Graveyard

Gravyard var förstås bra som vanligt. I lördags. Framför allt var ljudet njutbart, vilket inte alltid varit fallet. Buss dit kl. 19 och hem igen 23. Smidigt på alla sätt och vis. Jag åkte dit själv, men träffade såklart lite kändisar på stället. Jag kom fram till att det var sjunde gången jag såg dem. Fyra gånger i Malmö och där den första gången var på Malmöfestivalen. Då hade de precis släppt sin första skiva. De spelade på en minimal scen på Möllevångstorget och med ett litet uselt PA. Ett kärt minne på något sätt och vis. 

Nu har det blivit två gånger på The Tivoli. Förra gången var för 12 år sedan och vi spelade förband. Tänk vad tiden går... Det gången känns på något sätt som en milstolpe i vår mediokra karriär. Vi hängde med bandet och hade kul. Några i Graveyard hade koll på Half Man och var mer star strucked än vad vi var. Rickard, som då var bassist, ville byta sin orange-anläggning mot mitt skräp. Jag lät honom inte göra det... Det blev många öl och ganska snurrigt. Det hela slutade med efterfest hemma hos mig på hästgården, så som många spelningar i närområdet hade en tendens att göra vid den tiden. Det blev inte sällan partajande till morgonkvisten.

En gång har jag sett dem i Göteborg. Det var senaste tillfället före detta. 

Dusty Roots

Vi var och såg Siena Root och DeWolff i Malmö i torsdags kväll. Jag var chaufför. Suveräna gig! Jag såg fram emot Siena Root minst lika mycket som DeWolff. Jag har hållit deras Revelation som årets platta hittills och jag är lika förälskad i Zubaida Solid som jag en gång blev i Elin Larsson i Blues Pills. De levde verkligen upp till förväntningarna och fick som förband ungefär en timmes speltid. Zubaida var fantastisk liksom hela bandet. 

Det var blott tredje gången jag såg dem. Första gången som demoband här i människobyn för 22 år sedan och sedan en gång på Burg-Herzberg i Tyskland ca 2008. 

Vi trodde att DeWolff skulle ha svårt att toppa Siena Root, men de visade sig vara ett band i världsklass. Pablo van de Poel är inte bara en otrolig gitarrist och sångare utan även en svårslagen frontman. Helt sanslöst gig!

Biljetterna till konserterna var billiga, men efteråt köpte jag mersch för det fyrdubbla... En trippelskiva, två dubbelskivor, två singlar och en t-shirt.

Ikväll blir det Graveyard på The Tivoli i Hbg. 12 år sedan vi spelade förband till dem där. Jag tror det blir sjunde gången jag ska se dem. Nya skivan 6 är en höjdare!

160

Så har jag passerat det omöjliga antalet av 160 arter på ett år i kommunen. Stjärtand i förrgår blev art 159, vinterhämpling den 160:e och blå kärrhök nummer 161 idag. Jag siktar helt klart på 165 arter, vilket inte alls känns omöjligt. Mest är det förstås trams. Strömstare och tjäder ska jag åtminstone få in. 

Några tranplogar söderut, havsörn, en del rastande sävsparvar, berg- och bofinkar, sånglärkor... Rovfågelsträcket var beskedligt, men jag hade åtminstone några ormvråksskruvar. 

Hawkwind

Det blev en trevlig weekend i London förra helgen. Allt flöt på för en gångs skull. Vi stod förstås stilla på E6:an en stund på vägen ner till Kastrup, men riktigt nervöst hann det aldrig bli. Flygen gick i tid både dit och hem.

På fredagen gjorde vi närområdet, dvs Bayswater, Notting Hill och Portobello Road. Rotade i skivbackar och drack några öl. Skivorna var alldeles för dyra, men vi köpte ändå några stycken. Jag en Howlin' Wolf och en dubbelskiva med Champion Jack Dupree som jag inte sett tidigare. Därefter satt vi på vår lilla balkong i fullt solsken och laddade inför konserten med musik och whiskey och tog sedan vägen genom Kensington Garden till Royal Albert Hall.

Det blev en magisk kväll där vi länge faktiskt undrade om Hawkwind skulle kunna matcha Crazy World of Arthur Brown (som var helt fantastiskt!), men efter nästan två timmars musik var vi väldigt nöjda och övertygade. Vi hade förväntat oss att de skulle spela Space Ritual rakt av, men de körde ett blandat set med musik från de flesta perioder, inklusive några från den nya och helt suveräna plattan The Future Never Waits.

De inledde med Levitation och redan som tredje låt fick vi The Psychedelic Warlords (Disappear in Smoke). Det gungade och malde på och det var svårt att veta om man skulle se på de fantastiska space-filmerna på skärmen eller på bandet på scenen. När Assault and Battery från Warrior on the Edge of Time spelades lyfte det på riktigt. Den var definitivt en av höjdarna. Låtarna från Space Ritual kom i slutet och som extranummer. Born to Go, Brainstorm, The Black Corridor, Master of the Universe och Welcome to the Future. 

På lördagen verkade vi aldrig komma ifrån Bayswater. Vi råkade bo bredvid en pub som vi besökte även för ca 10 år sedan och där träffade vi en kanadensare som också varit på konserten och vi blev sittande i timmar och babblade. Till slut åkte vi in till centrum och tog oss så småningom till Ain't Nothin' But the Blues. En knapp halvtimmes köande och sedan var vi inne. King Bee spelade och de var ett helt outstanding bluesband som bara osade sent 50-tal, tidigt 60-tal. Efter ett set var vi dock mätta och tog en uber-taxi tillbaka till hotellet.

På söndagen blev det Camden och lite mera skivrotande. Jag köpte två UK-original av Amon Düül II:s Yeti och Dance of the Lemmings. Vi såg ett bra band, Laurie Wright, spela på gatan. En sista öl och sedan blev det tunnelbana till Liverpool Station och därefter tåg till flygplatsen. 

Summa summarum en klassisk London-tripp. Det enda negativa var priserna! Vad dyrt det var! Fish and Chips och en öl kostar nu 300 spänn på en ordinär pub. Skivorna dyrare än här hemma. Vilken skräpvaluta vi har just nu.