Dagens raritet LXXI

Om Getting Up For The Morning var mindre experimentell än An Invisible World Revealed, är Sweat and Swim i stället ett mer varierat album, kanske inte så konstigt, då det är ett dubbelalbum. Här finns både den för Krokodil patenterade bluesrocken och mer progressiva och psykedeliska inslag - det senare kanske det som framför allt gett bandet etiketten krautrockband. Sweat and Swim är inte ett självklart mästerverk, men jag har hört plattan minst 10 gånger och jag tycker fortfarande, trots allt, att den både överraskar mig och växer för varje lyssning. Det är i de långa och jammiga låtarna som det är som bäst. SOT: Linger. Bacillus Records, 2-LP, 1972.

Linger

Dagens raritet LXX

Vissa skivor dröjer jag med att införskaffa. Jag hade haft första Krokodil i 30 år och An Invisible World Revealed i 20 år innan jag plockade in plattan emellan dem, Swamp, för några år sedan. Att täta sådana luckor är förstås prioriterat före att köpa t.ex. den fjärde och femte skivan. Nu är både Getting up for the Morning och Sweat and Swim hemma sedan några månader. Den största anledningen till att det dröjt så länge var nog ändå mest att jag hade fått för mig att de skulle vara klart sämre och mera rak bluesrock.

När Getting up for the Morning drar igång med Marzipan och värsta tunggunget och stöddigaste munspelet så undrar man förstås varför den inte inhandlats tidigare. Vilket jäkla sväng! Sedan följer And I Know som verkligen är en psykedelisk liten pärla. Och så fortsätter det. Det är kanske inte samma experimentlusta som på An Invisible World Revealed, men det är fortfarande otroligt bra. Utan tvekan. Bacillus Records, 1972.

Marzipan

Transfusion De Luz

Jag besökte, som nämnts tidigare, Got to Hurry i Gamla stan i Stockholm för någon vecka sedan och därifrån fick bland annat Climax Gusano Mecánico från Bolivia, 1974, följa med hem. Jag hade aldrig hört talas om plattan förut (även om den finns avbildad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams). Jag lägger inte allt på minnet… Mestadels är det progressiv och psykedelisk blues och heavy av högsta kvalitet. Mörkt och repetitivt, till och med hypnotiskt, ibland något jazzigt, men givetvis med en sydamerikansk eller andinsk touch. Trummisen är galen (ett trumsolo får man stå ut med). Gitarrerna är riktigt fina. Jag vill genast resa till Bolivia (vilket har varit ett drömresemål i snart 15 år (eller hela livet), undrar om det någonsin blir av…). Skivan är omöjlig i original. Munster Records, Spanien, 2025.

Transfusion De Luz

Cristales Soñadores

Come Back Baby

Jag var i Stockholm härom veckan med skolan. Jag är ganska säker på att jag inte varit där sedan 2020 förutom en sväng inom Waxholm för att hämta T för vidare färd mot Ammarnäs förra året. Hursomhelst, förutom riksdagen, Kungliga slottet, Wasamuseet och Naturhistoriska riksmuseet och kanske något till som jag nu har glömt, blev det lite skivrelaterade aktiviteter. Ett besök på Got To Hurry är förstås ett måste om man hänger i Gamla Stan. Dessutom besökte jag S:s vinylmingel i Tidningskvarteren (DN-skrapan), ett jubileum, då det var 10:e gången som han anordnade detta och dessutom release av hans släpp av Charlie & Esdor på vinyl. På den senare tillställningen plockade jag med mig en signerad Champion Jack Dupree and his Blues Band Featuring Mickey Baker från 1967. Skivan tidigare ägd av Gunnar Hoffsten och som tog med sig den till en konsert i Stockholm 1971 och fick den signerad och som hamnat i S skivbackar genom Louise Hoffsten. 

Jag såg Champion Jack Dupree två gånger samma dag (eller samma helg - M och jag har olika minnen av detta) på Roskilde i mitten av 1980-talet och jag köper alltid på mig vad jag hittar med honom (det finns hur många releaser som helst...). Jag blir sällan besviken, de har alltid några bra blueslåtar och pianoboogies. Inte sällan  är det samma låtar som spelats in på nytt. Det är ett planlöst samlande. Ser jag någon skiva med honom, samlingsskivor eller omslag jag inbillar mig att jag inte har så åker de som sagt med hem... Ett knäppskallesamlande med andra ord.

