30

Ledigheten är över. Min flytt blev uppskjuten några veckor så det blev inte mycket gjort överhuvudtaget. Spelat en massa skivor, sett på hockey och gått några få skogspromenader. En tur till kusten där det förstås fanns gravänder, större strandpipare, strandskator och storspovar. Först på eftermiddagen igår gjorde jag ett ryck i skräprummet... Ångest.

30 år sedan Olof Palme blev mördad. Jag satt i en taxi utanför Vinkällaren/Contan i Ä-holm när radiosändningarna bröts och det avslöjades vem som hade skjutits på Sveavägen. Det kändes helt overkligt. Sådant kunde inte hända i Sverige. Jag minns att någon fick gå tillbaka in på stället för att hämta några som ännu inte hade kommit ut till den väntande taxin. Informationen hade nått in till krogen och det fanns gäster som skålade och sjöng för att Palme var död. Vår störste och mest karismatiske politiker var hatad av många. Jag tror inte jag var med inne och såg och hörde detta själv, utan att det bara var något som berättades för mig, är dock inte helt säker (det är förresten inte så många år sedan en partiledare i Sveriges riksdag sjöng hatiska nidvisor om Palme...). Jag kan emellertid fortfarande se helt klart framför mig hur jag satt där i framsätet i taxin och lyssnade på radiosändningarna. Vissa händelser glömmer man aldrig.

Första tranorna och skogsduvorna idag.

Need

Biglietto Per L'Inferno. 1974. Ticket to hell. Det här är en riktig italiensk stänkare när det kommer till heavy progressive. Hårda gitarrer. Intensivt och frenetiskt riffande. Distorderad orgel, ibland bubblande synthar, en del flöjt, stämsång som någon gång för tankarna till Uriah Heep... Ska man jämföra med något italienskt skulle jag nog dra till med Osanna och Il Balletto di Bronzo. Per L'Inferno har det mesta! BTF/Trident 2005.

Seconda Genesi Tutto Deve Finire. 1972. En av svåraste plattorna från Italien överhuvudtaget. Den lär bara vara gjord i 200 exemplar och alla med olika omslag. Jag har en CD-utgåva från Mellow Records som jag köpte för kanske 15 år sedan. Avancerad jazzrock, avantgarde, klassisk musik och hårdrock med orgel, gitarr, flöjt och saxofon. Ibland ganska tungt. Bästa spåret, Dimmi Padre, är en höjdare. Inte helt lättlyssnad skiva, men jag har alltid gillat den. Det blev två genomlyssningar till och med. 

Circus 2000. 1970. Första gången jag hörde det här bandet var på den legendariska samlingsskivan A Gathering of the Tribes Vol 4 som inhandlades på Got To Hurry i Stockholm i slutet av 1980-talet. Det var säkert för Jeff Liberman som den köptes, men jag gick igång på Circus 2000 och Silvana Aliotta minst lika mycket. Älskade The Lord He Has No Hands, Sun Will Shine. I Am the Witch, Magic Bean och While You Are Asleep för melodierna och den sköna hippieatmosfären. Lätt en av de bästa plattorna från Italien. Akarma.

Circus 2000 An Escape From a Box. 1972. Det fanns en tid då jag tyckte denna var ett snäpp bättre än debuten, men jag säger nog inte det idag. När det är som bäst, som i Need, med Franco Lo Prevites sjukt bra trumspel och Marcello Quartarones underbara jazziga solon, är det outstanding, men det finns några mindre bra spår trots allt. Längre låtar och mer progressiv än Circus 2000. Akarma.

Circus 2000 Boxing Circus. En tiotummare som samlar singlar - de flesta med sång på italienska - och några osläppta spår. Även denna gjord av Akarma och släppt vid ungefär samma tid, det vill säga sekelskiftet. Det hade varit fantastiskt att få äga de båda fullängdarna som originalvinyler, men de är tyvärr alldeles för dyra. Efter Circus 2000 kunde Silvana Aliotta höras på Processions andra platta Fiaba och Franco Lo Prevites spelade i jazzrockbanden Duello Madre och Nova.

Circus 2000 - Need

Aria

I Califfi Fiore di metallo. 1973. Ett album som varvar heavy progressive med vackra drömska ballader. När de drar på som mest är det aggressiv gitarr och rytande orgel och pang på rödbetan. Ganska korta låtar dock, jag saknar någon längre, lite mera ambitiös komposition. Det låter nämligen som att de egentligen har kapacitet till det. Jag hade några låtar brända på en bland-CD redan på 90-talet, men jag har uppenbarligen köpt skivan efter 2009 eftersom det är en nypress från Vinyl Magic från det året som står i min hylla. Stora delar av plattan återanvändes 1975 av Palolo Tofani till Electric Frankestein What me worry? Han var en tidigare medlem i I Califfi, men är inte med på Fiore di metallo. Har bara hört ytterst lite av What me worry? Den borde man nog skaffa...

