tisdag 29 oktober 2024
Dagens raritet LXII
måndag 28 oktober 2024
Dagens raritet LXI
Jag har tyvärr inget original från 1971, men åtminstone utgåvan i enkelkonvolut från 1974. Ett promoexemplar till och med. Den finns inte i discogsdatabasen. Förutom några mindre bruna fläckar i det vita på omslaget så är den som ny. Inte ett knäpp på vinylen överhuvudtaget. Både OBI och insert. Man får nöjd med det lilla här i livet. Jag kommer inte helt säkert ihåg när jag köpte den, men det måste vara 25 år sedan. Eller 20 åtminstone. Däremot tror jag att det var av M på en skivmässa.
I Satori II är gitarrspelet mera orientaliskt. Detta till ett riff (som bara märks några få gånger) som givetvis är Bo Diddleys. Solona skär genom märg och ben. Joes sång är definitivt långt över gränsen för galenskap. Wada håller sig till pukorna och bluesmalandet gör låten smått hypnotisk.
I Satori IV är Joe tillbaka med både sång och munspel. Det är blues och Mountain-tungt. Eller ett snäpp tyngre än så. Gitarrsolona är inte från denna värld. Vi får även en rejäl dos av koklocka och det är mycket bra. I Satori V är de orientaliska och diskordanta tongångarna åter rådande. Det är sataniskt och evil och Joe wailar sig igenom hela delen ordlöst. Helt vettlös förstås. Man kan bara älska hans totala kompromisslöshet.
Vilken jäkla platta! Jag kan såklart ha hört den på något annat sätt än på min vinylskiva, jag tror att jag har den på en bränd CD också, och det är möjligt att jag spelat den i den gamla bilen någon gång, men om det ska gå 10-15 år mellan lyssningarna av vinylen så var detta förmodligen den sista gången. Det är sjukt när man tänker på det så. Atlantic 1974. Japan. Promo. OBI. Invitation To Sukkavati-insert. Skivan fick en ny inner sleeve (3 layers of anti-static high-density polyethylene) och skyddsomslag så att nästa ägare, efter mitt frånfälle, inte tror att jag har varit vårdslös med rariteterna.
Wolf City
Wolf City är minst lika bra som de tidigare plattorna, Phallus Dei, Yeti, Tanz der Lemminge och Carnival in Babylon även om det inte är lika utflippat och låtarna är kortare. Längst är öppningspåret Surrounded By The Stars på knappt 8 minuter. Både denna och nästa, Green-Bubble-Raincoated-Man får mig att tänka på Jefferson Airplane och Grace Slick. Renate Knaup–Krotenschwanz sjunger väl egentligen helt uppåt väggarna emellanåt, men denna falsksång bidrar till atmosfär och mystik. Slutet på Green-Bubble-Raincoated-Man är verkligen heavy.
Gitarriffandet i Jailhouse Frog är också helvetiskt tungt. Bubblandet, grodkväkandet och kabarémusiken i mitten av låten är intressant... Ja, eller vad ska man säga? Saxonfon- och gitarrpartiet som följer borde de ha dragit ut på lite längre. Skivan är väldigt kort. 34 minuter tror jag. 10 minuter längre hade inte skadat.
Titellåten Wolf City är bara ett enda riff i 3.20. Lothar Meid tar sången och Renate och några till upprepar Wolf City genom nästan hela låten. Otroligt suggestivt i min värld. De är som ett tyskt Hawkwind här. Wie Der Wind Am Ende Einer Strasse är skivans enda instrumentala spår. Denna är en riktig höjdare med tablas (Pandit Shankar), tampura, sitar och violin. Repetitivt och sinnesutvidgande.
Deutch Nepal låter sig inte direkt beskrivas. Ett übertungt riff och mellotronmattor och tysk monolog som verkligen är helt bisarr. Denna kunde de gärna förlängt några minuter. Avslutande Sleepwalker Timeless Bridge har också tablas och citar, men nu är det progressive rock och med ett riktigt rått och blödande gitarrsolo, men låten är ändå easy on the ear med Daniel Fichelscher vid mikrofonen.
United Artists Records, Tyskland, 1972.
söndag 27 oktober 2024
Sweet Child
Första LPn är en liveinspelning från Royal Festival Hall 29 juni 1968. De öppnar med den formidabla Market Song där gitarrsolot (Bert Jansch eller John Renbourn?) är särskilt noterbart. Den traditionella No More My Lord är kanske min favorit. Älskar Jacqui McShees röst. I Furry Lewis-covern Turn Your Money Green visar de att de kan spela blues och i Haitian Fight Song av Charles Mingus får Danny Thompson briljera med sitt fantastiska basspel. Efter Bert Jansch-låten A Woman Like You som verkligen är brittisk folk när det är som bäst blir det ytterligare en Mingus-låt, Goodbye Pork Pie Hat. Otroligt fint gitarrspel på denna. Three Dances är klassiska stycken. Särskilt det tredje, The Earl of Salisbury, skapar fin medeltidsstämning.
Duetten mellan McShee och Renbourn i Watch The Stars är nog bland det vackraste på skivan. Fantastisk melodi. I So Early in the Spring sjunger McShee a capella och även den ger gåshud. Jansch och Renbourn jammar fint i No Exit. Akustisk jazz som låter så här älskar jag verkligen. Avslutande Bruton Town är ytterligare en traditionell folksång med en tung text. Fantastiskt musicerande i denna.
Ja, Pentangle har inga problem att växla mellan folk, blues och jazz. På studioplattan är det färre arrangemang av traditionella folklåtar och mer självskrivet. Jag gillar den i princip lika mycket som liveplattan och särskilt förtjust är jag i de två jazziga instrumentala jammen som avslutar sidorna, In Time och Hole in my Coal. De fick mig till och med att plocka fram gitarren. Jag har inte rört ett stränginstrument på 5 år, så nu gör det ont i fingrarna. Skivan fick åka med hem från Burg-Herzberg i somras. En sjuttiotalspress, men skicket är fantastiskt, så det kan jag väl leva med. Originalet kom 1968.
lördag 19 oktober 2024
Dagens raritet LX
Jag valde dock att njuta av mitt original av Scorpions förstlingsverk Lonesome Crow. Jag har velat ha den på grön Brain i decennier och för några månader sedan gjorde jag slag i saken och köpte den för dyra pengar. Det här är en vattendelare. Det finns de som tycker att den är skräp och de som tycker att det är den enda bra plattan med bandet. Jag tillhör de sistnämnda. Eller, nåja... det går väl att lyssna på några till av de tidiga, men Lonesome Crow är ett progressivt mästerverk och som inte alls låter som det som komma skall. Det är den enda skivan med Michael Schenker och han är helt fenomenal här. Klaus Meine har många skrattat åt genom åren, men hans sånginsatser är verkligen one of a kind. Det är mer en gitarrplatta än en sångplatta, det bör nämnas. Wolfgang Dzionys trumspel är magiskt. Ja, allt musicerande är av mycket hög klass. Själva musiken låter sig knappast beskrivas, men det är ett hopkok av hård bluesrock, tidig hårdrock, progressive, jazz och psykedelia. Det finns inte en dålig minut på detta album, jag återkommer ständigt och jag tröttnar aldrig på den. Långa melankoliska låtar och det händer något precis hela tiden. Stämningen är svåröverträffad.
Den här skivan måste höras i sin helhet. Minst en gång i månaden resten av livet!