Come Back Baby

God Don't Ever Change

Jag är åter i bluesträsket. Till skillnad från solodebuten Keeps it in the Family och den självbetitlade andra skivan är Dave Kellys senare plattor billiga, men de är inte dåliga för det. Han släppte två skivor 1979. Den första tillsammans med Bob Hall och den andra med Paul Jones. Båda gavs ut på den italienska labeln Appaloosa.

På Survivors är det akustisk gitarr och piano och lite stökigare jämfört med Willing som istället har akustisk gitarr och munspel. På Survivors gillar jag bäst låtarna där Dave Kelly sjunger och hans slidegitarr är i fokus. Öppningsspåret Few Short Lines och Blind Willie Johnson-covern God Don't Ever Change är två höjdare.

Willing är den jag spelat mest och den är möjligen ännu bättre. Det är inget märkvärdigt egentligen, men jag är som sagt svag både för Dave Kellys röst och hans gitarrspel. Bäst just nu är Two Trains Running och Bob Dylan-covern Tonight I'll Be Staying Here With You.

God Don't Ever Change

Two Trains Running

Tonight I'll Be Staying Here With You

Broken Record

Hör jag bara på gamla 60- och 70-talsplattor? Nej faktiskt inte. Den skivan som snurrat mest de senaste 14 dagarna är faktiskt Joe Bonamassa Breakthrough och som är helt ny. Jag följer honom inte slaviskt då han fullkomligt spottar ur sig skivor, men då och då blir det ett inköp. Jag tycker verkligen Breakthrough är en höjdare och den har gått varm i bilen till och från jobbet och presenterades även på vinyl på skivspelarkväll i Klippan förra helgen. Bättre än Warren Haynes? Ja, kanske, åtminstone denna skiva. Och Broken Record är världens bästa låt, åtminstone denna vecka... Solot i slutet ger lika många gåshudsframkallande ögonblick som Comfortably Numb.

Broken Record

Dagens raritet LXIX

Så var det dags för en riktig rarris. Det kan vara den skiva som jag har betalat mest för någonsin, men någon ska förstås vara det... Jag har haft Dave Kellys första skiva Keep it in the Family i några år (som också är svår i toppskick), men nu har alltså även den riktigt svåra andra och självbetitlade plattan, i immaculate condition, på Mercury landats. 

Det hade varit mindre klädsamt om det hade varit tvärtom på något sätt... Först andra skivan, sedan första... Mycket tramsigt iofs, men det är ganska vanligt bland skivsamlare att vilja köpa skivor i ordningsföljd hur svåra de än kan vara raritetsmässigt. Det jag försöker att säga är alltså att jag helst införskaffar skivkatalogerna i ordningsföljd. Hursomhelst, skivan kom lite efter The British Blues Explosions High Days och är kanske ett tidstypiskt dokument från tiden då bluesen gick något vilse i London-dimman. Den har i ärlighetens namn inte 60-talets kvalitet och energi, även om det finns några riktigt vassa spår. Peter Green medverkar på några låtar, men man vet vid det här laget att han är halvvägs mellan närvaro och försvinnande (läs galenskap). Systern till Dave Kelly, Jo-Ann Kelly är också med på ett antal titlar, vilket givetvis är mycket välkommet, hon är definitivt en av mina absoluta favoriter, till och med min hjältinna. Här är hennes röst oftast inte längre en röst utan ett väsen. Hon sjunger inte om bluesen, hon är bluesen, fast i människoskepnad för en kort stund innan liemannen tar även henne. Hon är bluesoraklet som ger låtarna en rymd och en resonans som går bortom traditionell bluessång. Jo-Ann är är min drottning.

Skivan är som helhet blues och jazz, folk och funkigt och helt uppåt väggarna emellanåt. Om jag ska välja favoritlåtar får det bli den avslutande Goodbye Church. Den är något utöver det vanliga bluesgunget. Folkblues, psykedelia och galenskap i lika delar och med alldeles för många instrument (allt detta extragavanta blås på slutet...) vilket gör hela anrättningen övermättad och stökig och smått kaotisk. Jo-Ann sjunger förstås lungorna ur sig. Vad mer kan man önska? Och givetvis den instrumentala Green Winter som är ett mayhem-jam med Peter Green och Dave Kelly och som är både hård och psykedelisk och definitivt inte borde tonas ut efter knappa 3 minuter precis när det börjat låta riktigt intressant. Mercury – 6310 001, UK, 1971. Både skiva och omslag M-. Det är sådana små detaljer som gör livet värt att leva trots allt, även om det är svårt i dessa tider att känna lycka.