Metamorfosi E Fu Il Sesto Giorno. 1972. Suverän orgeldominerad progressive och med en klassiskt skolad sångare, Davide Spitalere, som kanske inte faller alla i smaken. Han påminner mig ibland lite om Michal Prokop i tjeckiska Framus Five. Hursomhelst, jag tycker det fungerar utmärkt och det här bandet är faktiskt ett av de bättre från den italienska scenen. Om man kan leva utan ylande gitarrer det vill säga. Ganska sparsmakat med gitarrsolon. Minns att jag inte gick igång så mycket på Metamorfosi när jag införskaffade dem för åtta år sedan. Bättre nu. Vinyl Magic 2007. Fold-out.

Metamorfosi Inferno. 1972. Musikaliskt tycker jag att denna och E Fu Il Sesto Giorno är ganska jämnbra, även om den senare har lite mer sextiotalsstämning och ett något tunnare, men kanske ändå varmare sound. Om Inferno skriver Dag Erik Asbjørnsen: Nothing short of superb, this album is among the very, very best from Italy. You haven't heard keyboard-fronted progressive rock yet, if you haven't heard this album! Vinyl Magic 2005. Fold-out. Orange vinyl.

Samadhi. 1974. Supergrupp med medlemmar från Raccomandata Ricevuta Ritornos, I Teoremi och L'Uovo Di Colombo. Lättviktig progressive, nästan pop ibland. Dock många vackra melodier som är svåremotståndliga. En del jazziga låtar och de är de bästa. Särskilt Passaggio Di Via Arpino. Vinyl Magic 2007. Fold-out.

Alan Sorrenti Aria. 1972. Jag sparar det bästa till sist. Denna köpte jag för bara några år sedan. På CD. Den är väl egentligen inte omöjlig i original på vinyl och jag borde försöka skaffa ett sådant. När jag hörde titellåten för första gången skrev jag så här på ett skivsamlarforum: Detta kan vara min nya 20-minuters favoritlåt. Svårt att förklara vad det är som gör mig så helt fast. Han använder rösten som ett instrument. Det är mycket ylande och märkligt som bara den. Musiken är helt suverän och det är så vackra melodier. De vackraste! Någon sorts folkpsych. Ibland kan jag höra Roy Harper när han är som mest introvert och svår. Eller varför inte lite Comus när det är fioler (Jean-Luc Ponty) och härligt stökigt. Mest är det ändå italienskt. Originalplattan kom på Harvest.

Alan Sorrenti blev sedan en välkänd italiensk popartist och ställde till och med upp i melodifestivalen... 

Aria

Caos

Jag har genom åren skrivit om klassiker med Il Balletto di Bronzo, Museo Rosenbach, Rovescio della Medaglia, New Trolls, Procession, Alphataurus, Raccomandata Ricevuta Ritornos m.fl. här på bloggen, men det känns som bra länge sedan jag uppmärksammade italiensk progressive. Köpte nyligen New Trolls Atomic System och den kickade igång mig att spela skivor som jag knappt mindes hur de lät eller som det var länge sedan jag hade framme.

Efter att New Trolls släppt U T 1972 hoppade Vittorio De Scalzi av och det uppstod en konflikt om vem som ägde rättigheterna till bandnamnet. Nico, Gianni, Frank och Maurizio släppte Canti d'innocenza, canti d'esperienza med ett stort frågetecken på omslaget och Vittorio De Scalzi startade ett nytt band med namnet N.T. Atomic System. Ekvilibristisk symfonisk jazzrock av högsta klass och den är klart värd att ha i samlingen. Man kanske kan sakna Nicos råa gitarr, men istället får man en rejäl dos av Vittorios jazzsolon. Fin japansk utgåva på Seven Seas från 1982.

Maxophone. 1975. Jag har ett amerikanskt original på Pausa Records med sång på engelska. Tror jag köpte den på någon mässa för en hundring eller två. Dag Erik Asbjørnsen skriver att den engelska versionen är sämre än den italienska och det stämmer säkert. Jag kan tänka mig att den låter trevligare med sång på italienska. Bäst är den instrumentala Fase som har ett giftigt gitarriff och en massa solande av diverse instrument. Annars är Maxophone klart influerade av Yes och Genesis och det är lite för polerat och tråkigt...

Le Orme Uomo Di Pezza. Philips 1972. Har ett fint original av denna platta. Melodisk symfonisk progressive utan elgitarr. Ibland bedövande vackert. Ibland småtrist. Svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Aldo Tagliapietras ljusa röst. Den är nog lite för snäll för min smak. Hade ett minne av att jag gillade plattan mer än vad jag gjorde nu. Man vill tycka om skivor med så fina omslag...

Le Orme Felona E Sorona. 1973. Köpte Universal Music-utgåvan som kom 2011, dubbel-lp med både den italienska och engelska utgåvan. Hört igenom båda. Tycker den italienska är bäst. Felona E Sorona är i samma stil som Uomo Di Pezza. Kanske något mörkare i stämningen. Den engelska har texter av Peter Hammill från Van der Graaf Generator. 

