Dagens raritet LXVI

Det var länge sedan jag höll på med den här serien (Dagens raritet...). Jag gick faktiskt tillbaka och ändrade rubriken på Leaf Hound-inlägget till Dagens raritet LXV. Dagens raritet blir därmed LXVI och Mad Rivers självbetitlade platta.

Ryktet säger att när det här klassiska albumet mastrades blev originalet pitchad (på något märkligt vis - denna tekniska detalj förstår jag faktiskt inte...) och inspelningen som graverades ska gå något fortare än originalet. Detta verkar ha blivit en sanning i alla böcker om skivor, men samtidigt anser en del att detta är felaktigt. Jag har ingen aning. Mad River låter bra och korrekt i mina öron. Jag har dock ingen annan utgåva att jämföra med...  Om det skulle vara sant så förstärker det definitivt galenskapen. Bandet driver på hästarna över en öken i skymningen och med vinden i ryggen och de rider mot den definitiva undergången vare sig originalet har rätt hastighet eller inte.

Hursomhelst, Mad River är garageskramlig, experimentell, intensiv och krävande på alla sätt och vis och inte bara psykedelisk  utan även skrämmande ibland. Gitarrsolona är rakt igenom fantastiska. Det är inte sällan något mörkt över anrättningen, och så vill väl vi ha det? Jag är till exempel ganska såld på skivan!

Hursomhelst, jag nöjer mig med att säga att Mad River är en sjuhelvetes platta som har det mesta. Mitt favoritspår är såklart Eastern Light. US, Capitol, 1968

Eastern light

Amphetamine Gazelle

Road to Morroco

Jag har även hunnit med att lyssna på Mallard (1975), det vill säga Captain Beefheart’s Magic Band utan Captain Beefheart. Som förväntat är det utflippat och konstigt och udda. Skivan spelades in 1974–1975 med hjälp av Ian Anderson från Jethro Tull. Vad var det han såg och hörde? 

Alltså, jag tycker verkligen det här är riktigt bra och galet på alla sätt och vis, men det borde ha varit uppenbart att Mallard inte alls var kommersiellt gångbar. Om bandet presenterat detta vansinne på 60-talet hade det förstås varit begripligt att någon varit intresserad, men 1975? Givetvis floppade de totalt. Jag är dock glad. Tack Ian. Virgin, 1975, UK. 

She's Long And She's Lean

Road To Morroco

Valley of Tears

Ikväll har jag lyssnat igenom Jorma Kaukonens andra soloplatta, Jorma, släppt 1979. Han är en favorit från Jefferson Airplane och framför allt Hot Tuna, men den här var inte överdrivet rolig. Gitarrspelet är förstås bra och gediget, men den enda låten som jag går igång på är Valley of Tears. Jorma är en billig skiva och Valley of Tears är ändå ensam värd dess pris.

Jag har aldrig hört Quah (1974), men den ska såklart införskaffas någon gång. 

Valley of Tears

Southern Man

Nu har Leif de Leeuw Band Mighty Fine snurrat ett antal gånger. Det är en mycket njutbar skiva och jag förflyttar mig givetvis till sommarens hippie event i Tyskland när jag lyssnar. De flesta låtarna spelades live och skivomslaget användes som back-drop. Plattans cover, Southern Man, av Neil Young, och med Berget Lewis som sångerska (vilken jäkla röst!), är albumets höjdare, men alla låtarna är fina. Leif de Leeuw Band är så nära Allman Brothers det går att komma 2025. Self released, blue marmered vinyl (ovanligt snygg!), 2024.

Southern Man

House of Sticks

Nu när Sven Zetterberg och Peps Persson är borta så är det nog tveklöst så att danska Thorbjørn Risager & The Black Tornado är Skandinaviens främsta bluesband. Jag såg dem för några veckor sedan på den lokala musikfestivalen i Skånes Fagerhult och nu har jag även skaffat deras senaste skiva House of Sticks. De var definitivt Skånska Mullrets bästa band och skivan är verkligen suverän. Det här är musik som gör mig på bra humör! Vilket jäkla band! 

Thorbjørn Risager & The Black Tornado är inte några nykomlingar utan har spelat ihop i 20 år, så de var kanske bäst långt innan våra stora svenska bluesartister stupade. De är inte heller ett renodlat bluesband, utan det svänger och kränger runt flera närbesläktade genrer. De har bluesrötterna men kan också låta modernt soulfunkiga. Jag nöjer mig med att säga att det inte blir mycket bättre än så här. Ett nytt favoritband!