Goodbye Church

Green Winter

2-3

Inget smakar så bra som en bortavinst mot Malmö! Torsdagskvällen är räddad och vi håller andraplatsen i tabellen. Två poäng efter Frölunda, som dock har en match färre spelad. Jag måste åka in och se dem någon kväll i Catena Arena. Den förra säsongen såg jag en (sic) match på plats, jag har lovat mig några fler denna säsong. Det får dock bli en helg, för i veckorna arbetar jag ihjäl mig. Denna vecka är det utvecklingssamtal, så det blir en 50+-vecka... Höstlovsveckan känns väl som att det borde kunna bli en första match!

Mitt födelseår och månad 1965 möttes Malmö och Rögle i DM-final inför 8 000 åskådare. Dagen efter rapporterade Nordvästra Skånes Tidningar om ”det värsta i slagsmålsväg som skådats i en sydsvensk hockeyrink” och att det krävdes ingripande från sex poliser (sic) för att separera slagskämparna, där Rögles Des Moroney utmärkte sig. Ett derby kunde gå hett till även på den tiden... Ha-ha! Sex poliser! Allt har inte blivit elakare i hockey. Denna match måste ju ha varit värsta mayhem! (källa: NST).

Dagens raritet LXVIII

Nu har jag fått ihop vad jag vill ha med danskarna Burnin Red Ivanhoe, M144 (1969), Burnin Red Ivanhoe (1970), W. W. W. (1971), 6 Elefantskovcikadeviser (1971) och nu även Miley Smile/Stage Recall (1972). De hade bestämt sig för att lägga ner, men spelade in några gamla örhängen och några nya låtar live i studion och släppte dem på Miley Smile/Stage Recall som en avskedsgåva till sina fans. Det är lite råare och skitigare  jazzinfluerad bluesrock än vad vi är vara vid, men suveränt bra vill jag påstå. Det var klart så här de lät live. Något mindre polerade och komplexa och mera vilda. Det är kanske inte riktigt en skiva som platsar under Dagens raritet, men nu hamnade den här ändå.

Om det mesta är bra och njutbart, så spelar de även in den fåniga Red River Rock och det var väl ganska onödigt. Nu ska det sägas att det förmodligen är den låt jag har hört flest gånger i mitt liv. I min mammas singel- och Ep-samling fanns nämligen Johnny and The Hurricanes EP Red River Rock från 1959 och den spelade jag dag och natt som femåring. Ingen skiva gick lika ofta. Jag gissar att mina föräldrar ofta bad om nåd... 55 år senare är den inte lika bra, men ska jag höra den så får det trots allt hellre vara med Johnny and The Hurricanes än med Burnin Red Ivanhoe...  Det blev ett tyskt Miley Smile/Stage Recall-original på Telefunken.

Bareback Rider

Rotating Irons

Dagens raritet LXVII

Nu har jag också blivit med en Hawkwind s/t, 1970 på blue Liberty. Det är en artefakt från den brittiska undergroundscenen som man gärna vill ha i samlingen. Kanske särskilt för att vi gjorde oss omaket att åka över och se dem på Royal Albert Hall för två år sedan. Allt hänger samman på något vis… Hursomhelst så är det en klassiker av rang. Det är startpunkten för ett band som skulle bli pionjärer inom space rock, även om den här första skivan kanske bleknar i jämförelse med de riktiga klassikerna X in Search of Space, Doremi Fasol Latido, Hall of the Mountain grill och Warrior of the Edge of Time…

Jag vill dock inte vara utan förstlingsverket på något sätt och vis och omslaget är förstås helt obetalbart. Alltså, vad är det för groteska varelser som kommer krypande från sina weedhögar? Underbart! Skivan lär ha spelats in på några dagar och med Dick Taylor från Pretty Things som producent. Bara en sådan sak.

Innan Dave Brooks drog igång Hawkwind så var han en busker, en gatumusiker, och det hör man ju verkligen på den helt fantastiska Hurry on Sundown. Den är faktiskt skivans överdrivet bästa komposition!  Den enda riktigt vettiga kompositionen om jag ska vara ärlig.

