älgar noteras också. Fjolårskalvar. En fjällpipare spelade, en fjällabb på håll och sjungande snösparv. Hörde jag kärrsnäppa? Igår lossnade det så äntligen på skogshönsfronten. Tre tjäderhönor på vägen upp till Biergienas vid 03.30-tiden och sedan till slut, efter alla dessa fjällturer, två fjällripor på väg ned från Årjiele Lisvuotjåhkka. 

Igår ville det sig inte med berglärkorna, det blåste en del på berget, vilket kanske hämmade sångviljan. Dock spelade fjällpipare på både Årjiele Lisvuotjåhkka och på Nuortta Lisvuotjåhkka. Dessutom en hane på bo. Jag fick syn på fågeln på kanske 50 m avstånd. Ibland överraskar synen en! Jag gick närmare honom och lade mig så småningom ned för att fotografera. Han stod helt stilla. Det var som om han hoppades på att jag inte såg honom eller om han övervägde vad han skulle ta sig till. Efter 10 minuter och några olika vinklar (jag rullade mig lite försiktigt åt sidan), så tänkte jag att nu var det nog dags att lämna honom ifred. Precis när jag var i stånd att resa mig upp gick han plötsligt några meter åt sidan och lade sig bestämt ned på det lilla redet. Jag låg kvar och njöt av att ha en ruvande fjällpipare på 5-6 m avstånd. Så söt! Han låg blickstilla och utomordentligt fokuserad. Efter ytterligare 10 minuter reste jag mig försiktigt och gick därifrån. "Min vän fjällpiparen" låg kvar. Tänk att detta hände veckan efter att jag läst Bengt Bergs bok med samma namn. Vilket underbart möte!

På vägen upp drog det omkring 15 fjällabbar, fjällets huliganer som B brukar kallar dem, lappsparvarna var talrika, en blåhake sjöng vid Dávtájávrrie (har knappt sett några blåhakar och de är mycket tysta nu) och snösparv sjöng åter på Årjiele Lisvuotjåhkka. Kärrsnäppor hördes spela. Korp drog omkring.

Någon dag har jag mest varit i stugan. Efter de längsta fjällturerna (25-30 km) så behöver man en återhämtningsdag. Det har känts lite bortkastat, men det finns en gräns för hur mycket jag orkar... Känner mig trots allt i ganska bra form nu och ryggen är avsevärt bättre. En dag gick jag till Örnbo. Hade inte mycket fågel på den turen. Jag har varit ute på raningarna och fotograferat smalnäbbade simsnäppor, besökt nordsångaren ytterligare någon gång, följt strömstararnas häckning vid Vindelåforsen, spanat lite lamt efter svarthakedoppingarna i Noltjärn, skådat från potatisbacken och kanske något mer som jag inte kommer ihåg just nu. 

Idag småregnar det så det lär bara bli några kortare turer i skogen. Det skulle vara kul att få ha ett dalripa och järpe också innan jag åker hem. T.ex. För att inte tala om lavskrika som jag lagt många timmar på. Hörde en på vägen ned från Aigertstugan, men det är det enda. Det har verkligen gått trögt med fåglarna, men det gör trots allt inte så mycket. Jag samlar mer på upplevelser och fina turer än på arter.