Dagens raritet LXVIII

Nu har jag fått ihop vad jag vill ha med danskarna Burnin Red Ivanhoe, M144 (1969), Burnin Red Ivanhoe (1970), W. W. W. (1971), 6 Elefantskovcikadeviser (1971) och nu även Miley Smile/Stage Recall (1972). De hade bestämt sig för att lägga ner, men spelade in några gamla örhängen och några nya låtar live i studion och släppte dem på Miley Smile/Stage Recall som en avskedsgåva till sina fans. Det är lite råare och skitigare  jazzinfluerad bluesrock än vad vi är vara vid, men suveränt bra vill jag påstå. Det var klart så här de lät live. Något mindre polerade och komplexa och mera vilda. Det är kanske inte riktigt en skiva som platsar under Dagens raritet, men nu hamnade den här ändå.

Om det mesta är bra och njutbart, så spelar de även in den fåniga Red River Rock och det var väl ganska onödigt. Nu ska det sägas att det förmodligen är den låt jag har hört flest gånger i mitt liv. I min mammas singel- och Ep-samling fanns nämligen Johnny and The Hurricanes EP Red River Rock från 1959 och den spelade jag dag och natt som femåring. Ingen skiva gick lika ofta. Jag gissar att mina föräldrar ofta bad om nåd... 55 år senare är den inte lika bra, men ska jag höra den så får det trots allt hellre vara med Johnny and The Hurricanes än med Burnin Red Ivanhoe...  Det blev ett tyskt Miley Smile/Stage Recall-original på Telefunken.

Bareback Rider

Rotating Irons

Dagens raritet LXVII

Nu har jag också blivit med en Hawkwind s/t, 1970 på blue Liberty. Det är en artefakt från den brittiska undergroundscenen som man gärna vill ha i samlingen. Kanske särskilt för att vi gjorde oss omaket att åka över och se dem på Royal Albert Hall för två år sedan. Allt hänger samman på något vis… Hursomhelst så är det en klassiker av rang. Det är startpunkten för ett band som skulle bli pionjärer inom space rock, även om den här första skivan kanske bleknar i jämförelse med de riktiga klassikerna X in Search of Space, Doremi Fasol Latido, Hall of the Mountain grill och Warrior of the Edge of Time…

Jag vill dock inte vara utan förstlingsverket på något sätt och vis och omslaget är förstås helt obetalbart. Alltså, vad är det för groteska varelser som kommer krypande från sina weedhögar? Underbart! Skivan lär ha spelats in på några dagar och med Dick Taylor från Pretty Things som producent. Bara en sådan sak.

Innan Dave Brooks drog igång Hawkwind så var han en busker, en gatumusiker, och det hör man ju verkligen på den helt fantastiska Hurry on Sundown. Den är faktiskt skivans överdrivet bästa komposition!  Den enda riktigt vettiga kompositionen om jag ska vara ärlig.

Hurry on Sundown är öppningsspåret och därefter följer ett abstrakt landskap av låtar som egentligen inte riktigt leder någonstans. Det är inte dåligt på något sätt och vis, utan härligt psykedeliskt och flummigt och konstigt och Nik Turner spelar en del atonal saxofon som givetvis går hem. Det är till och med så att dessa svåra låtar blir bättre för varje lyssning. Nu har jag kört den flera gånger på den välljudande vinylen (minimalt knaster) hemma och flera gånger i bilen på väg till eller hem från jobbet. Det är helt klart skivan som snurrat flest gånger den senaste veckan, Jag har haft en fulpress av skivan i säkert 30-40 år, men det är väldigt länge sedan den genomlyssnades i sin helhet, innan originalet landades... Hursomhelst, det är mycket av tidigt Pink Floyd över anrättningen vill jag lova och det är förstås positivt... Skivan avslutas med ytterligare en busker, Mirror Of Illusion. Den är inte lika bra som Hurry on Sundown, men ändå klart lyssningsvärd. Hela skivan får trots allt 4/5 i betyg hur svåra de flesta låtarna än är.

Hurry on sundown

Be Yourself

Dagens raritet LXVI

Det var länge sedan jag höll på med den här serien (Dagens raritet...). Jag gick faktiskt tillbaka och ändrade rubriken på Leaf Hound-inlägget till Dagens raritet LXV. Dagens raritet blir därmed LXVI och ingen mindre än Mad Rivers självbetitlade platta.

Ryktet säger att när det här klassiska albumet mastrades blev originalet pitchad (på något märkligt vis - denna tekniska detalj förstår jag faktiskt inte...) och inspelningen som graverades ska gå något snabbare än ursprungstejpen. Detta verkar ha blivit en sanning i alla böcker om skivor, men samtidigt anser en del att detta är helt felaktigt. Jag har faktiskt ingen aning. Mad River låter bra och korrekt i mina öron. Jag har dock ingen annan utgåva att jämföra med...  Om det skulle vara sant så förstärker det definitivt galenskapen. Bandet driver på sina hästar över en öken i skymningen, och med vinden i ryggen, och de rider mot den definitiva undergången vare sig originalet har rätt hastighet eller inte.