Hurry on Sundown är öppningsspåret och därefter följer ett abstrakt landskap av låtar som egentligen inte riktigt leder någonstans. Det är inte dåligt på något sätt och vis, utan härligt psykedeliskt och flummigt och konstigt och Nik Turner spelar en del atonal saxofon som givetvis går hem. Det är till och med så att dessa svåra låtar blir bättre för varje lyssning. Nu har jag kört den flera gånger på den välljudande vinylen (minimalt knaster) hemma och flera gånger i bilen på väg till eller hem från jobbet. Det är helt klart skivan som snurrat flest gånger den senaste veckan, Jag har haft en fulpress av skivan i säkert 30-40 år, men det är väldigt länge sedan den genomlyssnades i sin helhet, innan originalet landades... Hursomhelst, det är mycket av tidigt Pink Floyd över anrättningen vill jag lova och det är förstås positivt... Skivan avslutas med ytterligare en busker, Mirror Of Illusion. Den är inte lika bra som Hurry on Sundown, men ändå klart lyssningsvärd. Hela skivan får trots allt 4/5 i betyg hur svåra de flesta låtarna än är.

Hurry on sundown

Be Yourself

Dagens raritet LXVI

Det var länge sedan jag höll på med den här serien (Dagens raritet...). Jag gick faktiskt tillbaka och ändrade rubriken på Leaf Hound-inlägget till Dagens raritet LXV. Dagens raritet blir därmed LXVI och ingen mindre än Mad Rivers självbetitlade platta.

Ryktet säger att när det här klassiska albumet mastrades blev originalet pitchad (på något märkligt vis - denna tekniska detalj förstår jag faktiskt inte...) och inspelningen som graverades ska gå något snabbare än ursprungstejpen. Detta verkar ha blivit en sanning i alla böcker om skivor, men samtidigt anser en del att detta är helt felaktigt. Jag har faktiskt ingen aning. Mad River låter bra och korrekt i mina öron. Jag har dock ingen annan utgåva att jämföra med...  Om det skulle vara sant så förstärker det definitivt galenskapen. Bandet driver på sina hästar över en öken i skymningen, och med vinden i ryggen, och de rider mot den definitiva undergången vare sig originalet har rätt hastighet eller inte.

Hursomhelst, Mad River är garageskramlig, experimentell, intensiv och krävande på alla sätt och vis och inte bara psykedelisk  utan ibland även smått skrämmande. Det är inte sällan något mörkt över anrättningen, och så vill vi väl ha den? Skivan är svår att beskriva faktiskt. I vilket fall som är gitarrsolona rakt igenom fantastiska. De har det där bettet som man alltid letar efter.

Jag gör inga försök att analysera skivan låt för låt utan nöjer mig med att säga att Mad River är en sjuhelvetes platta som har det mesta. Mitt favoritspår är Eastern Light. Släpigt bluescomp och desperat och jagad sång är alltid ett framgångsrecept i min bok. Vilken jävla låt alltså! US, Capitol, 1968

Eastern light

Amphetamine Gazelle

Road to Morroco

Jag har även hunnit med att lyssna på Mallard (1975), det vill säga Captain Beefheart’s Magic Band utan Captain Beefheart. Som förväntat är det utflippat och konstigt och udda. Skivan spelades in 1974–1975 med hjälp av Ian Anderson från Jethro Tull. Man undrar förstås vad det var han såg och hörde? 

Alltså, jag tycker verkligen det här är riktigt bra och galet på alla sätt och vis, men det borde samtidigt ha varit uppenbart att Mallard inte alls var kommersiellt gångbar. Om bandet presenterat detta vansinne på 60-talet hade det förstås varit begripligt att någon varit intresserad, men 1975? Givetvis floppade de totalt. Jag är dock glad. Tack Ian. Virgin, 1975, UK. 

She's Long And She's Lean

Road To Morroco

Valley of Tears

Ikväll har jag lyssnat igenom Jorma Kaukonens andra soloplatta, Jorma, släppt 1979. Han är en favorit från Jefferson Airplane och framför allt Hot Tuna, men den här var inte överdrivet rolig. Gitarrspelet är förstås bra och gediget, men den enda låten som jag går igång på är Valley of Tears. Jorma är en billig skiva och Valley of Tears är ändå ensam värd dess pris.

Jag har aldrig hört Quah (1974), men den ska såklart införskaffas någon gång. 

