This Man

Robert Cray i lördags var blott min andra konsert i år (Blues Pills och Dewolff i Berlin den första). Om jag inte glömt något mindre evenemang... Det är nästan 20 år sedan jag var på Mejeriet senast (Neal Casal). En riktigt bra konsertlokal och det var nog inte långt ifrån fullt. Roligt att en sådan artist drar så mycket folk. Bra konsert, riktigt fin stämning och klart minnesvärt. 

Dit borde man åka oftare om det dyker upp något intressant. 

Caprimulgus europaeus

Det har varit en intensiv månad, eller mer, när det gäller fågelskådningen. J kommenterade mitt, och några andras, flitiga rapporterande av fågelobservationer med "Man kanske ska rubricera deras idoghet som ett nästan "narkotiskt" behov av att morgon, som middag, som kväll, som natt... ta för sig av vad naturen gratis erbjuder!". 

Ja, det är verkligen på gränsen till galenskap att arbeta 50 timmar i veckan och fågelskåda 20+ timmar. Jag går inte sällan upp mitt i natten för att ge mig ut på myrarna för att lyssna efter orrar och annat. Våren är den stora sömnlöshetens tid.

Artmässigt har det varit ett trögt år med kommunlistan, särskilt vad det gäller rastande änder, men det har ändå blivit en del njutfulla upplevelser. Främst har det såklart handlat om skogshönsinventering och det som myrarna ger, men jag har även fått in svarttärnor, dvärgmås, göktyta och de senaste dagarna kärr- och härmsångare (inte så lätta i kommunen).  

Ett möte med en nattskärra, som stöttes på en myr förra helgen, var ett av denna vårs bästa. På nästan samma plats fick jag sett en tjädertupp i lördags. Min första för året. Fyra hönor har det blivit dessförinnan. Sorgligt dåligt med skogshöns. 

Angine de Poitrine

När livet blir lite roligare och intressantare:

Angine de Poitrine - Full Performance (Live on KEXP)

Det mest hypade bandet just nu. Sådant ska man ju vara skeptiskt till, men jag föll som en fura. Fri konst när det är som bäst. Konsten att få den mest dissonanta och diskordanta och vrickade musiken intressant. Det finns hela tiden små skruvade toner och sjuka taktbyten och konstigheter som gör en helt mållös. Jag älskar det.

St. James Infirmary II

Sedan finns Bodo Molitor – Hits Internacionales med St. James Infirmary. Det är den ultimata tolkningen.

St. James Infirmary

Hans fraseringar och vilda tempo får också fram tårarna. Farfisa-orgeln gör sitt till. True Magic.

Bodo Molitor skapade även omslaget till Kaleidoscope. Det optimala sydamerikanska skivomslaget och platta.

St. James Infirmary

Min pappa stod vakt vid ett hotell i Elisabethville i Kongo, eller om det var Brazzaville. Där dök Louis Armstrong upp. Pappa släppte in honom. Det var förstås ett hedersamt tillfälle. Han var stor och han var vänlig.

St. James Infirmary 

Jag hade velat var där med min pappa, men var ännu inte född. Jag hade fällt en tår. Ingen jazzlåt är vackrare. Vi hade gråtit ihop Pappa och jag. Nu är det sju år sedan du gick bort. I måndags. Det kommer aldrig att försvinna. Du kommer aldrig att försvinna från mig. Jag är du.

This Man

Det här måste vara en av de bästa protestlåtarna som någonsin gjorts!

När jag inte lyssnar på Robert Crays This Man så är jag på myrarna och kollar läget. Idag kom jag faktiskt ut innan gryningen för en gångs skull. Möttes av flera kattugglor, orre och en rackelhane. Färsk tjäderskit och skogssnäppa är väl också värt att nämna. Däremot inga nya kommunårsarter. Det har gått väldigt trögt med dem senaste veckan. Två myrar hann jag med innan dagens myrexkursion. På den fann vi däremot inga som helst bevis för att tjäder fortfarande existerar. Lite tröstlöst är det. Här fanns en lek med tre tjädertuppar för 15 år sedan. Nu verkar det vara helt tomt.

Påsklov part II

Det blev inte så mycket med mina planer på skogshönsfronten. Vädret var inte så inbjudande för tidiga morgnar och gömslet hade aldrig gått att förankra i det rejält blåsiga vädret kring Dave. Det har ändå blivit några orrbesök och idag letade jag fram 7-8 ställen med tjäderskit plus 2-3 med orrskitar. Därefter blev det ett sällsynt besök vid kusten där jag åtminstone fick in några havssulor, toppskarvar och en kentsk tärna.

Har jag tur kan man hinna se något i Kattvik imorgon bitti. Där har legat en islom hela dagen och där har rört sig en del labbar, stormfåglar, gråliror och tretåiga måsar. Alla har kanske inte orkat ut. Fast det brukar vara lite stressigt att snabbskåda innan första lektionen, men kanske jag gör ett försök.

Bröder och systrar

Bröder och systrar, detta är vår Gud, Jesus fredens konung.

En Gud som avvisar krig, som ingen kan använda för att rättfärdiga krig - som inte lyssnar till de krigförandes böner utan avvisar dem och säger: även om ni mångdubblar era böner skulle jag inte lyssna.

 Era händer dryper av blod.