Ricordi D'Infanzia Io Uomo. 1973. Obskyr platta som det finns väldigt lite information om. Den var tvärt om fallet med Le Orme, mycket bättre än vad jag kunde minnas. Spelat den tre gånger rakt igenom och den växer för varje lyssning. Råa gitarrer, tung hammondorgel och vilda trummor varvas med typiskt italienska vackra melodiska partier. Det här är nog en topp-10 från Italien faktiskt! Vinyl Magic-utgåva från 2009. Originalet är omöjligt. Det blir en länk till hela skivan på Youtube. Öppningsspåret Caos och de två sista, 2000 Anni Dopo och Uomo Mangia Uomo, måste höras. Kodat i 2000 Anni Dopo, på hög volym, genererar gåshud kan jag lova. Tycker dock ni ska höra igenom hela. Det är en kort platta, bara 32 minuter lång.

Io Uomo

Ajatuksia

Ett nyförvärv till skivsamlingen är finska Apollo från 1970, återutgiven av Mayfair Music 2012. Helt vansinnig psykedelia och tidig progressiv rock. Ingen aning om vad lyriken handlar om, men jag tog Google translate till hjälp med de första raderna i öppningsspåret Symboli. Mitään ei muutaa voi LSD:n huumaan jään näin mä elämään huone on keltainen. Ingenting kan ändra LSD frenesi av is Jag såg liv i rummet är gul. Som vanligt blir översättningarna smått obegripliga, men jag tror att jag förstår... Först tänkte jag att det här är för mycket, har lite svårt med finsk sång ska erkännas. Det är dock inte bara språket som är svårsmält och jag kan inte annat än hålla med Dag Erik Asbjørnsen i Cosmic Dreams at play när han skriver att bandet frontas av en sjungande älg. När man kommer till Ajatuksia så inser man emellertid att skivan är värd varenda krona. Black Sabbath på finska. Atonala och diskordanta gitarrsolon och congas och tablas som är helt uppåt väggarna. De instrumentala låtarna är delvis osammanhängande galenskap. Var och varannan låt tonas ner mycket snabbt eller klipps av tvärt. Allt är dock inte bröt och stök utan man får en del jazzrock som svänger fint och en och annan ballad med stråkar på köpet. Ja, ni hör själva. Man kan inte annat än kapitulera! Förmodligen skulle man köpt Svarts utgåva med poster, 4 page insert, och bonus 7" istället och som kom 2014. Det slutar väl med att man tar in den också...

Ajatuksia

White Rabbit Running on the Seashore

J spelade lite på Nick Picketts Silversleeves på Reprise från 1972 när vi var hos honom för två veckor sedan. Av någon outgrundlig anledning har den plattan gått mig helt förbi. Jag är en stor fantast av de båda John Dummer-skivorna Famous Music Band (Fontana, 1970) och Blue (Vertigo, 1972), särskilt den förstnämnda, men har aldrig stött på Silversleeves och förmodligen aldrig heller kollat upp om Nick Pickett gjorde något solo. Hursomhelst, idag är det bara att gå ut på discogs och köpa ett exemplar. Portot blev dyrare än skivan, men strunt samma, en och en halv vecka efter att jag hört den för första gången finns den i huset. Singer-song-writer-platta som ibland nästan drar åt Roy Harper. Mycket på grund av eko- och reverbeffekterna på gitarrerna, men också melodimässigt i vissa spår. På John Dummer-plattor spelade han fiol, gitarr, munspel och sjöng, här har han skippat fiolen helt. Älskar hans röst. Den är inte märkvärdig på något sätt, men den har något visst. Vi får höra en ny version av Lady Luck från Famous Music Band och som är minst lika bra, mindre mystisk och suggestiv kanske, men mer melankolisk och den har ett helt suveränt munspelssolo. En cover på Simon & Garfunkels America, resten är eget. Bäst är kanske öppningslåten The Road to Rougemont Castel, men jag har också fastnat för den instrumentala White Rabbit Running on the Seashore som är skönt sinnesutvidgande. Pickett får mig att förflyttas till Lund och studentlägenheten på Vildanden. Kan se hur jag ligger där på min säng och lyssnar på John Dummer's Famous Music Band som snurrar på skivtallriken. På sätt och vis den bästa tiden i livet. 

Ja, man går bara ut på nätet och letar upp vad man vill ha numera. Enkelt, men inte lika roligt och spännande som förr. Jag minns skivor som jag letade efter i flera år på 80-talet. I listor, på skivmässor och på börsarna i Stockholm. En vacker dag bläddrade man fram ett exemplar i en back och vilken lycka det var då. En helt annan upplevelse. Det var överhuvudtaget mer känslor inblandade i skivsamlandet förr. Längtan, förväntningar, glädje, tillfredställelse och ibland frustration och besvikelser. Nu är det mest tristess. Kort och gott.

Här kommer hela Silversleeves och ett liveklipp från Forest Gate Folk Club 2010 som jag tycker är riktigt bra. Spelat flera gånger. Undrar om han lirar fortfarande? Jag vill åka till England och se honom på en liten pub!

Silversleeves

A Blind Eye to the Spyglass