Three Times Seven

Otroligt nog har jag aldrig haft Tony McPhee - The Two Sides Of Tony (T.S.) McPhee i min ägo. Förrän nu då. Jag minns att vi lyssnade på den hemma hos J för hundra år sedan och att jag gillade den akustiska bluesen på a-sidan och fattade nada av b-sidans anarkistiska synthesizer-inferno The Hunt, som handlar om överklassens vidriga rävjakt, på B-sidan. Tony PcPhee var en rebell och en rättskaffens person på alla sätt och vis. Och en väldigt liten man. Vi ser ut som giants bredvid honom på fotot nedan...

A-sidan är skitig och slarvig blues med en klaustrofobisk ljudbild. Det blir inte råare än så. B-sidan är fortfarande svår, men klart mer lysningsvärd idag. Kanske t.o.m. bra. 

Kring 2010 åkte vi och såg Groundhogs på 100 Club i London. Tony McPhee hade fått en stroke och var verkligen inte sitt bästa jag. Han kunde fortfarande spela gitarr, men inte sjunga. Om jag minns rätt sjöng han ändå en låt. Kanske Cherry Red. Jag är osäker. Resten skötte frun. Det var kaos. Dave Anderson som spelade med både Hawkwind och Amon Düül II skötte basen. Lite minns jag...  Vi fick alltså tagit några bilder efter spelningen. Jimmy Page var i lokalen. Det är väl vad jag minns... På ett ungefär. 

Three Times Seven

Death of Luther King

Champion Jack Dupree-samlingen växer med någon skiva då och då. Nu har jag även plockat in Tricks från 1973.

Två rader från Death of Luther King:

They shot him down… in Memphis town…

A good man gone… Lord, what’s goin’ on…

Champion Jack Dupree gör inget försök att förklara. Han bara konstaterar faktum och vägrar göra det mera begripligt. Pianot hackar till ibland, han slår lite för hårt eller inte alls och så är det bra med det. 

A och M berättade i helgen, när vi var på irländsk afton i B, att de hörde honom på Djurs Bluesfestival eller Djurs bluesland i Danmark kring 1990 och att de även var med på Roskilde när jag såg honom kring mitten av 1980-talet. Det är lite deppigt att jag aldrig kom iväg på den där Djurs-festivalen, den verkar ha varit awesome på alla sätt och vis. Alla spelade där. Rory Gallagher, Buddy Guy, Albert King, Albert Collins, Koko Taylor, Jo-Ann Kelly, Lousiana Red, Chicken Shack... Många fler kompisar åkte dit några år, men jag kom aldrig iväg. Jag var väl på Svalbard något av åren tror jag. Kanske någon tågluff. Sådant är livet.

GNP Crescendo, Black Blues Series, US, 1973.

Death of Luther King

Mani und seine Freunde

Mani und seine Freunde av Guru Guru är ett lagom skevt och skruvat album av trummisen och bandledaren Mani Neumeier och gitarristen Ax Genrich. Den här plattan skulle tydligen först getts ut under eget namn, men till slut blev det ändå en release under Guru Gurus moniker.

Ibland låter det Zappa på syra, ibland som ett avantgardistiskt barnprogram som sänds från en parallell verklighet. Jag tror att jag gillar den funkiga It's Your Turn bäst. Det är nog det mest normala spåret och det är ett härligt driv på trummorna. Fast jag gillar faktiskt hela skivan och dessutom kan man roa sig med att identifiera alla fåglar som hörs i inspelningarna...

Man anar att bandet vet exakt hur konstigt det låter – och tycker att det är än roligare då. Ibland får man som sagt vibbar av Frank Zappa. Champion Jack Dupree gör ett gästspel i ljudcollaget och det tycker jag som Dupree-fan och samlare förstås är intressant. 

I sista delen löses allt upp i en slags varm, skruvad gemenskap. Det känns som att bandet sitter i ett kök klockan 03:47 och spelar för att ingen riktigt vill gå och lägga sig och verkligheten känns lite för stel för att acceptera. Atlantic, Tyskland, 1975.

G försöker fresta lite med tvådagarsfestivalen Finkenbach Festival 2026. En happening vi pratat om i många år. Ännu lite länge körväg än till Burg-Herzberg och bara två dagar, men visst är det lite lockande. Som jag förstår det är det Guru Gurus (eller Mani Neumeiers) egen festival. Kraan, Guru, Guru, Leif de Leeuw och Miller Anderson band är såklart mycket intressant. My Sleeping Karma och Sula Bassana kan man väl också tänka sig att se. Kanske vi borde köra på den. Ombyte förnöjer.

