Broken Record

Hör jag bara på gamla 60- och 70-talsplattor? Nej faktiskt inte. Den skivan som snurrat mest de senaste 14 dagarna är faktiskt Joe Bonamassa Breakthrough och som är helt ny. Jag följer honom inte slaviskt då han fullkomligt spottar ur sig skivor, men då och då blir det ett inköp. Jag tycker verkligen Breakthrough är en höjdare och den har gått varm i bilen till och från jobbet och presenterades även på vinyl på skivspelarkväll i Klippan förra helgen. Bättre än Warren Haynes? Ja, kanske, åtminstone denna skiva. Och Broken Record är världens bästa låt, åtminstone denna vecka... Solot i slutet ger lika många gåshudsframkallande ögonblick som Comfortably Numb.

Broken Record

Dagens raritet LXIIX

Så var det dags för en riktig rarris. Det kan vara den skiva som jag har betalat mest för någonsin, men någon ska förstås vara det... Jag har haft Dave Kellys första skiva Keep it in the Family i några år (som också är svår i toppskick), men nu har alltså även den riktigt svåra andra och självbetitlade plattan, i immaculate condition, på Mercury landats. 

Det hade varit mindre klädsamt om det hade varit tvärtom på något sätt... Först andra skivan, sedan första... Mycket tramsigt iofs, men det är ganska vanligt bland skivsamlare att vilja köpa skivor i ordningsföljd hur svåra de än kan vara raritetsmässigt. Det jag försöker att säga är alltså att jag helst införskaffar skivkatalogerna i ordningsföljd. Hursomhelst, skivan kom lite efter The British Blues Explosions High Days och är kanske ett tidstypiskt dokument från tiden då bluesen gick något vilse i London-dimman. Den har i ärlighetens namn inte 60-talets kvalitet och energi, även om det finns några riktigt vassa spår. Peter Green medverkar på några låtar, men man vet vid det här laget att han är halvvägs mellan närvaro och försvinnande (läs galenskap). Systern till Dave Kelly, Jo-Ann Kelly är också med på ett antal titlar, vilket givetvis är mycket välkommet, hon är definitivt en av mina absoluta favoriter, till och med min hjältinna. Här är hennes röst oftast inte längre en röst utan ett väsen. Hon sjunger inte om bluesen, hon är bluesen, fast i människoskepnad för en kort stund innan liemannen tar även henne. Hon är bluesoraklet som ger låtarna en rymd och en resonans som går bortom traditionell bluessång. Jo-Ann är är min drottning.

Skivan är som helhet blues och jazz, folk och funkigt och helt uppåt väggarna emellanåt. Om jag ska välja favoritlåtar får det bli den avslutande Goodbye Church. Den är något utöver det vanliga bluesgunget. Folkblues, psykedelia och galenskap i lika delar och med alldeles för många instrument (allt detta extragavanta blås på slutet...) vilket gör hela anrättningen övermättad och stökig och smått kaotisk. Jo-Ann sjunger förstås lungorna ur sig. Vad mer kan man önska? Och givetvis den instrumentala Green Winter som är ett mayhem-jam med Peter Green och Dave Kelly och som är både hård och psykedelisk och definitivt inte borde tonas ut efter knappa 3 minuter precis när det börjat låta riktigt intressant. Mercury – 6310 001, UK, 1971. Både skiva och omslag M-. Det är sådana små detaljer som gör livet värt att leva trots allt, även om det är svårt i dessa tider att känna lycka.

Goodbye Church

Green Winter

2-3

Inget smakar så bra som en bortavinst mot Malmö! Torsdagskvällen är räddad och vi håller andraplatsen i tabellen. Två poäng efter Frölunda, som dock har en match färre spelad. Jag måste åka in och se dem någon kväll i Catena Arena. Den förra säsongen såg jag en (sic) match på plats, jag har lovat mig några fler denna säsong. Det får dock bli en helg, för i veckorna arbetar jag ihjäl mig. Denna vecka är det utvecklingssamtal, så det blir en 50+-vecka... Höstlovsveckan känns väl som att det borde kunna bli en första match!