Mascot Label Group/Provogue Records, Limited Edition, Orange Vinyl, 2025.

House Of Sticks

Door to Door

Förra helgen svängde jag inom vinylkällaren i Förslöv för att i första hand köpa en skiva till T eftersom jag skulle på surströmmingsfest hos honom och L på lördagen. Skivan jag valde, med Buddy Guy, trodde jag att jag själv hade, men så var inte fallet, så den får jag försöka leta upp igen (för den var så bra!!!). Till mig själv knep jag bland annat Door to Door med Albert King och Otis Rush. En samling av deras Chess-singlar. Givetvis väldigt fina grejor även på den. Albert King får fler spår än Otis Rush. Jag gissar att jag har de flesta låtarna och versionerna på andra skivor, men jag är långt ifrån säker på det.

Albert King fick jag lyckligtvis sett (på gamla KB (Erikslust i.e.)) sent 80-tal eller möjligen tidigt 90-tal), men tyvärr missade jag Otis Rush vilket är riktigt deppigt.

Albert King - Bad Luck Blues

Otis Rush - All Your Love

Otis Rush - You Know my Love

This One's a Good 'Un

En skiva som jag skulle ha plockat in för länge sedan är Otis Rush This One's a Good 'Un. En samling med Rush Cobra-singlar och alternativa tagningar från hans 50-tal. Antingen har de som jag har hittat genom åren varit pressade i Holland eller har de sett något för slitna ut. Nu slog jag till med ett exemplar på Tradera som föreföll lovande och som faktiskt höll utlovat skick. 

På This One's a Good 'Un finns flera av de bästa inspelningar från Chicagoscenen överhuvudtaget och jag förflyttar mig genast till de svåra bluesåren under min Lundatid sent 80-tal/tidigt 90-tal när jag lyssnar. All Your Love (som vi själva brukade spela), My Love Will Never Die och framför allt den episka Double Trouble tillhör alla mina all-time-favourites. Om jag tvingas välja mellan Muddy Waters, Howlin' Wolf, Little Walter och Otis Rush, så är det den sistnämnda som ger mig mest gåshud. Double Trouble placerar jag nog t.o.m. före Little Walters Blue And Lonesome om jag är under pistolhot. Den är på riktigt en av de största inspelningarna i hela blueshistorien! De såsiga blåssekvenserna till gitarrens blödande toner och Rush inlevelsefulla sång skapar en helt oslagbar atmosfär och magi. Bluesen har aldrig känts farligare och mera brutalt naken.

They say you can make it if you try. Yes, some of this generation is millionaires. It’s hard for me decent clothes to wear.

Blue Horizon, UK, 1968.

Double Trouble

My Love Will Never Die

Dagens raritet LXV

Jag har blivit med en originalskiva av Leaf Hound. Den tyska utgåvan då såklart. UK-utgåvan som kom ett år senare är idag helt omöjlig... Det är som det är. Postern saknas såklart, men jag är ändå ganska nöjd då skivan spelas helt fri från knaster. Bästa låten Freeland Fiend saknas (finns på UK-pressen och det är väl det mest irriterande...), men den har jag åtminstone på en fulpress och i boxen Legend Of A Mind (The Underground Anthology). Man får försöka vara nöjd....

Skivan är faktiskt mycket bättre än vad jag mindes den som och Pete French sjunger lungorna ur sig i merparten av låtarna. Det är i ärlighetens namn svårt att klaga. 

När Black Cat Bones började lukta voodoo och weed och dekadens valde Leaf Hound ett hårdare sound och skalade ner bluesrötterna.. Det är tyngre och gitarrerna är mera fuzziga och groovet mera stöddigt. Mer hårdrock helt enkelt och av många betraktat som en protostonerplatta. Jag håller nog ändå Black Cat Bones något högre. Telefunken, 1970.

Drowned My Life In Fear

Stray

Bang, bang

För några veckor sedan hade jag faktiskt inte Terry Reids debutalbum Bang, Bang, you´re Terry Reid i min ägo. Det är definitivt skivan som har snurrat mest den senaste veckan, hemma på skivspelaren och i bilen på väg till jobbet på spotify. 

