Dagens raritet LV

Nu har jag nog fått ett nytt favoritalbum med Embryo. Närmare bestämt Steig Aus från 1973, deras första på Brainetiketten. Jag har alltid tjatat om Rocksession från 1974 som den ultimata psykedeliska jazzrockplattan, men frågan är om inte denna får mig på än bättre humör. Den är kanske inte riktigt lika psykedelisk och flummig utan mera av en ren fusionskiva och något oftare framförd i ett betydligt högre tempo (vilket inte brukar vara min grej), men det är ett sådant sanslöst drag att det är svårt att stå emot. I Radio Marrakesch/Orient-Express spelar alla som om det var sista gången i livet och inte minst gitarrspelet är helt vilt och sådant går förstås alltid hem. I den drömmande och suggestiva Dreaming Girls låter de som på Rocksession med xylofon och violin. En fantastiskt vacker skapelse. Inget instrument kan skapa samma melankoliska stämning som en violin spelad på rätt sätt. Det är som om där hela tiden finns några extra toner och som skär genom märg och ben. 

B-sidan är ett spår, Call, i 5 delar. Här finns allt och lite till. Ekvilibristisk jazzrock, psykedelia och all annan tänkbar sinnesutvidgande musik. Det är i stora delar så intensivt att man bli helt matt. Vilket jäkla basspel och orgelhamrande alltså... Om jag ska välja ut 10 krautrock-album och inte ta med de enklare hårdrocksakterna (vilket en del puritaner givetvis inte gör) så är denna definitivt där tillsammans med några skivor med Out of Focus, Amon Düül II, Guru Guru, Yatha Siddhra, Kraans första, Agitation Free, Exmagma och nämnda Rocksession. 

Radio Marrakesch/Orient-Express

El Comienzo De Un Largo Camino

En annan argentinare som jag gillar är B.B. Muñoz Tiempo de Reflexion från 1976. Även denna har jag haft ett tag i samlingen och den var, liksom Pappo's Blues Volúmen 4, länge olyssningsbar på grund av smuts i skivspåren. Först nu fick jag för mig att rengöra den. Efter ett envetet tvättande och skrubbande blev den acceptabel om än inte helt välljudande. B.B. Muñoz lämnade Argentina i början av 1970-talet och släppte denna skiva i Spanien 1976. Det är ingen riktigt höjdare, det kan jag trots allt inte påstå, det finns några träiga spår, men den har tillräckligt många awesome folk- och bluesspår och som helt klart har sina förtjänster. Det är några låtar med funkig blues som fångar mig. Särskilt öppningsspåret Amigo Mío går hem, liksom El Comienzo De Un Largo Camino som definitivt är ett monster till låt. Muñoz, har till skillnad från Pappo, den där rösten som jag går igång på och han får ofta till oerhört vackra fraseringar i sina sångmelodier. Det finns ytterligare några låtar som är klart lyssningsvärda, inte minst titellåten. Jag skulle dock behöva ett lite bättre låtande exemplar för att vara helt nöjd, så det lär väl bli en jakt på ett sådant... Hispavox, Spanien, 1976.

Det får bli en länk till hela skivan.

Tiempo de Reflexion

Dagens raritet LIV

Det finns inget som primitivt producerade, skitiga psykedeliska argentinska bluesplattor från det tidiga 1970-talet. Det skulle verkligen vara något att koncentrera köpandet till istället för mitt helt planlösa och ofokuserade samlande. Som tur är har jag trots allt fått tag i åtminstone några guldskivor genom åren. Pappo's Blues Volúmen 4 köpte jag för några år sedan. Den var i princip ospelbar och behövde verkligen sig en djuprengöring. Detta var innan jag hade införskaffat en riktig skivtvätt så den ställdes åt sidan. Nu är plattan ren och fin, näst intill helt knasterfri, men den låter förstås fortfarande som en mycket enkel replokalsinspelning.

Det finns nog inte någon som sjunger lika slappt och slött och likgiltigt som Pappo, men det skapar mest en härlig stämning. I princip alla låtarna är ett primitivt malande på ett och samma boogieriff. Vad annars? Jag vill verkligen inte att det ska låta på något annat sätt! Utöver denna har jag tyvärr bara de två första skivorna och de är båda något vassare. Nästan högst upp på önskelistan står Vol. 3. Oavsett, Volúmen 4 är fortfarande en riktigt giftig skiva och favorittragglandet är nog Gato de la Calle Negra. Music Hall, Argentina, 1973. Ett demonstrationsexemplar. 