Mitt födelseår och månad 1965 möttes Malmö och Rögle i DM-final inför 8 000 åskådare. Dagen efter rapporterade Nordvästra Skånes Tidningar om ”det värsta i slagsmålsväg som skådats i en sydsvensk hockeyrink” och att det krävdes ingripande från sex poliser (sic) för att separera slagskämparna, där Rögles Des Moroney utmärkte sig. Ett derby kunde gå hett till även på den tiden... Ha-ha! Sex poliser! Allt har inte blivit elakare i hockey. Denna match måste ju ha varit värsta mayhem! (källa: NST).

Dagens raritet LXVIII

Nu har jag fått ihop vad jag vill ha med danskarna Burnin Red Ivanhoe, M144 (1969), Burnin Red Ivanhoe (1970), W. W. W. (1971), 6 Elefantskovcikadeviser (1971) och nu även Miley Smile/Stage Recall (1972). De hade bestämt sig för att lägga ner, men spelade in några gamla örhängen och några nya låtar live i studion och släppte dem på Miley Smile/Stage Recall som en avskedsgåva till sina fans. Det är lite råare och skitigare  jazzinfluerad bluesrock än vad vi är vara vid, men suveränt bra vill jag påstå. Det var klart så här de lät live. Något mindre polerade och komplexa och mera vilda. Det är kanske inte riktigt en skiva som platsar under Dagens raritet, men nu hamnade den här ändå.

Om det mesta är bra och njutbart, så spelar de även in den fåniga Red River Rock och det var väl ganska onödigt. Nu ska det sägas att det förmodligen är den låt jag har hört flest gånger i mitt liv. I min mammas singel- och Ep-samling fanns nämligen Johnny and The Hurricanes EP Red River Rock från 1959 och den spelade jag dag och natt som femåring. Ingen skiva gick lika ofta. Jag gissar att mina föräldrar ofta bad om nåd... 55 år senare är den inte lika bra, men ska jag höra den så får det trots allt hellre vara med Johnny and The Hurricanes än med Burnin Red Ivanhoe...  Det blev ett tyskt Miley Smile/Stage Recall-original på Telefunken.

Bareback Rider

Rotating Irons

Dagens raritet LXVII

Nu har jag också blivit med en Hawkwind s/t, 1970 på blue Liberty. Det är en artefakt från den brittiska undergroundscenen som man gärna vill ha i samlingen. Kanske särskilt för att vi gjorde oss omaket att åka över och se dem på Royal Albert Hall för två år sedan. Allt hänger samman på något vis… Hursomhelst så är det en klassiker av rang. Det är startpunkten för ett band som skulle bli pionjärer inom space rock, även om den här första skivan kanske bleknar i jämförelse med de riktiga klassikerna X in Search of Space, Doremi Fasol Latido, Hall of the Mountain grill och Warrior of the Edge of Time…

Jag vill dock inte vara utan förstlingsverket på något sätt och vis och omslaget är förstås helt obetalbart. Alltså, vad är det för groteska varelser som kommer krypande från sina weedhögar? Underbart! Skivan lär ha spelats in på några dagar och med Dick Taylor från Pretty Things som producent. Bara en sådan sak.

Innan Dave Brooks drog igång Hawkwind så var han en busker, en gatumusiker, och det hör man ju verkligen på den helt fantastiska Hurry on Sundown. Den är faktiskt skivans överdrivet bästa komposition!  Den enda riktigt vettiga kompositionen om jag ska vara ärlig.

Hurry on Sundown är öppningsspåret och därefter följer ett abstrakt landskap av låtar som egentligen inte riktigt leder någonstans. Det är inte dåligt på något sätt och vis, utan härligt psykedeliskt och flummigt och konstigt och Nik Turner spelar en del atonal saxofon som givetvis går hem. Det är till och med så att dessa svåra låtar blir bättre för varje lyssning. Nu har jag kört den flera gånger på den välljudande vinylen (minimalt knaster) hemma och flera gånger i bilen på väg till eller hem från jobbet. Det är helt klart skivan som snurrat flest gånger den senaste veckan, Jag har haft en fulpress av skivan i säkert 30-40 år, men det är väldigt länge sedan den genomlyssnades i sin helhet, innan originalet landades... Hursomhelst, det är mycket av tidigt Pink Floyd över anrättningen vill jag lova och det är förstås positivt... Skivan avslutas med ytterligare en busker, Mirror Of Illusion. Den är inte lika bra som Hurry on Sundown, men ändå klart lyssningsvärd. Hela skivan får trots allt 4/5 i betyg hur svåra de flesta låtarna än är.