Hursomhelst, Mad River är garageskramlig, experimentell, intensiv och krävande på alla sätt och vis och inte bara psykedelisk  utan ibland även smått skrämmande. Det är inte sällan något mörkt över anrättningen, och så vill vi väl ha den? Skivan är svår att beskriva faktiskt. I vilket fall som är gitarrsolona rakt igenom fantastiska. De har det där bettet som man alltid letar efter.

Jag gör inga försök att analysera skivan låt för låt utan nöjer mig med att säga att Mad River är en sjuhelvetes platta som har det mesta. Mitt favoritspår är Eastern Light. Släpigt bluescomp och desperat och jagad sång är alltid ett framgångsrecept i min bok. Vilken jävla låt alltså! US, Capitol, 1968

Eastern light

Amphetamine Gazelle

Road to Morroco

Jag har även hunnit med att lyssna på Mallard (1975), det vill säga Captain Beefheart’s Magic Band utan Captain Beefheart. Som förväntat är det utflippat och konstigt och udda. Skivan spelades in 1974–1975 med hjälp av Ian Anderson från Jethro Tull. Man undrar förstås vad det var det han såg och hörde? 

Alltså, jag tycker verkligen det här är riktigt bra och galet på alla sätt och vis, men det borde samtidigt ha varit uppenbart att Mallard inte alls var kommersiellt gångbar. Om bandet presenterat detta vansinne på 60-talet hade det förstås varit begripligt att någon varit intresserad, men 1975? Givetvis floppade de totalt. Jag är dock glad. Tack Ian. Virgin, 1975, UK. 

She's Long And She's Lean

Road To Morroco

Valley of Tears

Ikväll har jag lyssnat igenom Jorma Kaukonens andra soloplatta, Jorma, släppt 1979. Han är en favorit från Jefferson Airplane och framför allt Hot Tuna, men den här var inte överdrivet rolig. Gitarrspelet är förstås bra och gediget, men den enda låten som jag går igång på är Valley of Tears. Jorma är en billig skiva och Valley of Tears är ändå ensam värd dess pris.

Jag har aldrig hört Quah (1974), men den ska såklart införskaffas någon gång. 

Valley of Tears

Southern Man

Nu har Leif de Leeuw Band Mighty Fine snurrat ett antal gånger. Det är en mycket njutbar skiva och jag förflyttar mig givetvis till sommarens hippie event i Tyskland när jag lyssnar. De flesta låtarna spelades live och skivomslaget användes som back-drop. Plattans cover, Southern Man, av Neil Young, och med Berget Lewis som sångerska (vilken jäkla röst!), är albumets höjdare, men alla låtarna är fina. Leif de Leeuw Band är så nära Allman Brothers det går att komma 2025. Self released, blue marbled vinyl (ovanligt snygg!), 2024.

Southern Man

House of Sticks

Nu när Sven Zetterberg och Peps Persson är borta så är det nog tveklöst så att danska Thorbjørn Risager & The Black Tornado är Skandinaviens främsta bluesband. Jag såg dem för några veckor sedan på den lokala musikfestivalen i Skånes Fagerhult och nu har jag även skaffat deras senaste skiva House of Sticks. De var definitivt Skånska Mullrets bästa band och skivan är verkligen suverän. Det här är musik som gör mig på bra humör! Vilket jäkla band! 

Thorbjørn Risager & The Black Tornado är inte några nykomlingar utan har spelat ihop i 20 år, så de var kanske bäst långt innan våra stora svenska bluesartister stupade. De är inte heller ett renodlat bluesband, utan det svänger och kränger runt flera närbesläktade genrer. De har bluesrötterna men kan också låta modernt soulfunkiga. Jag nöjer mig med att säga att det inte blir mycket bättre än så här. Ett nytt favoritband!

Mascot Label Group/Provogue Records, Limited Edition, Orange Vinyl, 2025.

House Of Sticks

Door to Door

Förra helgen svängde jag inom vinylkällaren i Förslöv för att i första hand köpa en skiva till T eftersom jag skulle på surströmmingsfest hos honom och L på lördagen. Skivan jag valde, med Buddy Guy, trodde jag att jag själv hade, men så var inte fallet, så den får jag försöka leta upp igen (för den var så bra!!!). Till mig själv knep jag bland annat Door to Door med Albert King och Otis Rush. En samling av deras Chess-singlar. Givetvis väldigt fina grejor även på den. Albert King får fler spår än Otis Rush. Jag gissar att jag har de flesta låtarna och versionerna på andra skivor, men jag är långt ifrån säker på det.

Albert King fick jag lyckligtvis sett (på gamla KB (Erikslust i.e.)) sent 80-tal eller möjligen tidigt 90-tal), men tyvärr missade jag Otis Rush vilket är riktigt deppigt.

Albert King - Bad Luck Blues

Otis Rush - All Your Love

Otis Rush - You Know my Love

This One's a Good 'Un

En skiva som jag skulle ha plockat in för länge sedan är Otis Rush This One's a Good 'Un. En samling med Rush Cobra-singlar och alternativa tagningar från hans 50-tal. Antingen har de som jag har hittat genom åren varit pressade i Holland eller har de sett något för slitna ut. Nu slog jag till med ett exemplar på Tradera som föreföll lovande och som faktiskt höll utlovat skick. 