Valley of Tears

Southern Man

Nu har Leif de Leeuw Band Mighty Fine snurrat ett antal gånger. Det är en mycket njutbar skiva och jag förflyttar mig givetvis till sommarens hippie event i Tyskland när jag lyssnar. De flesta låtarna spelades live och skivomslaget användes som back-drop. Plattans cover, Southern Man, av Neil Young, och med Berget Lewis som sångerska (vilken jäkla röst!), är albumets höjdare, men alla låtarna är fina. Leif de Leeuw Band är så nära Allman Brothers det går att komma 2025. Self released, blue marbled vinyl (ovanligt snygg!), 2024.

Southern Man

House of Sticks

Nu när Sven Zetterberg och Peps Persson är borta så är det nog tveklöst så att danska Thorbjørn Risager & The Black Tornado är Skandinaviens främsta bluesband. Jag såg dem för några veckor sedan på den lokala musikfestivalen i Skånes Fagerhult och nu har jag även skaffat deras senaste skiva House of Sticks. De var definitivt Skånska Mullrets bästa band och skivan är verkligen suverän. Det här är musik som gör mig på bra humör! Vilket jäkla band! 

Thorbjørn Risager & The Black Tornado är inte några nykomlingar utan har spelat ihop i 20 år, så de var kanske bäst långt innan våra stora svenska bluesartister stupade. De är inte heller ett renodlat bluesband, utan det svänger och kränger runt flera närbesläktade genrer. De har bluesrötterna men kan också låta modernt soulfunkiga. Jag nöjer mig med att säga att det inte blir mycket bättre än så här. Ett nytt favoritband!

Mascot Label Group/Provogue Records, Limited Edition, Orange Vinyl, 2025.

House Of Sticks

Door to Door

Förra helgen svängde jag inom vinylkällaren i Förslöv för att i första hand köpa en skiva till T eftersom jag skulle på surströmmingsfest hos honom och L på lördagen. Skivan jag valde, med Buddy Guy, trodde jag att jag själv hade, men så var inte fallet, så den får jag försöka leta upp igen (för den var så bra!!!). Till mig själv knep jag bland annat Door to Door med Albert King och Otis Rush. En samling av deras Chess-singlar. Givetvis väldigt fina grejor även på den. Albert King får fler spår än Otis Rush. Jag gissar att jag har de flesta låtarna och versionerna på andra skivor, men jag är långt ifrån säker på det.

Albert King fick jag lyckligtvis sett (på gamla KB (Erikslust i.e.)) sent 80-tal eller möjligen tidigt 90-tal), men tyvärr missade jag Otis Rush vilket är riktigt deppigt.

Albert King - Bad Luck Blues

Otis Rush - All Your Love

Otis Rush - You Know my Love

This One's a Good 'Un

En skiva som jag skulle ha plockat in för länge sedan är Otis Rush This One's a Good 'Un. En samling med Rush Cobra-singlar och alternativa tagningar från hans 50-tal. Antingen har de som jag har hittat genom åren varit pressade i Holland eller har de sett något för slitna ut. Nu slog jag till med ett exemplar på Tradera som föreföll lovande och som faktiskt höll utlovat skick. 

På This One's a Good 'Un finns flera av de bästa inspelningar från Chicagoscenen överhuvudtaget och jag förflyttar mig genast till de svåra bluesåren under min Lundatid sent 80-tal/tidigt 90-tal när jag lyssnar. All Your Love (som vi själva brukade spela), My Love Will Never Die och framför allt den episka Double Trouble tillhör alla mina all-time-favourites. Om jag tvingas välja mellan Muddy Waters, Howlin' Wolf, Little Walter och Otis Rush, så är det den sistnämnda som ger mig mest gåshud. Double Trouble placerar jag nog t.o.m. före Little Walters Blue And Lonesome om jag är under pistolhot. Den är på riktigt en av de största inspelningarna i hela blueshistorien! De såsiga blåssekvenserna till gitarrens blödande toner och Rush inlevelsefulla sång skapar en helt oslagbar atmosfär och magi. Bluesen har aldrig känts farligare och mera brutalt naken.

They say you can make it if you try. Yes, some of this generation is millionaires. It’s hard for me decent clothes to wear.

Blue Horizon, UK, 1968.