It's Your Turn

Power of This Song

Det är svårt att säga vilket som var det bästa bandet på Burg-Herzberg-festivalen i somras, men det stod nog mellan DeWolff, Leif de Leeuw och Dirty Sound Magnet. Jämt skägg tror jag, men det var en otroligt energifylld spelning med Dirty sound Magnet vill jag lova. Vi stod alla längst fram vid staketet och lät våra öron manglas och vi vek inte en tum.

Jag hade bara en skiva med detta nya favoritband från Schweiz innan festivalen om jag minns rätt. Dirty Sound Magnet – Live Alert från nådens år 2020. Nu har jag fem. Senaste skivan Me and My Shadow (och en t-shirt), anlände för någon månad sedan och den har såklart snurrat frekvent sedan dess. 

Öppningsspåret Power of This Song är en riktig bluesstänkare i stil med hur Black Keys lät för drygt 15-20 år sedan. Titelspåret Me and my Shadow är en annan höjdare, men hela skivan är faktiskt ett monster. Videorna till dem kan jag väl bjuda på en måndagskväll. Musiken är åt det hypnotiska hållet och med en psykedelisk jamtradition hämtad från Cream, Hendrix och Led Zeppelin och som sagt Black Keys i ungefär lika mängder. 

Mitt exemplar är i Red Yellow splatter och den har ännu ingen orkat lägga upp på Discogs. Transgenic Records, EU, 2026.

Power of This Song

Me and my Shadow

Hemåt

Även Hemåt med Harvester har fått en plats i min skivhylla. Jag köpte ett exemplar på Dirty Records i Göteborg (trevlig skivaffär med café) när vi var där med skolan 2023. Den hade tyvärr en defekt där nålen ville haka upp sig, så jag skickade tillbaka den. Nu fick jag tag i ett acceptabelt exemplar. Liksom Sov Gott Rose-Marie så ska den finnas i proggsamlingen och liksom denna har den funnits i CD-samlingen sedan 90-talet och i LP-boxen Remains sedan 2018.

Om jag börjar med det negativa: alla skivorna, Internationell Harvester, Harvester och Träd Gräs och Stenar låter ganska pissigt. Ljudkvaliteten och inspelningarna lämnar verkligen mycket att önska. Till det positiva: min Hemåt låter nästan helt utan knaster.

Som på Sov Gott Rose-Marie finns en del drone, men känslan är mer som att vandra genom skog och mossmark, passera ett laggkärr och ta riktning mot en myrholme medan orrkuttret låter över det öppna mosseplanet. Om Sov gott Rose-Marie är en hypnotisk ritual så är Hemåt mer lekfull och skruvad på något sätt. Den når inte upp till Sov Gott Rose-Maries kvalitet som banbrytande och innovativ, men den har ändå något visst. Jag är särskilt förtjust i öppningsspåret När Lingonen Mognar (som Träden gjort igen på Träden 2018). Decibel Records, 1969.

När Lingonen Mognar

Nepal Boogie 

Sov Gott Rose-Marie

Då har jag till slut skaffat mig ett original av International Harvester Sov Gott Rose-Marie. Det ska såklart finnas i en anständig svensk progg-samling. Det svenska originalet ska jag tillägga, det är möjligt att det finska originalet är tidigare. Jag har haft skivan på CD sedan 90-talet någon gång och dessutom i LP-boxen Remains (2018). Det är en vinyl som är känd för att inte vara den bästa pressningen och fast att den ser ut att vara M- så finns det lite fint knastrande och småknäppande här och var. 

Jag läste i en recension av skivan en gång att det finns ett före Sov Gott Rose-Marie och ett efter. Att den försvenskade psykedelisk rockmusik. Det är såklart sant i högsta grad. Sov Gott Rose-Marie låter som om någon öppnat ett fönster mellan amerikansk och brittisk psykedelia och svenska myrar och mossar. Det är inte spacerock eller kosmisk psykedelia utan snarare svenskt urberg, dyster skog och torvmark. Musicerande är enkelt, till och med taffligt, men det repetitiva malandet och den melankoliska och mörka stämningen är oemotståndlig. Fioler slåss med elgitarrer. Värmländska skogar med Stockholms asfalt. Ibland bedövande vackert som i Sommarlåten. Love Records, 1968.

Sommarlåten

Sov Gott Rose-Marie

I Mourn You

Mount Everest

En kollega kom med tre fulla kassar skivor från sina föräldrar. De höll på med döstädning. Merparten var dansband eller i bästa fall någon Bruce Springsteen eller CCR, men när jag nästan bläddrat igenom alla så var där ändå en första November att finna. 