River

Näst bäst:

No Hope Left For Me

Det fanns 3-4 låtar jag skulle önskat med Blues Pills på Heimathafen Neukölln, men man kan förstås inte få allt. Detta är min all-time favorite:

Påsklov

Påsklov och tio dagars ledighet. Vad hittar man då på? Det blev en tredagarsresa till Berlin för att se Blues Pills och DeWolff på Heimathafen Neukölln tillsammans med T. Blues Pills, med vikarierande trummisen Lina Anderberg och nya basisten Agnes Roslund var bättre än någonsin. Fantastisk spelning och det blev faktiskt så att Blues Pills blåste DeWolff av scenen. Det hade man kanske inte förväntat sig. Women’s empowerment! Elin kände igen mig från scen och det var väl lite roligt. DeWolff var i vanlig ordning klart bra och sevärda, men kändes som sagt något akterseglade av Blues Pills. 

Nu har jag sett Blues Pills sex gånger, två gånger i Malmö, två gånger i Göterborg och två gånger i Tyskland. DeWolff fem gånger, tre gånger i Malmö och två gånger i Tyskland. Ganska jämnt skägg med andra ord. 

Mat och dryck och kultur gjorde denna resa högst minnesvärd. Förra gången jag var i Berlin var för nästan 30 år sedan. Jag tror att det var 1998 som jag var där i ca 3 dagar med Komvux. Sedan har jag bytt tåg i Berlin ett antal gånger på väg till Tjeckien eller Slovakien efter det. Jag hade tänkt besöka någon skivbörs på denna resa, men det blev aldrig av. 

Väl hemma har jag givetvis inventerat tjäder och orre. Jag har inte orkat upp för de riktigt tidiga morgnarna, men många mil har ändå avverkats. Inte heller någon morgon i gömsle hittills, men det ska nog hinnas med det också. Hursomhelst, resultatet som väntat klent. Några få orrar och tjäderskitar på 3-4 platser. Det är tragiskt, men det har ändå blivit några minnesvärda upplevelser.

Jag har läst Paradais av Fernanda Melchor och ett antal noveller i Indonesien berättar : tusen gevärskulor, tusen fjärilar. Mycket starka berättelser. En hel hög med böcker om arktiska upptäckarresor ligger på tur. 

Jag har sett en kvartsfinal i volleybollens slutspel i hemmahallen och följt Rögle på distans. Och givetvis gläds jag åt att herrarna gått till fotbolls-VM. Sport är opium när världsläget är som det är. Jag planerar för sommarens Ammarnäs-resa. Kanske också Pieljekaise. Mina favoritplatser i världen. Möjligen Hova skivmässa på vägen dit. Den borde passa rätt i tid det här året och då är det förstås en av årets höjdpunkter på alla sätt och vis. Jag har missat två år i följd på grund av tidig eller sen resa mot Ammarnäs.

Halva lovet återstår. Det lär blir mer skogshönsinventeringar och gömslet måste ut på någon mosse, men idag blir det vila...

Three Times Seven

Otroligt nog har jag aldrig haft Tony McPhee - The Two Sides Of Tony (T.S.) McPhee i min ägo. Förrän nu då. Jag minns att vi lyssnade på den hemma hos J för hundra år sedan och att jag gillade den akustiska bluesen på a-sidan och fattade nada av b-sidans anarkistiska synthesizer-inferno The Hunt, som handlar om överklassens vidriga rävjakt, på B-sidan. Tony PcPhee var en rebell och en rättskaffens person på alla sätt och vis. Och en väldigt liten man. Vi ser ut som giants bredvid honom på fotot nedan...

A-sidan är skitig och slarvig blues med en klaustrofobisk ljudbild. Det blir inte råare än så. B-sidan är fortfarande svår, men klart mer lysningsvärd idag. Kanske t.o.m. bra. 

Kring 2010 åkte vi och såg Groundhogs på 100 Club i London. Tony McPhee hade fått en stroke och var verkligen inte sitt bästa jag. Han kunde fortfarande spela gitarr, men inte sjunga. Om jag minns rätt sjöng han ändå en låt. Kanske Cherry Red. Jag är osäker. Resten skötte frun. Det var kaos. Dave Anderson som spelade med både Hawkwind och Amon Düül II skötte basen. Lite minns jag...  Vi fick alltså tagit några bilder efter spelningen. Jimmy Page var i lokalen. Det är väl vad jag minns... På ett ungefär. 

Three Times Seven

Death of Luther King

Champion Jack Dupree-samlingen växer med någon skiva då och då. Nu har jag även plockat in Tricks från 1973.

Två rader från Death of Luther King:

They shot him down… in Memphis town…

A good man gone… Lord, what’s goin’ on…

Champion Jack Dupree gör inget försök att förklara. Han bara konstaterar faktum och vägrar göra det mera begripligt. Pianot hackar till ibland, han slår lite för hårt eller inte alls och så är det bra med det. 

A och M berättade i helgen, när vi var på irländsk afton i B, att de hörde honom på Djurs Bluesfestival eller Djurs bluesland i Danmark kring 1990 och att de även var med på Roskilde när jag såg honom kring mitten av 1980-talet. Det är lite deppigt att jag aldrig kom iväg på den där Djurs-festivalen, den verkar ha varit awesome på alla sätt och vis. Alla spelade där. Rory Gallagher, Buddy Guy, Albert King, Albert Collins, Koko Taylor, Jo-Ann Kelly, Lousiana Red, Chicken Shack... Många fler kompisar åkte dit några år, men jag kom aldrig iväg. Jag var väl på Svalbard något av åren tror jag. Kanske någon tågluff. Sådant är livet.

GNP Crescendo, Black Blues Series, US, 1973.

Death of Luther King