Hurry on sundown

Be Yourself

Dagens raritet LXVI

Det var länge sedan jag höll på med den här serien (Dagens raritet...). Jag gick faktiskt tillbaka och ändrade rubriken på Leaf Hound-inlägget till Dagens raritet LXV. Dagens raritet blir därmed LXVI och ingen mindre än Mad Rivers självbetitlade platta.

Ryktet säger att när det här klassiska albumet mastrades blev originalet pitchad (på något märkligt vis - denna tekniska detalj förstår jag faktiskt inte...) och inspelningen som graverades ska gå något snabbare än ursprungstejpen. Detta verkar ha blivit en sanning i alla böcker om skivor, men samtidigt anser en del att detta är helt felaktigt. Jag har faktiskt ingen aning. Mad River låter bra och korrekt i mina öron. Jag har dock ingen annan utgåva att jämföra med...  Om det skulle vara sant så förstärker det definitivt galenskapen. Bandet driver på sina hästar över en öken i skymningen, och med vinden i ryggen, och de rider mot den definitiva undergången vare sig originalet har rätt hastighet eller inte.

Hursomhelst, Mad River är garageskramlig, experimentell, intensiv och krävande på alla sätt och vis och inte bara psykedelisk  utan ibland även smått skrämmande. Det är inte sällan något mörkt över anrättningen, och så vill vi väl ha den? Skivan är svår att beskriva faktiskt. I vilket fall som är gitarrsolona rakt igenom fantastiska. De har det där bettet som man alltid letar efter.

Jag gör inga försök att analysera skivan låt för låt utan nöjer mig med att säga att Mad River är en sjuhelvetes platta som har det mesta. Mitt favoritspår är Eastern Light. Släpigt bluescomp och desperat och jagad sång är alltid ett framgångsrecept i min bok. Vilken jävla låt alltså! US, Capitol, 1968

Eastern light

Amphetamine Gazelle

Road to Morroco

Jag har även hunnit med att lyssna på Mallard (1975), det vill säga Captain Beefheart’s Magic Band utan Captain Beefheart. Som förväntat är det utflippat och konstigt och udda. Skivan spelades in 1974–1975 med hjälp av Ian Anderson från Jethro Tull. Man undrar förstås vad det var det han såg och hörde? 

Alltså, jag tycker verkligen det här är riktigt bra och galet på alla sätt och vis, men det borde samtidigt ha varit uppenbart att Mallard inte alls var kommersiellt gångbar. Om bandet presenterat detta vansinne på 60-talet hade det förstås varit begripligt att någon varit intresserad, men 1975? Givetvis floppade de totalt. Jag är dock glad. Tack Ian. Virgin, 1975, UK. 

She's Long And She's Lean

Road To Morroco

Valley of Tears

Ikväll har jag lyssnat igenom Jorma Kaukonens andra soloplatta, Jorma, släppt 1979. Han är en favorit från Jefferson Airplane och framför allt Hot Tuna, men den här var inte överdrivet rolig. Gitarrspelet är förstås bra och gediget, men den enda låten som jag går igång på är Valley of Tears. Jorma är en billig skiva och Valley of Tears är ändå ensam värd dess pris.

Jag har aldrig hört Quah (1974), men den ska såklart införskaffas någon gång. 

Valley of Tears

Southern Man

Nu har Leif de Leeuw Band Mighty Fine snurrat ett antal gånger. Det är en mycket njutbar skiva och jag förflyttar mig givetvis till sommarens hippie event i Tyskland när jag lyssnar. De flesta låtarna spelades live och skivomslaget användes som back-drop. Plattans cover, Southern Man, av Neil Young, och med Berget Lewis som sångerska (vilken jäkla röst!), är albumets höjdare, men alla låtarna är fina. Leif de Leeuw Band är så nära Allman Brothers det går att komma 2025. Self released, blue marbled vinyl (ovanligt snygg!), 2024.

Southern Man

House of Sticks

Nu när Sven Zetterberg och Peps Persson är borta så är det nog tveklöst så att danska Thorbjørn Risager & The Black Tornado är Skandinaviens främsta bluesband. Jag såg dem för några veckor sedan på den lokala musikfestivalen i Skånes Fagerhult och nu har jag även skaffat deras senaste skiva House of Sticks. De var definitivt Skånska Mullrets bästa band och skivan är verkligen suverän. Det här är musik som gör mig på bra humör! Vilket jäkla band! 

Thorbjørn Risager & The Black Tornado är inte några nykomlingar utan har spelat ihop i 20 år, så de var kanske bäst långt innan våra stora svenska bluesartister stupade. De är inte heller ett renodlat bluesband, utan det svänger och kränger runt flera närbesläktade genrer. De har bluesrötterna men kan också låta modernt soulfunkiga. Jag nöjer mig med att säga att det inte blir mycket bättre än så här. Ett nytt favoritband!

Mascot Label Group/Provogue Records, Limited Edition, Orange Vinyl, 2025.

House Of Sticks

Door to Door

Förra helgen svängde jag inom vinylkällaren i Förslöv för att i första hand köpa en skiva till T eftersom jag skulle på surströmmingsfest hos honom och L på lördagen. Skivan jag valde, med Buddy Guy, trodde jag att jag själv hade, men så var inte fallet, så den får jag försöka leta upp igen (för den var så bra!!!). Till mig själv knep jag bland annat Door to Door med Albert King och Otis Rush. En samling av deras Chess-singlar. Givetvis väldigt fina grejor även på den. Albert King får fler spår än Otis Rush. Jag gissar att jag har de flesta låtarna och versionerna på andra skivor, men jag är långt ifrån säker på det.

Albert King fick jag lyckligtvis sett (på gamla KB (Erikslust i.e.)) sent 80-tal eller möjligen tidigt 90-tal), men tyvärr missade jag Otis Rush vilket är riktigt deppigt.

Albert King - Bad Luck Blues

Otis Rush - All Your Love

Otis Rush - You Know my Love

This One's a Good 'Un

En skiva som jag skulle ha plockat in för länge sedan är Otis Rush This One's a Good 'Un. En samling med Rush Cobra-singlar och alternativa tagningar från hans 50-tal. Antingen har de som jag har hittat genom åren varit pressade i Holland eller har de sett något för slitna ut. Nu slog jag till med ett exemplar på Tradera som föreföll lovande och som faktiskt höll utlovat skick. 

På This One's a Good 'Un finns flera av de bästa inspelningar från Chicagoscenen överhuvudtaget och jag förflyttar mig genast till de svåra bluesåren under min Lundatid sent 80-tal/tidigt 90-tal när jag lyssnar. All Your Love (som vi själva brukade spela), My Love Will Never Die och framför allt den episka Double Trouble tillhör alla mina all-time-favourites. Om jag tvingas välja mellan Muddy Waters, Howlin' Wolf, Little Walter och Otis Rush, så är det den sistnämnda som ger mig mest gåshud. Double Trouble placerar jag nog t.o.m. före Little Walters Blue And Lonesome om jag är under pistolhot. Den är på riktigt en av de största inspelningarna i hela blueshistorien! De såsiga blåssekvenserna till gitarrens blödande toner och Rush inlevelsefulla sång skapar en helt oslagbar atmosfär och magi. Bluesen har aldrig känts farligare och mera brutalt naken.

They say you can make it if you try. Yes, some of this generation is millionaires. It’s hard for me decent clothes to wear.

Blue Horizon, UK, 1968.

Double Trouble

My Love Will Never Die

Dagens raritet LXV

Jag har blivit med en originalskiva av Leaf Hound. Den tyska utgåvan då såklart. UK-utgåvan som kom ett år senare är idag helt omöjlig... Det är som det är. Postern saknas såklart, men jag är ändå ganska nöjd då skivan spelas helt fri från knaster. Bästa låten Freeland Fiend saknas (finns på UK-pressen och det är väl det mest irriterande...), men den har jag åtminstone på en fulpress och i boxen Legend Of A Mind (The Underground Anthology). Man får försöka vara nöjd....

Skivan är faktiskt mycket bättre än vad jag mindes den som och Pete French sjunger lungorna ur sig i merparten av låtarna. Det är i ärlighetens namn svårt att klaga. 

När Black Cat Bones började lukta voodoo och weed och dekadens valde Leaf Hound ett hårdare sound och skalade ner bluesrötterna.. Det är tyngre och gitarrerna är mera fuzziga och groovet mera stöddigt. Mer hårdrock helt enkelt och av många betraktat som en protostonerplatta. Jag håller nog ändå Black Cat Bones något högre. Telefunken, 1970.

Drowned My Life In Fear

Stray