Ryktet säger att när det här klassiska albumet mastrades blev originalet pitchad (på något märkligt vis - denna tekniska detalj förstår jag faktiskt inte...) och inspelningen som graverades ska ha gått något fortare än originalet. Detta verkar ha blivit en sanning i alla böcker om skivor, men samtidigt anser en del detta felaktigt. Jag har ingen aning. Mad River låter bra och korrekt i mina öron. Jag har dock ingen av nypressarna att jämföra med... Om det skulle vara sant så förstärker det definitivt undergångskänslan. Bandet driver på hästarna över en öken i skymningen och med vinden i ryggen och de rider mot den definitiva undergången.
Hursomhelst, Mad River är garageskramlig, experimentell, intensiv och krävande på alla sätt och vis och till och med smått psykedeliskt skrämmande ibland. Det är inte sällan något mörkt över anrättningen, och vem vill inte ha det så? Jag är verkligen inte den som klagar... Hursomhelst, jag nöjer mig med att säga att Mad River är en sjuhelvetes platta som har det mesta. Det finns onekligen gott om hysteriska och förrycka låtar, men jag är ju en sucker för långsamma blueslåtar så favoritspåret är såklart Eastern Light.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar