Bröder och systrar, detta är vår Gud, Jesus fredens konung.
En Gud som avvisar krig, som ingen kan använda för att rättfärdiga krig - som inte lyssnar till de krigförandes böner utan avvisar dem och säger: även om ni mångdubblar era böner skulle jag inte lyssna.
Era händer dryper av blod.
Det fanns 3-4 låtar jag skulle önskat med Blues Pills på Heimathafen Neukölln, men man kan förstås inte få allt. Detta är min all-time favorite:
Jag har sett en kvartsfinal i volleybollens slutspel i hemmahallen och följt Rögle på distans. Och givetvis gläds jag åt att herrarna gått till fotbolls-VM. Sport är opium när världsläget är som det är. Jag planerar för sommarens Ammarnäs-resa. Kanske också Pieljekaise. Mina favoritplatser i världen. Möjligen Hova skivmässa på vägen dit. Den borde passa rätt i tid det här året och då är det förstås en av årets höjdpunkter på alla sätt och vis. Jag har missat två år i följd på grund av tidig eller sen resa mot Ammarnäs.
A-sidan är skitig och slarvig blues med en klaustrofobisk ljudbild. Det blir inte råare än så. B-sidan är fortfarande svår, men klart mer lysningsvärd idag. Kanske t.o.m. bra.
Två rader från Death of Luther King:
They shot him down… in Memphis town…
A good man gone… Lord, what’s goin’ on…
Champion Jack Dupree gör inget försök att förklara. Han bara konstaterar faktum och vägrar göra det mera begripligt. Pianot hackar till ibland, han slår lite för hårt eller inte alls och så är det bra med det.
A och M berättade i helgen, när vi var på irländsk afton i B, att de hörde honom på Djurs Bluesfestival eller Djurs bluesland i Danmark kring 1990 och att de även var med på Roskilde när jag såg honom kring mitten av 1980-talet. Det är lite deppigt att jag aldrig kom iväg på den där Djurs-festivalen, den verkar ha varit awesome på alla sätt och vis. Alla spelade där. Rory Gallagher, Buddy Guy, Albert King, Albert Collins, Koko Taylor, Jo-Ann Kelly, Lousiana Red, Chicken Shack... Många fler kompisar åkte dit några år, men jag kom aldrig iväg. Jag var väl på Svalbard något av åren tror jag. Kanske någon tågluff. Sådant är livet.
GNP Crescendo, Black Blues Series, US, 1973.
Ibland låter det Zappa på syra, ibland som ett avantgardistiskt barnprogram som sänds från en parallell verklighet. Jag tror att jag gillar den funkiga It's Your Turn bäst. Det är nog det mest normala spåret och det är ett härligt driv på trummorna. Fast jag gillar faktiskt hela skivan och dessutom kan man roa sig med att identifiera alla fåglar som hörs i inspelningarna...
I sista delen löses allt upp i en slags varm, skruvad gemenskap. Det känns som att bandet sitter i ett kök klockan 03:47 och spelar för att ingen riktigt vill gå och lägga sig och verkligheten känns lite för stel för att acceptera. Atlantic, Tyskland, 1975.
G försöker fresta lite med tvådagarsfestivalen Finkenbach Festival 2026. En happening vi pratat om i många år. Ännu lite länge körväg än till Burg-Herzberg och bara två dagar, men visst är det lite lockande. Som jag förstår det är det Guru Gurus (eller Mani Neumeiers) egen festival. Kraan, Guru, Guru, Leif de Leeuw och Miller Anderson band är såklart mycket intressant. My Sleeping Karma och Sula Bassana kan man väl också tänka sig att se. Kanske vi borde köra på den. Ombyte förnöjer.
Öppningsspåret Power of This Song är en riktig bluesstänkare i stil med hur Black Keys lät för drygt 15-20 år sedan. Titelspåret Me and my Shadow är en annan höjdare, men hela skivan är faktiskt ett monster. Videorna till dem kan jag väl bjuda på en måndagskväll. Musiken är åt det hypnotiska hållet och med en psykedelisk jamtradition hämtad från Cream, Hendrix och Led Zeppelin och som sagt Black Keys i ungefär lika mängder.
Mitt exemplar är i Red Yellow splatter och den har ännu ingen orkat lägga upp på Discogs. Transgenic Records, EU, 2026.
Om jag börjar med det negativa: alla skivorna, Internationell Harvester, Harvester och Träd Gräs och Stenar låter ganska pissigt. Ljudkvaliteten och inspelningarna lämnar verkligen mycket att önska. Till det positiva: min Hemåt låter nästan helt utan knaster.
Som på Sov Gott Rose-Marie finns en del drone, men känslan är mer som att vandra genom skog och mossmark, passera ett laggkärr och ta riktning mot en myrholme medan orrkuttret låter över det öppna mosseplanet. Om Sov gott Rose-Marie är en hypnotisk ritual så är Hemåt mer lekfull och skruvad på något sätt. Den når inte upp till Sov Gott Rose-Maries kvalitet som banbrytande och innovativ, men den har ändå något visst. Jag är särskilt förtjust i öppningsspåret När Lingonen Mognar (som Träden gjort igen på Träden 2018). Decibel Records, 1969.
Jag läste i en recension av skivan en gång att det finns ett före Sov Gott Rose-Marie och ett efter. Att den försvenskade psykedelisk rockmusik. Det är såklart sant i högsta grad. Sov Gott Rose-Marie låter som om någon öppnat ett fönster mellan amerikansk och brittisk psykedelia och svenska myrar och mossar. Det är inte spacerock eller kosmisk psykedelia utan snarare svenskt urberg, dyster skog och torvmark. Musicerande är enkelt, till och med taffligt, men det repetitiva malandet och den melankoliska och mörka stämningen är oemotståndlig. Fioler slåss med elgitarrer. Värmländska skogar med Stockholms asfalt. Ibland bedövande vackert som i Sommarlåten. Love Records, 1968.
Jag var inte bekant med samtliga låtar sedan tidigare, men man vet ändå att de ger alla rättvisa och sin kärleksförklaring. Bäst är The Fan (feat. Joe Bonamassa) och som de också spelade på konserten för 1,5 vecka sedan (Little Feat-cover) och det avslutande medleyt Fire and Brimstone/Hawg Frog/I Walk on Gilded Splinters (Link Wray/Buzz Clifford/Dr. John). Om jag hade fått önska hade I Walk on Gilded Splinters varit några minuter längre, men det är en mindre anmärkning. Fire and Water med Free gör de givetvis mycket bättre än vad Skånska Mord någonsin gjorde. En av våra mest spelade covers.
Fugeo! är ett kontrollerat utbrott där det ändå både ryker och glöder och det känns lite som att stå i Guatemala och känna naturens puls genom fotsulorna. Electrosaurus Records, Nederländerna, 2025. Autograferad av samtliga i bandet givetvis.