På This One's a Good 'Un finns flera av de bästa inspelningar från Chicagoscenen överhuvudtaget och jag förflyttar mig genast till de svåra bluesåren under min Lundatid sent 80-tal/tidigt 90-tal när jag lyssnar. All Your Love (som vi själva brukade spela), My Love Will Never Die och framför allt den episka Double Trouble tillhör alla mina all-time-favourites. Om jag tvingas välja mellan Muddy Waters, Howlin' Wolf, Little Walter och Otis Rush, så är det den sistnämnda som ger mig mest gåshud. Double Trouble placerar jag nog t.o.m. före Little Walters Blue And Lonesome om jag är under pistolhot. Den är på riktigt en av de största inspelningarna i hela blueshistorien! De såsiga blåssekvenserna till gitarrens blödande toner och Rush inlevelsefulla sång skapar en helt oslagbar atmosfär och magi. Bluesen har aldrig känts farligare och mera brutalt naken.

They say you can make it if you try. Yes, some of this generation is millionaires. It’s hard for me decent clothes to wear.

Blue Horizon, UK, 1968.

Double Trouble

My Love Will Never Die

Dagens raritet LXV

Jag har blivit med en originalskiva av Leaf Hound. Den tyska utgåvan då såklart. UK-utgåvan som kom ett år senare är idag helt omöjlig... Det är som det är. Postern saknas såklart, men jag är ändå ganska nöjd då skivan spelas helt fri från knaster. Bästa låten Freeland Fiend saknas (finns på UK-pressen och det är väl det mest irriterande...), men den har jag åtminstone på en fulpress och i boxen Legend Of A Mind (The Underground Anthology). Man får försöka vara nöjd....

Skivan är faktiskt mycket bättre än vad jag mindes den som och Pete French sjunger lungorna ur sig i merparten av låtarna. Det är i ärlighetens namn svårt att klaga. 

När Black Cat Bones började lukta voodoo och weed och dekadens valde Leaf Hound ett hårdare sound och skalade ner bluesrötterna.. Det är tyngre och gitarrerna är mera fuzziga och groovet mera stöddigt. Mer hårdrock helt enkelt och av många betraktat som en protostonerplatta. Jag håller nog ändå Black Cat Bones något högre. Telefunken, 1970.

Drowned My Life In Fear

Stray

Bang, bang

För några veckor sedan hade jag faktiskt inte Terry Reids debutalbum Bang, Bang, you´re Terry Reid i min ägo. Det är definitivt skivan som har snurrat mest den senaste veckan, hemma på skivspelaren och i bilen på väg till jobbet på spotify. 

Plattan är en mycket ojämn historia. Det är många covers och det brukar vara negativt, men några av dem är faktiskt de bästa på skivan. Mina två favoriter är Chers Bang, bang (My Baby Shot Me Down) och den tämligen uttjatade Seasons of the Witch som görs i en utomordentligt gitarrskramlig jammig version. I vilket fall som, så ska man såklart ha den. Skivan fick ingen UK-utgivning och det är alltså US-pressen som gäller. Heavy RW på baksidan men det får man ta. Epic, 1968.

Seasons of the Witch

Bang, bang (My Baby Shot Me Down

The Harmonica According To Charlie Musselwhite

Igår när jag kom hem från jobbet så blev Charlie Musselwhite The Harmonica According To Charlie Musselwhite den första plattan som åkte på skivspelaren.

Ursprungligen ska skivan ha spelats in som ett komplement till en instruktionsbok om munspel, men den fick strax ett eget liv och släpptes därför fristående från detta projekt. Det är olika omslag på US- respektive UK-pressen.

Vid lyssning förflyttades jag genast till Pub Sparta ca 1989-1990. Ett av de käraste konsertminnena fast att det är 35 år sedan. Jag menar det verkligen!

Charlie Musselwhite är årsbarn med min mamma. Är det möjligt att han åker över Atlanten en sista gång? Jag skulle definitivt offra en nattsömn för att åka iväg och lyssna på honom en andra gång. Kicking Mule Records, UK, 1978. 

Run here mama

First Pull Up, Then Pull Down

I veckan har jag också hunnit med ett antal genomspelningar av Hot Tunas andra platta First Pull Up, Then Pull Down från 1971. 

First Pull Up, Then Pull Down tillhör inte mästerverken i deras katalog och ljudkvaliteten är ganska usel, men den har ändå några riktiga stänkare. Bäst är den drygt 8 minuter långa Keep Your Lamps Trimmed And Burning med sitt episka jam och den avslutande Come Back Baby. 

Papa John Creachs elfiol är dominerande i flera spår.  Det riktiga mästerverket Burgers ska släppas året efter. Hursomhelst, skivan ska så klart ändå finnas i en anständig skivsamling. RCA, Frankrike, 1971. 

Keep Your Lamps Trimmed And Burning