Omslaget var acceptabelt, men skivan saknade innerkonvolut (vilket de flesta skivor i samlingen gjorde). Några mindre repor som möjligen kunde kännas med nageln, men efter en tvätt så spelar den nog ungefär som mitt eget exemplar (som jag haft i fyrtio år). Eller något lite sämre om minnet stämmer. Reporna hörs faktiskt inte, det småknäpper och sprakar lite här och var, men det är ändå inte alltför irriterande. Jag får väl spela mitt andra exemplar också och se vilken jag ska behålla... Hursomhelst, det var ett tag sedan skivan fick sig en genomspelning så detta fynd var ju utomordentligt bra. Var det förra året som Christer Stålbrandt gick bort? Eller kanske var det t.o.m. 2024? Jag fick sett honom tre gånger. Med November på Mellobåten 2006 och på SRF 2007 och med Saga på den sista Mellobåten 2013. Sonet, Sverige, 1970. En veritabel klassiker!

Mount Everest

Åttonde

I Walk on Gilded Splinters

I januari 2019 stod vi och beundrade Volcán de Fuego i Guatemala på avstånd när den plötsligt fick ett mindre utbrott. Det var mäktigt vill jag lova! Detsamma gäller DeWolffs senaste LP Fuego!, en mäktig coverskiva som sprutar gitarrsolon och bluesig hammondrök. 

Jag var inte bekant med samtliga låtar sedan tidigare, men man vet ändå att de ger alla rättvisa och sin kärleksförklaring. Bäst är The Fan (feat. Joe Bonamassa) och som de också spelade på konserten för 1,5 vecka sedan (Little Feat-cover) och det avslutande medleyt Fire and Brimstone/Hawg Frog/I Walk on Gilded Splinters (Link Wray/Buzz Clifford/Dr. John). Om jag hade fått önska hade I Walk on Gilded Splinters varit några minuter längre, men det är en mindre anmärkning. Fire and Water med Free gör de givetvis mycket bättre än vad Skånska Mord någonsin gjorde. En av våra mest spelade covers.

Fugeo! är ett kontrollerat utbrott där det ändå både ryker och glöder och det känns lite som att stå i Guatemala och känna naturens puls genom fotsulorna. Electrosaurus Records, Nederländerna, 2025. Autograferad av samtliga i bandet givetvis.

The Fan

Fire and Brimstone/Hawg Frog/I Walk on Gilded Splinters

The Experiment (feat. Lower Colonic Irrigation)

Jag fick skrivit ett inlägg om Kingdom Come Galactic Zoo Dossier från 1971 2023, strax efter att jag inhandlat skivan i Malmö efter en konsert med Earthless i Köpenhamn, och inte så långt efter att vi hade sett The Crazy World of Arthur Brown som förband till Hawkwind på Royal Albert Hall. Den tredje skivan har jag haft i evigheter, men först i dagarna inhandlades den självbetitlade andra plattan från 1972 till samlingen.

Kingdom Come är inte alls lika bra som Galactic Zoo Dossier och man måste nog vara galen för att lyssna på detta verk. Skivan ska såklart ändå finnas i samlingen, och efter upprepat lyssnande så växer den trots allt. Den teatraliska approachen kräver definitivt viss tillvänjning. Arthur Brown låter som en predikant på LSD. Det är progressiv rock som inte direkt låter sig indelas i något fack - psykedelisk hårdrock, elektronisk rymdrock, det är kosmiskt och konstigt och osammanhängande. Kyrkklockor och aliens. Ibland som ett brittiskt Zappa eller Captain Beefheart. Det är inget för nervklena, även om man givetvis attraheras till galenskap. Arthur Brown bryr sig inte om att bli förstådd och det hedrar honom naturligtvis. Jag inser dock att jag tillhör just de nervklena och gillar bäst hårdrocken i City Melody, The Experiment (feat. Lower Colonic Irrigation), The Hymn och kanske inledande Water hur konstig den än är.

Nu har jag alla tre skivorna med Arthur Brown's Kingdom Come; Galactic Zoo Dossier, Kingdom Come och Journey. Den senare dock som US-press. Måste jag köpa en Journey som UK? Olika omslag... Suck. Jag orkar egentligen inte med den här hobbyn mer...

The Experiment (feat. Lower Colonic Irrigation)

One of These Days

Det är väl lika bra att skriva något även om Ten Years After - Recorded Live (1973) nu när Undead (1968) och Live at Fillmore East 1970 är avhandlade. 