Double Trouble

My Love Will Never Die

Dagens raritet LXV

Jag har blivit med en originalskiva av Leaf Hound. Den tyska utgåvan då såklart. UK-utgåvan som kom ett år senare är idag helt omöjlig... Det är som det är. Postern saknas såklart, men jag är ändå ganska nöjd då skivan spelas helt fri från knaster. Bästa låten Freeland Fiend saknas (finns på UK-pressen och det är väl det mest irriterande...), men den har jag åtminstone på en fulpress och i boxen Legend Of A Mind (The Underground Anthology). Man får försöka vara nöjd....

Skivan är faktiskt mycket bättre än vad jag mindes den som och Pete French sjunger lungorna ur sig i merparten av låtarna. Det är i ärlighetens namn svårt att klaga. 

När Black Cat Bones började lukta voodoo och weed och dekadens valde Leaf Hound ett hårdare sound och skalade ner bluesrötterna.. Det är tyngre och gitarrerna är mera fuzziga och groovet mera stöddigt. Mer hårdrock helt enkelt och av många betraktat som en protostonerplatta. Jag håller nog ändå Black Cat Bones något högre. Telefunken, 1970.

Drowned My Life In Fear

Stray

Bang, bang

För några veckor sedan hade jag faktiskt inte Terry Reids debutalbum Bang, Bang, you´re Terry Reid i min ägo. Det är definitivt skivan som har snurrat mest den senaste veckan, hemma på skivspelaren och i bilen på väg till jobbet på spotify. 

Plattan är en mycket ojämn historia. Det är många covers och det brukar vara negativt, men några av dem är faktiskt de bästa på skivan. Mina två favoriter är Chers Bang, bang (My Baby Shot Me Down) och den tämligen uttjatade Seasons of the Witch som görs i en utomordentligt gitarrskramlig jammig version. I vilket fall som, så ska man såklart ha den. Skivan fick ingen UK-utgivning och det är alltså US-pressen som gäller. Heavy RW på baksidan men det får man ta. Epic, 1968.

Seasons of the Witch

Bang, bang (My Baby Shot Me Down

The Harmonica According To Charlie Musselwhite

Igår när jag kom hem från jobbet så blev Charlie Musselwhite The Harmonica According To Charlie Musselwhite den första plattan som åkte på skivspelaren.

Ursprungligen ska skivan ha spelats in som ett komplement till en instruktionsbok om munspel, men den fick strax ett eget liv och släpptes därför fristående från detta projekt. Det är olika omslag på US- respektive UK-pressen.

Vid lyssning förflyttades jag genast till Pub Sparta ca 1989-1990. Ett av de käraste konsertminnena fast att det är 35 år sedan. Jag menar det verkligen!

Charlie Musselwhite är årsbarn med min mamma. Är det möjligt att han åker över Atlanten en sista gång? Jag skulle definitivt offra en nattsömn för att åka iväg och lyssna på honom en andra gång. Kicking Mule Records, UK, 1978. 

Run here mama

First Pull Up, Then Pull Down

I veckan har jag också hunnit med ett antal genomspelningar av Hot Tunas andra platta First Pull Up, Then Pull Down från 1971. 

First Pull Up, Then Pull Down tillhör inte mästerverken i deras katalog och ljudkvaliteten är ganska usel, men den har ändå några riktiga stänkare. Bäst är den drygt 8 minuter långa Keep Your Lamps Trimmed And Burning med sitt episka jam och den avslutande Come Back Baby. 

Papa John Creachs elfiol är dominerande i flera spår.  Det riktiga mästerverket Burgers ska släppas året efter. Hursomhelst, skivan ska så klart ändå finnas i en anständig skivsamling. RCA, Frankrike, 1971. 

Keep Your Lamps Trimmed And Burning

No place to fall

Jag är ingen stor outlaw country-kännare, men Steve Young är en av de artister jag har fastnat för. Nu fick jag tag i ett fint och billigt original av No Place to Fall och den har snurrat ett antal gånger efter Copperhead.

Skivan är suverän. Från titellåten, hans version av Townes Van Zandts No Place to Fall till J.J. Cales I Got the Same Old Blues. Hela plattan har nog snurrat minst 5 gånger (hemma och i bilen på väg till jobbet). 

Jag drömmer mig iväg till en lägereld i Nashville där jag sitter i min outlaw-skjorta och sipprar på en billig whisky. I låtarna finns det både längtan och resignation, honky-tonk och vackra ballader för den som vet att frihet ibland kostar både hjärtat och skjortan och covern av Bob Dylans Don’t Think Twice, It’s All Right är definitivt musik för rastlösa själar. 

