Brown Acid: The Fifth Trip

Brown Acid: The Fifth Trip känns som den överlägset svagaste av utgivningarna hittills. På A-sidan är det inte en enda låt som gör något större intryck. Blekt och intetsägande. Möjligtvis finns det intentioner i den något progressiva Abadden med Fargo, men nej, den här skivsidan kan jag leva utan... Blue Cheer 11-12 år gamla som Mammoth på barnkalas är bättre än något på a-sidan och en tämligen menlös Flasher Icky Bicky är plötsligt skivans örhänge. Och då är den inte alls bra, utan värdelös. Zebra dyker upp igen och gör en cover av Helter Skelter. Ni borde låtit bli. Avslutande Thor och deras Lick It önskar jag att jag aldrig hade hört. Vilket bottennapp till samlingsskiva.

Brown Acid: The forth trip

If you thought we were getting close to the end of the Brown Acid series with our last Trip, you were dead wrong... we're only just getting rolling. The well of privately releases hard rock heavy psych, and proto-metal 45s is deep and we are nowhere near tapped out. Most of these records were barely released and never properly distributed so they ain't easy to find, but they're out there if you're willing to dig... and wearen't afraid to get our hands dirty. Hard calluses have formed from handling the shovel and we've sifted through a lot of dirt, but we've dug up another ten tremendous records to share with all the heavy heads out there. This volume brings together eight insanely rare and skull-crushingly heavy 45s as well as two previously unreleased bangers. 

The Forth Trip börjar med ett Texasband från vettet, Kanaan, sånginsatsen är verkligen extraordinär. Stene Garden levererar blytung stonerrock och Headstones påminner om de i detta sammanhanget välkända Head over Heels från Michigan som släppte en fullängdare för Capitol 1971. Zekes gör en come back från den första volymen med sin fattigmans Led Zeppelin i Comin Back. Bäst är dock Bad Axe i låten Coachman.

Brown Acid: Third Trip

The Third Trip är något blekare än de två första volymerna. Fem genomlyssningar är vad jag orkat med. På First och Second Trip gillade jag varje låt och nästan direkt, men på The Third Trip krävs det verkligen flera lyssningar för att låtarna ska sätta sig. Heartbreak och The Wizard med Diehard respektive Blown Free på A-sidan är de som småningom gör intryck.

På B-sidan är Highway Song med Elliot Black bästa spåret. 

Med detta sagt är alla låtarna ändå klart lyssningsvärda.

Brown Acid: The Second Trip

Jag är inte helt säker på antalet genomspelningar av The Second Trip, men minst fem. I princip alla låtar är favoriter utom möjligen Rock N Roll Man med The Raving Maniac som är något tröttsam rock' n' roll. Särskilt Ash Midnight Witch och Sweet Crystal Warlords sticker ut. Glass Sun Silence Of The Morning har jag bestämt hört förut, men jag kommer inte på var. 

Gränserna mot garagerock och Pebbles och Nuggets är ibland hårfin och Volt Rush Band och deras Love To You kunde nog lika gärna varit med på någon av dessa samlingar. Basen i introt på Iron Knowledge Show Stopper är svår att inte väcka grannarna till mitt i natten hur lågt man än spelar. Brutalt. Sonny Hugg Daybreak avslutar med flaggan i topp. Kanske den bästa låten på denna samling tillsammans med Midnight Witch och Warlords i min bok. 

Brown Acid: the First Trip

Jag har köpt på mig hela Brown Acid-serien på vinyl, 19 volymer. De har stått i hyllan i ett halvår (utom The Nineteenth Trip som kom i dagarna) i väntan på ledighet och inspiration. Om Nuggets och Pebbles samlade tidig garagerock och proto-punk från 60-talet, samlar Brown Acid och RidingEasy Records/Permanent Records obskyr hårdrock, proto-metal och tidig stonerrock från framför allt 70-talet. Jag gissar att jag kommer att älska den här serien och att den kommer att kosta mig skjortan (för det som är bra triggar förstås vidare utforskning…). Hursomhelst, nu tänker jag låta dem snurra i ordningsföljd och minst 2-3 gånger per skiva för att därefter skriva några rader.

The First Trip har faktiskt snurrat hela sju (sic) gånger i följd. Det är ungefär vid det antalet lyssningar man så smått börjar äga musiken. Det börjar övertygande med Zekes Box som verkligen ger Blue Cheer en match. Skitig och distorderad bluesrock på alla cylindrar. Det är väl någon Hendrix-låt som står som mall, men resultatet blir, som sagt, mera åt Blue Cheer-hållet. Zebra och deras Wasted är dock min favorit på A-sidan. Världens ös och gitarrsolona är fantastiska. Det här får väl nästan kallas progressive rock? B-sidan inleds av samlingens lätt bästa spår, nämligen Punsch och Deathbed. Gudars skymning vilken låt! Det långa solot är Pentagram-brutalt malande på alla sätt och vis. Helt vilt vill jag lova! Bacchus ger vissa Cactus-vibbar. Sången åtminstone. Gitarrsolona, skitigare än i din vanliga komfortabla hårdrock, i Lenny Drakes Love Eyes (Cast Your Spell On Me) får också igång mig rejält. Josefus avslutar skivan. Det enda bandet som jag var bekant med sedan tidigare. Här dock med en ganska tam singel från 1979, Hard Luck. Efter sjunde lyssningen är den ändå inte så pissig… Egentligen är alla spår verkligen klart lyssningsvärda. Vilken start på detta äventyr!

Dagens raritet LXIV

Arbete & Fritids självbetitlade debutalbum från 1970 är en av hörnstenarna inom den svenska proggrörelsen. Med sin fusion av jazz, folkmusik, psykedelia och avantgarde befinner de sig någonstans mellan Fläsket Brinner, Kebnekajse och Träd Gräs och Stenar. Inte sällan låter det mörkt och melankoliskt och det passar förstås mig. Musicerandet är klanderfritt. Ove Karlsson cello och bas, Bengt Berger trummor och vibrafon, Roland Keijser sopransax, xylofon och piano, Torsten Eckerman Trumpet, Piano och Kjell Westling violin, piano, cemballo, sopransax och bas borgar för kvalitet. 

Av de vildare improvisationerna gillar jag titelspåret Arbete och Fritid och Esso Motor Hotel bäst. Vackrast är dock den stämningsfulla och avslutande Vind. Den skulle dock kunnat utvecklats till ett längre stycke med improvisationer och inte bara upprepat melodin i drygt 3 minuter och med små små variationer. Sonet, 1970. Avbildad i Pokora 7001 Record Collector Dreams med 1 rating disc.

Esso Motor Hotel

Vind

Muscle Shoals

Vi var på Babel i Malmö i torsdags och såg Dewolff. Nya skivan Muscle Shoals släpptes för en vecka sedan, så det var en otrolig timing. De hade inte spelat låtar från plattan tidigare som tremannaband, så det kändes lite exklusivt. Efter bara några dagars lyssnande så tycker jag att den är bättre än den förra, Love, Death & In Between. 

Magisk konsert på alla sätt och vis. Betydligt större publik än för drygt ett år sedan (det var i princip knökfullt) och bandet levererade om möjligt ännu bättre än förra gången. Kan man överhuvudtaget uppleva ett bättre band i den här genren 2024? Högst tveksamt!

Out on the Town