Efter att jag nyligen insett att jag inte hade inhandlat några skivor på tre månader har det blivit flera köp. Några av dessa hade jag redan på CD eller på vinyl, men ej i original, eller så var de pressade i fel land. Sådant går ju inte för sig.
Som vanligt är det i bluesträsket som jag är och röjer. Getting to the point med Savoy Brown hade jag både på CD och som US-original på vinyl, men nu också ett makalöst fint UK stereoexemplar. Laminatsläpp såklart, men skivan spelar utan ett enda knäpp. En av de bästa brittiska bluesskivorna måste jag säga och det har jag tyckt i fyrtio år. De kunde givetvis ha öppnat skivan med Stay With me Baby men valde, modigt, bluesballaden Flood in Houston. Det sätter tonen på något vis. Kanske också för att presentera nye sångaren Chris Youlden på rättvisast möjliga sätt.
Mr. Downchild är världens bästa låt. Här gör Chris Youlden en av sina starkaste sånginsatser ever och Kim Simmonds gitarrsolon är något utöver det vanliga. Älskar även Big City Lights. Spelade vi den med Half Man? Det ringer en klocka... I avslutande You Need Love (Willie Dixon-cover) är det världens drag. Klassisk brittisk bluesplatta. Producerad av Mike Vernon. Decca (unboxed), UK, 1968.
Jag köpte min Getting to the Point (mono) för åtta år sedan, både den och Blue Matter undslapp mig dessvärre när jag lyssnade som mest på Savoy Brown sisådär kring 1994-1995... SB Mk II med Youlden på sång är helt klart bandets Gillan-era. Fast coolare.
SvaraRaderaMina svåra Savoy Brown år är nog kring 1985-87 och sedan igen under Lundaåren. Egentligen har jag aldrig släppt dem. De är alltid typ bäst. Jag måste uppgradera några skivor inom kort. Looking in har en katt rivit ryggen på och Boogie Brothers är något knastrig... Raw Sienna är nog en senare pressning. Visst är de coolare än DP MK II!!!
SvaraRadera