Tracy Nelson från Mother Earth gästar på några spår. RCA Victor, US, 1978. 

No place to fall

Copperhead

Det här året har jag faktiskt (hitintills...) varit ganska återhållsam med skivinköpen. Antalet rarrisar kan räknas på ena handen och nya skivor och billigare begagnade till några tiotal. En av de senare som har fått snurra en hel del är Copperhead s/t. Den hade jag faktiskt aldrig hört tidigare (vad jag minns...). Fantastiskt bra! San Fransisco, Southern rock, Bo Diddley, blues och country i lika delar och med Cippolinas karakteristiska gitarr (reverb/tremolo) i förarsätet. 

Psykedelisk är väl att ta i kanske, med det är definitivt utsvängda jeans och billig whiskey över hela anrättningen. Öppningsspåret Roller Derby Star borde ha blivit en hit och Kibitzer är klassisk QMS/Bo Diddley. Cippolina är i sitt esse i båda. Little Hand låter som Stones på Let it Bleed och det är förstås ett bra betyg. Spin-Spin och avslutande jammiga They're Making A Monster på B-sidan är veritabla stänkare! Hård rock när det är som bäst! I några spår är sångmelodierna väldigt Roky Erickson-minnande, inte minst i Pawnshop Man. Skivan rekommenderas verkligen! Colombia, US, 1973.

They're Making A Monster

Merops apiaster II

Ett andra besök på biätarelokalen i Trelleborg efter en tvådagarskonferns på The Lodge på Romelåsen. Något bättre bilder denna gång, men jag åkte dit med ett halvladdat batteri och utan extender. Jag lär mig uppenbarligen aldrig... 

En strid ström av besökare trots att lokalen varit känd i månader. Fågelskådning har verkligen fått ett uppsving.

Seed of Memory

Vi har i många år pratat om att åka över till England för att se Terry Reid på någon skön liten pub. Det blev förstås aldrig av och för några dagar sedan gick han bort. För oinvigda ska man först höra Seed of Memory i studioversion och därefter en mycket ostämd och drucken liveinspelning, som kan vara en av de största stunderna på Youtube. Glöm inte att läsa kommentarer under videon.

Seed of Memory

Seed of Memory live

R.I.P. Terry Reid

Cantharellus cibarius

Jag har redan plockat kantareller ett antal gånger i sommar, men idag ansträngde jag mig mer än vanligt för att få ihop ett par liter. 

Jag gick dels på vår gamla skogsfastighet och på grannfastigheterna däromkring och där jag har några halvbra ställen och dels på den fastighet vi har kvar. 

I första hand är jag fågelskådare, i andra hand skogsvandrare. Tidigare skulle jag väl även kallat mig för trollsländeskådare, men idag säger jag nog att på tredje plats kommer svampplockning. Det är verkligen avkopplande och spännande samtidigt. Mest plockar jag kantareller och trattkantareller, men någon gång också soppar. Mer äventyrlig än så är jag sällan.

Pizzahäng

Pizzahäng med gamla vänner i S i lördags. Särskilt trevligt att träffa R och G. Jag stannade över och det dröjde till söndagskvällen innan jag körde hem.

Eftersom det inte blev något foto på biätare i inlägget från i lördags så kommer det här. Den enda bilden där det åtminstone går att se vad det är frågan om.

Merops apiaster

Skåneutflykt med min mamma. Stekt sill och potatismos i Skanör, biätare i Maglarp (otroligt nog ett sverigekryss för mig) och kaffe och glass och en liten promenad i Smygehuk. 

Det blev många mil i bilen, men mamma var nöjd med utflykten så det var värt det hela.

Semester

Sommarens långa semester lunkar på. Jag har hunnit med Bryssel, Armenien, Ammarnäs, Pieljekaise, en liten sväng in i Norge, Flatruet, Funäsdalen, Fulufjällen och nu är jag precis hemkommen från årets Herzberg-festival i Tyskland. 

Burg-Herzberg var som vanligt mycket trevligt och vi hade riktig tur med vädret. När vi närmade oss Alsfeld öste regnet ner och då undrade vi förstås vad vi hade gett oss in på, men det blev därefter inte mer än lite regn och då mest på nätterna, och det räckte inte till lera. Temperaturen var helt perfekt, 15-25 grader på dagarna. Kanske det var ner mot 10-12 grader på natten, men det är förstås uthärdligt. En natt på hotell i Alsfeld och sex nätter i tält på festivalen. Galenskap.