Gato de la Calle Negra

Abelardo el Pollo

Dagens raritet LIII

Jag har flera gånger lagt upp min favoritplatta med Embryo, Rocksession, på den gamla bloggen och nu även på den nya. Varje gång har jag skrivit att jag verkligen borde skaffa mig fler Embryo-skivor. Hursomhelst, det har jag äntligen gjort. Först ut blir Embryo Featuring Charlie Mariano – We Keep On från 1973. Det är verkligen en intensiv upplevelse. Christian Buchard spelar mellotron, vibrafon, slagverk, trummor, keyboard, mellofon, bas, gitarr och sjunger. Charlie Mariano får också stort utrymme med sopransaxofon, altsaxofon, tvärflöjt, nadaswaram och bambuflöjt. Första spåret No Place To Go är ett monster. Ett våldsamt jam där nästan alla medlemmarna får utrymme att visa sina färdigheter. Charlie Mariano blåser lungorna ur sig på sina olika saxofoner och gitarrsolona från Roman Bunka är något ut över det vanliga. 

Det är mycket nordafrikanska rytmer och stämningar och kreativiteten flödar. Är jag på rätt humör så älskar jag verkligen sådan här friformsjazz. Sedan missar jag aldrig ett tillfälle att berätta om att jag har sett detta hippiekollektiv av virtuoser två gånger på Burg-Herzberg-fastivalen i Tyskland. Skivan kom som sagt 1973, men jag har en spansk pressning från 1974. BASF.

No Place to Go

Dagens raritet LII

Jag brukar klaga på att jag lyssnar för lite på mina skivor, men just nu har jag en period med ganska intensivt skivlyssnade och inte minst på Canterbury progressive. Det är dock inte mina Soft Machine- och Caravan-skivor som har luftats, utan istället Robert Wyatt och Hatfield and the North som snurrat en hel del. Även Matching Mole har fått sig en genomspelning, men den skulle verkligen behöva uppgraderas till ett mer välljudande exemplar.

Robert Wyatts Rock Bottom från 1974 är en utomordentligt speciell skiva. Plattan spelades in ett knappt år efter att Wyatt föll ut från fjärde våningen på en fest, blev förlamad och hamnade i rullstol. Det blev därmed ett slut på trumspelandet och istället kom han att fokusera på piano, orgel, handtrummor och sin säregna och speciella sång. Rock Bottom är, fullt begripligt, enerverande, väldigt melankolisk och sorglig och mörk. Det är krävande musik, men efter några genomlyssningar skulle jag ändå vilja säga att skivan är oerhört suggestiv, spännande och genomgripande vacker. Det är faktiskt så att skivan allmänt betraktas som ett mästerverk. Richard Sinclar, Hugh Hopper och Mike Oldfield gästar. Det är som sagt en LP som växer efter varje lyssning och jag rekommenderar att ha tålamod. Virgin, UK, 1974.   

Alifib

Dance beneath the wide eyed moon

Förra helgen var det skivspelarkväll i Klippan och då spelade G Robin Trowers senaste platta; Robin Trower featuring Sari Schorr Joyful Sky. Jag beställde den omgående och den har nu snurrat flera kvällar i följd. Skivan ger verkligen Bridge of Sighs- och For Earth Below-vibbar. Det är mestadels ganska lågmält och melankoliskt och jag hamnar i student-i-Lund-mood, då bluesen var som starkast för mig, när jag lyssnar på Joyful Sky. Gitarrspelet är oefterhärmligt och Sari Schorr ger mig emellanåt gåshud. 

Som av en händelse fyller Robin Trower 79 år idag! Jag skulle verkligen vilja se honom live en gång till i livet.

The Distance 

Dagens raritet LI

Lollipop Shoppe Just Colour, UNI, US, 1968. Skivan är presenterad i Pokoras 1001 Record Collector Dreams och har 3 rating discs. 

Just Colour är totalt kompromisslös garagepunk och psykedelia och med en plågad och hysterisk sångare i Fred Cole som ger allt från början till slut. Som nämnts i inlägget om Zipper så blev jag bekant med bandet och låten You Must be a Witch tidigt i skivsamlarkarriären genom Pebbles Vol. 8. Det låter ungefär lika delar Love och The Doors fast med en något mera desperat approach och en vildare garagerock och det är ju inget som vi psych-heads blir särskilt ledsna över.

Skivan är värd sina pengar för enbart You Must be a Witch och Fred Coles röst, men det finns mycket galenskap och fuzz för de surt förvärvade slantarna vill jag lova. Den långa, mörka psykedelian i Underground Railroad kryper in under skinnet och Don't Close The Door On Me är en annan mäktig och sinnesutvidgande ballad. Man ska såklart vara mottagligt för denna ömsom tunga psykedelia och ömsom vilda garagerock vid lyssning och det är man väl oftast, men på fel humör kan skivan säkert upplevas som en svårsmält historia.

Lollipop Shoppe startade som The Weeds i Las Vegas, Nevada, flyttade till Los Angeles och skaffade sig samma manager, Lord Tim Hudson, som The Seeds. Han prackade på dem namnbytet till Lollipop Shoppe, då han tyckte att Seeds och Weeds lät för lika varandra. Så kan det gå till när man får ett töntigt bandnamn.

Underground Railroad

Don't Close The Door On Me