Det hade varit mindre klädsamt om det hade varit tvärtom på något sätt... Först andra skivan, sedan första... Mycket tramsigt iofs, men det är ganska vanligt bland skivsamlare att vilja köpa skivor i ordningsföljd hur svåra de än kan vara raritetsmässigt. Det jag försöker att säga är alltså att jag helst införskaffar skivkatalogerna i ordningsföljd. Hursomhelst, skivan kom lite efter The British Blues Explosions High Days och är kanske ett tidstypiskt dokument från tiden då bluesen gick något vilse i London-dimman. Den har i ärlighetens namn inte 60-talets kvalitet och energi, även om det finns några riktigt vassa spår. Peter Green medverkar på några låtar, men man vet vid det här laget att han är halvvägs mellan närvaro och försvinnande. Systern till Dave Kelly, Jo-Ann Kelly är också med på ett antal titlar, vilket givetvis är mycket välkommet, hon är definitivt en av mina absoluta favoriter, till och med min hjältinna. Här är hennes röst oftast inte längre en röst utan ett väsen. Hon sjunger inte om bluesen, hon är bluesen, fast i människoskepnad för en kort stund innan liemannen tar även henne. Hon är bluesoraklet som ger låtarna en resonans som går bortom traditionell bluessång. Jo-Ann är är min drottning.
Skivan är som helhet blues och jazz, folk och funkigt och helt uppåt väggarna emellanåt. Om jag ska välja favoritlåtar får det bli den avslutande Goodbye Church. Den är något utöver det vanliga bluesgunget. Folkblues, psykedelia och galenskap i lika delar och med alldeles för många instrument (allt blås på slutet) vilket gör hela anrättningen övermättad och stökig och smått kaotisk. Jo-Ann sjunger förstås lungorna ur sig. Vad mer kan man önska? Och givetvis den instrumentala Green Winter som är ett mayhem-jam med Peter Green och Dave Kelly och som är både hård och psykedelisk och definitivt inte borde tonas ut efter knappa 3 minuter precis när det börjat låta riktigt intressant. Mercury – 6310 001, UK, 1971. Både skiva och omslag M-. Det är sådana små detaljer som gör livet värt att leva trots allt, även om det är svårt i dessa tider.
Skoj, grattis! Jag har inte riktigt koll på hela det där gänget runt John Dummer Blues Band. Jo-Ann Kelly är också kul då hon ömsom ser ut som John Denver och ömsom låter som Leadbelly.
SvaraRaderaGreen Winter var i alla fall en riktigt trevlig bekantskap. Synd att Johnny Winter aldrig släppte ett julabum under den titeln...
Jag är lite småbesatt av att samla allt runt John Dummer. Att upptäcka Green Winter är nästan som när man första gången hörde Black Salad med Lasse och Ardis öronpaj och sedermera spelade in den på en SM-EP och fick Janne att "lägga ett rått solo".
SvaraRaderaJag skrev för övrigt lite den här veckan om Oar av Alexander "Skip" Spence, som länge var den dyraste skiva jag köpt, då jag gav 400 kronor för den på Serieslussen i Stockholm 1998. Jag var ute på indisk restaurang med ett gäng kompisar på kvällen och jag minns att jag nästan urskuldade mig för att det kändes som larvigt mycket för en aningen luggsliten lp...
SvaraRadera