Bäst var DeWolff, Dirty Sound Magnet, Devon Allman's Blues Summit, Leif De Leeuw Band, Birth Control och Sari Schorr. Karaba bör nog också nämnas till denna kategori, men med dem såg jag högst halva konserten på grund av att det kolliderade med något annat. Såg minst en handfull band till och inte direkt något som var dåligt. Hemresan blev sjukt tröttsam med världens köer på autobahn. 

En enda vinylskiva fick jag med mig hem, nämligen Kin Ping Mehs första i original. Jag hade ingen riktig inspiration att rota i backarna. Nu måste jag dock beställa några skivor med nya favoritband. Jag har en Dirty Sound Magnet sedan tidigare. De måste jag höra mer av. Leif De Leeuw Band är också ett måste till samlingen. 

Devon Allman's Blues Summit släpptes den 25:e och fanns att köpa för ett hyggligt pris på festivalen, men det går inte gärna att bära runt på skivor när man ska se diverse band och regnet hänger i luften...

Nya högtalare

Jag har varit utomordentligt slö med bloggandet. Det är flera månader sedan jag skrev någonting. Lust har saknats, men framför allt tid. Jag jobbar för mycket helt enkelt. Jag spelar skivor sällan, högst 2-3 gånger i veckan, och när jag väl gör det blir det oftast bara en skiva. Det är bedrövligt. Jag har dock uppgraderat min anläggning med ett slutsteg och nya högtalare. Det låter bra!

Witchcraft - Burning Cross

Brown Acid: The Seventh Trip

Everybody's favorite source for the hard stuff is back in business, with ten more lethal doses of rare hard rock, heavy psych and proto-metal!

Skivan sparkar igång med Pegasus och deras The Sorcerer och som är en ganska stöddig hårdrockslåt. Nobody's Children Good Times från 1967 och Texas är, som man kan förvänta sig, heavy psych. Blue Amber och We Get Love har missat att det är 1971 och skramlar på som om det var just 1967. Negative Space är däremot mera heavy och de jammar en hel del i The Calm After The Storm. Väldigt skitigt och stökigt gitarrspel. Zane från Malmö och deras Damage från 1976 går ganska obemärkt förbi får jag nog säga. Första gången en synthesizer är med på denna samlingsserie?

På B-sidan gillar jag framför allt Third World från Oklahoma och deras End of Time (1971). Ett skitigt Grand Funk tänkte jag innan jag läste liner notes. Där står det mycket riktigt att de låter som ett apokalyptiskt Grand Funk. C.T. Pilferhogg och You Haul är ganska trevlig hårdrock.

The Seventh Trip är inte alls lika bra som The Sixth Trip, men det som slår mig är att nästan alla band har jäkligt bra gitarrister som verkligen får det att låta mycket knark. 

Tre genomspelningar. 

Brown Acid: The Sixth Trip

Det blev en lång paus i presentationen av Brown Acid-serien. Efter att ha lyssnat i snitt 5 gånger per skiva på de första fem så blev jag nog aningen mätt. Kanske The Fifth Trip till och med fick en orättvis sågning av den anledningen. 

Jag lyssnade dock på The Sixth Trip redan under julledigheten och den gick hem betydligt bättre. Därefter var jag en vecka i Grekland och skådade fågel och väl hemkommen har jag mest varit upptagen med jobbet. Jag gissar dock att The Sixth Trip vid det här laget har snurrat 10 gånger (även i bilen till jobbet något gång). Oavsett om jag var något taskig mot The Fifth Trip eller inte så är denna betydligt vassare. Heat Exchange från Toronto och deras Inferno är riktigt giftig. Ibland ska det till saxofon och mycket wah-wah-gitarr för att det ska lyfta rejält. Truth and Janey är jag förstås väl bekant med. Jag har tyvärr inte ett original av deras monsterplatta No Rest For The Wicked, men åtminstone några hyggliga återutgivningar, och dessutom både Live 4/8/76 och Topeka Jam. Singelspåret från 1972, som är med här, är ännu en höjdare från detta band.

Egentligen är denna samling bra rakt igenom. Möjligen skulle jag kunna leva utan Johnny Barnes Steele Rail Blues, men även den är ganska oförarlig.