Plattan är en mycket ojämn historia. Det är många covers och det brukar vara negativt, men några av dem är faktiskt de bästa på skivan. Mina två favoriter är Chers Bang, bang (My Baby Shot Me Down) och den tämligen uttjatade Seasons of the Witch som görs i en utomordentligt gitarrskramlig jammig version. I vilket fall som, så ska man såklart ha den. Skivan fick ingen UK-utgivning och det är alltså US-pressen som gäller. Heavy RW på baksidan men det får man ta. Epic, 1968.

Seasons of the Witch

Bang, bang (My Baby Shot Me Down

The Harmonica According To Charlie Musselwhite

Igår när jag kom hem från jobbet så blev Charlie Musselwhite The Harmonica According To Charlie Musselwhite den första plattan som åkte på skivspelaren.

Ursprungligen ska skivan ha spelats in som ett komplement till en instruktionsbok om munspel, men den fick strax ett eget liv och släpptes därför fristående från detta projekt. Det är olika omslag på US- respektive UK-pressen.

Vid lyssning förflyttades jag genast till Pub Sparta ca 1989-1990. Ett av de käraste konsertminnena fast att det är 35 år sedan. Jag menar det verkligen!

Charlie Musselwhite är årsbarn med min mamma. Är det möjligt att han åker över Atlanten en sista gång? Jag skulle definitivt offra en nattsömn för att åka iväg och lyssna på honom en andra gång. Kicking Mule Records, UK, 1978. 

Run here mama

First Pull Up, Then Pull Down

I veckan har jag också hunnit med ett antal genomspelningar av Hot Tunas andra platta First Pull Up, Then Pull Down från 1971. 

First Pull Up, Then Pull Down tillhör inte mästerverken i deras katalog och ljudkvaliteten är ganska usel, men den har ändå några riktiga stänkare. Bäst är den drygt 8 minuter långa Keep Your Lamps Trimmed And Burning med sitt episka jam och den avslutande Come Back Baby. 

Papa John Creachs elfiol är dominerande i flera spår.  Det riktiga mästerverket Burgers ska släppas året efter. Hursomhelst, skivan ska så klart ändå finnas i en anständig skivsamling. RCA, Frankrike, 1971. 

Keep Your Lamps Trimmed And Burning

No place to fall

Jag är ingen stor outlaw country-kännare, men Steve Young är en av de artister jag har fastnat för. Nu fick jag tag i ett fint och billigt original av No Place to Fall och den har snurrat ett antal gånger efter Copperhead.

Skivan är suverän. Från titellåten, hans version av Townes Van Zandts No Place to Fall till J.J. Cales I Got the Same Old Blues. Hela plattan har nog snurrat minst 5 gånger (hemma och i bilen på väg till jobbet). 

Jag drömmer mig iväg till en lägereld i Nashville där jag sitter i min outlaw-skjorta och sipprar på en billig whisky. I låtarna finns det både längtan och resignation, honky-tonk och vackra ballader för den som vet att frihet ibland kostar både hjärtat och skjortan och covern av Bob Dylans Don’t Think Twice, It’s All Right är definitivt musik för rastlösa själar. 

Tracy Nelson från Mother Earth gästar på några spår. RCA Victor, US, 1978. 

No place to fall

Copperhead

Det här året har jag faktiskt (hitintills...) varit ganska återhållsam med skivinköpen. Antalet rarrisar kan räknas på ena handen och nya skivor och billigare begagnade till några tiotal. En av de senare som har fått snurra en hel del är Copperhead s/t. Den hade jag faktiskt aldrig hört tidigare (vad jag minns...). Fantastiskt bra! San Fransisco, Southern rock, Bo Diddley, blues och country i lika delar och med Cippolinas karakteristiska gitarr (reverb/tremolo) i förarsätet. 

Psykedelisk är väl att ta i kanske, med det är definitivt utsvängda jeans och billig whiskey över hela anrättningen. Öppningsspåret Roller Derby Star borde ha blivit en hit och Kibitzer är klassisk QMS/Bo Diddley. Cippolina är i sitt esse i båda. Little Hand låter som Stones på Let it Bleed och det är förstås ett bra betyg. Spin-Spin och avslutande jammiga They're Making A Monster på B-sidan är veritabla stänkare! Hård rock när det är som bäst! I några spår är sångmelodierna väldigt Roky Erickson-minnande, inte minst i Pawnshop Man. Skivan rekommenderas verkligen! Colombia, US, 1973.

They're Making A Monster