Leaf Hound

Jag har blivit med en originalskiva av Leaf Hound. Den tyska utgåvan då såklart. UK-utgåvan som kom ett år senare är idag omöjlig med min ekonomi... Det är som det är. Postern saknas såklart, men jag är ändå ganska nöjd då skivan spelas helt fri från knaster. Bästa låten Freeland Fiend saknas (finns såklart på UK-pressen och det är väl det mest irriterande, men den har jag åtminstone på en fulpress och i boxen Legend Of A Mind (The Underground Anthology). Man får försöka med att vara nöjd....

Skivan är faktiskt mycket bättre än vad jag mindes den och Pete French sjunger lungorna ur sig i merparten av låtarna. Det är i ärlighetens namn svårt att klaga. De är väl någon sorts proto hårdrock för vad som komma skall de senare åren..

När Black Cat Bones började lukta Voodoo och weed och dekadens och växte sig oregerliga gick Leaf Hound till ett konsekvent  hårdare sound och stil och skalade ner bluesrötterna.. Varumärket blev tyngre, gitarrerna mera  fuzziga och groovet mera stöddigt.

Drowned My Life In Fear

Stray

Bang, bang

För några veckor sedan hade jag faktiskt inte Terry Reids debutalbum Bang, Bang, you´re Terry Reid i min ägo. Det är skivan som har snurrat mest den senaste veckan, hemma på skivspelaren och i bilen på väg till jobbet på spotify. 

Skivan är onekligen en mycket ojämn historia. Det är många covers och det brukar vara negativt, men några av dem är faktiskt de bästa på skivan. Mina två favoriter är Chers Bang, bang (My Baby Shot Me Down) och den tämligen uttjatade Seasons of the Witch som görs i en utomordentligt gitarrskramligt jammig version. I vilket fall som så ska man ska såklart ha den i sin ägo oavsett. Skivan fick ingen UK-utgåva och det är alltså US-pressen som gäller. Heavy RW på baksidan men det får man ta. 

Seasons of the Witch

Bang, bang (My Baby Shot Me Down

The Harmonica According To Charlie Musselwhite

Igår när jag kom hem från jobbet så blev Charlie Musselwhite – The Harmonica According To Charlie Musselwhite den första plattan som åkte på skivspelaren.

Ursprungligen ska skivan ha spelats in som ett komplement till en instruktionsbok om munspel, men den fick strax ett eget liv och släpptes därför fristående från detta projekt. Det är olika omslag på US- respektive UK-pressen.

Vid lyssning förflyttades jag genast till Pub Sparta ca 1989-1990. Ett av de käraste konsertminnena fast att det är 35 år sedan. Jag menar det verkligen!

Charlie Musselwhite är årsbarn med min mamma. Är det möjligt att han åker över Atlanten en sista gång? Jag skulle definitivt offra en nattsömn för att åka iväg och lyssna på honom en andra gång. Kicking Mule Records, UK, 1978. 

Run here mama

First Pull Up, Then Pull Down

I veckan har jag också hunnit med ett antal genomspelningar av Hot Tunas andra platta First Pull Up, Then Pull Down från 1971. 

First Pull Up, Then Pull Down tillhör inte mästerverken i deras katalog och ljudkvaliteten är ganska usel, men den har ändå några riktiga stänkare. Bäst är den drygt 8 minuter långa Keep Your Lamps Trimmed And Burning med sitt episka jam och den avslutande Come Back Baby. 

Papa John Creachs elfiol är dominerande i flera spår.  Det riktiga mästerverket Burgers ska släppas året efter. Hursomhelst, skivan ska så klart ändå finnas i en anständig skivsamling. RCA, Frankrike, 1971. 

Keep Your Lamps Trimmed And Burning

No place to fall

Jag är ingen stor outlaw country-kännare, men Steve Young är en av de jag har fastnat för. Nu fick jag tag i ett fint och billigt original av No Place to Fall och den har snurrat ett antal gånger efter Copperhead.

Skivan är suverän. Från titellåten, hans version av Townes Van Zandts No Place to Fall till J.J. Cales I Got the Same Old Blues. Hela plattan har nog snurrat minst 5 gånger (hemma och i bilen på väg till jobbet). 

Jag drömmer mig iväg till en lägereld i Nashville där jag sitter i min outlaw-skjorta och skinnjacka och sipprar på en billig whisky. Där finns både längtan och resignation och vackra ballader för den som vet att frihet ibland kostar både hjärtat och skjortan.

Covern av Bob Dylans Don’t Think Twice, It’s All Right är definitivt musik för rastlösa själar. 

Tracy Nelson från Mother Earth gästar på några spår. RCA Victor, US, 1978. 

No place to fall