Jag fick det att låta som att Live at Fillmore East 1970 är totalt överlägsen Recorded Live i min förra recension och det är faktiskt något överdrivet och orättvist. Den är så klart bättre, definitivt, men Recorded Live är fortfarande ett helt sjukt livealbum. Jag har haft den senare i samlingen i fyrtio år (och det är ju en ansenlig tid) och jag vet ingen skiva som börjar stöddigare. Så fort jag tänker på denna live så spelas One of These Days upp i mitt huvud... Den har ett särskilt stenat och suggestivt sound som man kan ge sin högra arm för. Magiskt på alla sätt och vis. Sedan maler det på med det ena otroliga framförandet av klassiker efter det andra. Det är gitarrer som skär genom märg och ben, ett basspel som är helt overkligt och trummor som piskar fram varenda låt. Eller hur?

Slow Blues in C låter som något jag skulle kunna gå igång på, men den är faktiskt rätt tråkig och Hobbit hade man ju kunna vara utan... Men resten? Ja, ren magi, vill jag nog påstå.

Det känns otroligt att jag haft den här skivan i 40 år faktiskt. Jag minns t.o.m. när jag köpte den. 

One of These Days

You Give me Lovin 

Love Like a Man

2001 släpptes Ten Years After Live at Fillmore East 1970 på CD och den inhandlades förstås omgående. Den var överlägsen Recorded Live från 1973. Gud vad jag lyssnade på den då. Min överlägset mest spelade CD-skiva under några år. 2018 kom den som 3-LP, men jag var inte vaken då, men nu är den hemma. 

Det går förstås att vara kritiskt mot Sweet Little Sixteen och Roll Over Beethoven med Chuck Berry och kanske The Hobbit men på denna konsert är Ten Years After på toppen av sin karriär. Som de spelar! Det är svårt att föreställa sig något annat och vildare blues/jazz-band från denna tid och som fullkomligt manglar sin publik på Fillmore East under drygt 2 timmar på detta sätt. Alvin Lee levererar fler gitarrtoner än din slumpvist valda gitarrist gör under en hel livstid. Love Like a Man, Good Morning Little Schoolgirl, 50,000 Miles Beneath My Brain, I Can't Keep From Crying Sometimes, Help Me, I Woke up this Morning och Spoonful är alla monsterlåtar och det är svårt att tänka att det överhuvudtaget finns någon annan liveplatta ever som klår denna. Jag menar det! Bra ljud har den också! Världens bästa liveplatta! Buy or die! Chrysalis, 2018. 

Love Like a Man

Help Me

Spoonful

DeWolff

I onsdags var vi och såg DeWolff för tredje gången på Babel i Malmö. Två fulla bilar. Första gången var vi väl bara en? Nu vet man ju vad man får när man går och ser dem, men de är inte sämre för det. Det var som vanligt svinbra! Jag har köpt ett 18-70 mm till kameran så för första gången blev det lite vettigt fotograferande.

Set list:

Night Train (Obligatoriskt öppningsnummer från Love, Death & In Between, 2023). Det är svårt att säga emot faktiskt).

Natural Woman (Från senaste studioskivan Muscle Shoals, grym låt).

The Fan (Från senaste cover-plattan Fuego! där Joe Bonamassa gästar. Jag tyckte detta var en av höjdarlåtarna på konserten. Helt sjukt gitarrsolo. En Little Feat-cover).

Don't You Go Up the Sky (En låt från Strange Fruits And Undiscovered Plants från 2009. Coolt).

Snowbird (Också från senaste studioplattan Muscle Shoals och i en mycket längre version är vi fick förra gången. Awesome!).

Faster and Faster (Från nya Fuego! En Eden Rose-cover).

Treasure City Moonchild (Från skivan Wolfpack, 2021).

Vicious Times (Finns att höra på IV, som är deras tredje skiva och inte fjärde...).

Tired of Loving You (magisk låt från Roux-Ga-Roux, 2016, kanske bäst på hela konserten).

Rosita (De envisas med denna ganska mediokra komposition från Love, Death & In Between som extranummer, men det får man väl stå ut med...).

A miałeś przyjść

Mira Kubasińska & Breakout – Mira från 1971 är ett helt annat album än Ogień från 1973. Det är mera lågmält och inte alls så progressivt och psykedeliskt utan snarare ett folkalbum. Jag gillar skivan även om den kanske inte är riktigt lika bra som Ogień. 

Om jag måste välja en låt så blir det A miałeś przyjść. Miras sång är fantastiskt och flöjten gör den till en progressive-klassiker. Det tyngsta spåret på skivan är Luiza och det är en grym låt som även den drar åt progressive-hållet. Dock lite för kort och tonas ner/ut, vilket automatiskt ger minusbetyg... Hursomhelst,  liksom Ogień så är hela skivan mer än lyssningsvärd. Polskie Nagrania Muza. 1971. Poland.

A miałeś przyjść

Luiza