Leaf Hound

Jag har blivit med en originalskiva av Leaf Hound. Den tyska utgåvan då såklart. UK-utgåvan som kom ett år senare är idag omöjlig med min ekonomi... Det är som det är. Postern saknas såklart, men jag är ändå ganska nöjd då skivan spelas helt fri från knaster. Bästa låten Freeland Fiend saknas (finns såklart på UK-pressen och det är väl det mest irriterande, men den har jag åtminstone på en fulpress och i boxen Legend Of A Mind (The Underground Anthology). Man får försöka med att vara nöjd....

Skivan är faktiskt mycket bättre än vad jag mindes den och Pete French sjunger lungorna ur sig i merparten av låtarna. Det är i ärlighetens namn svårt att klaga. De är väl någon sorts proto hårdrock för vad som komma skall de senare åren..

När Black Cat Bones började lukta Voodoo och weed och dekadens och växte sig oregerliga gick Leaf Hound till ett konsekvent  hårdare sound och stil och skalade ner bluesrötterna.. Varumärket blev tyngre, gitarrerna mera  fuzziga och groovet mera stöddigt.

Drowned My Life In Fear

Stray

Bang, bang

För några veckor sedan hade jag faktiskt inte Terry Reids debutalbum Bang, Bang, you´re Terry Reid i min ägo. Det är skivan som har snurrat mest den senaste veckan, hemma på skivspelaren och i bilen på väg till jobbet på spotify. 

Skivan är onekligen en mycket ojämn historia. Det är många covers och det brukar vara negativt, men några av dem är faktiskt de bästa på skivan. Mina två favoriter är Chers Bang, bang (My Baby Shot Me Down) och den tämligen uttjatade Seasons of the Witch som görs i en utomordentligt gitarrskramligt jammig version. I vilket fall som så ska man ska såklart ha den i sin ägo oavsett. Skivan fick ingen UK-utgåva och det är alltså US-pressen som gäller. Heavy RW på baksidan men det får man ta. 

Seasons of the Witch

Bang, bang (My Baby Shot Me Down

The Harmonica According To Charlie Musselwhite

Igår när jag kom hem från jobbet så blev Charlie Musselwhite – The Harmonica According To Charlie Musselwhite den första plattan som åkte på skivspelaren.

Ursprungligen ska skivan ha spelats in som ett komplement till en instruktionsbok om munspel, men den fick strax ett eget liv och släpptes därför fristående från detta projekt. Det är olika omslag på US- respektive UK-pressen.

Vid lyssning förflyttades jag genast till Pub Sparta ca 1989-1990. Ett av de käraste konsertminnena fast att det är 35 år sedan. Jag menar det verkligen!

Charlie Musselwhite är årsbarn med min mamma. Är det möjligt att han åker över Atlanten en sista gång? Jag skulle definitivt offra en nattsömn för att åka iväg och lyssna på honom en andra gång. Kicking Mule Records, UK, 1978. 

Run here mama

First Pull Up, Then Pull Down

I veckan har jag också hunnit med ett antal genomspelningar av Hot Tunas andra platta First Pull Up, Then Pull Down från 1971. 

First Pull Up, Then Pull Down tillhör inte mästerverken i deras katalog och ljudkvaliteten är ganska usel, men den har ändå några riktiga stänkare. Bäst är den drygt 8 minuter långa Keep Your Lamps Trimmed And Burning med sitt episka jam och den avslutande Come Back Baby. 

Papa John Creachs elfiol är dominerande i flera spår.  Det riktiga mästerverket Burgers ska släppas året efter. Hursomhelst, skivan ska så klart ändå finnas i en anständig skivsamling. RCA, Frankrike, 1971. 

Keep Your Lamps Trimmed And Burning

No place to fall

Jag är ingen stor outlaw country-kännare, men Steve Young är en av de jag har fastnat för. Nu fick jag tag i ett fint och billigt original av No Place to Fall och den har snurrat ett antal gånger efter Copperhead.

Skivan är suverän. Från titellåten, hans version av Townes Van Zandts No Place to Fall till J.J. Cales I Got the Same Old Blues. Hela plattan har nog snurrat minst 5 gånger (hemma och i bilen på väg till jobbet). 

Jag drömmer mig iväg till en lägereld i Nashville där jag sitter i min outlaw-skjorta och skinnjacka och sipprar på en billig whisky. Där finns både längtan och resignation och vackra ballader för den som vet att frihet ibland kostar både hjärtat och skjortan.

Covern av Bob Dylans Don’t Think Twice, It’s All Right är definitivt musik för rastlösa själar. 

Tracy Nelson från Mother Earth gästar på några spår. RCA Victor, US, 1978. 

No place to fall

Copperhead

Det här året har jag faktiskt (hitintills...) varit ganska återhållsam med skivinköpen. Antalet rarrisar kan räknas på ena handen och nya skivor och billigare begagnade till några tiotal. En av de senare som har fått snurra en hel del är Copperhead s/t. Den hade jag faktiskt aldrig hört tidigare (vad jag minns...). Fantastiskt bra! San Fransisco, Southern rock, Bo Diddley, blues och country i lika delar och med Cippolinas karakteristiska gitarr (reverb/tremolo) i förarsätet. 

Psykedelisk är väl att ta i kanske, med det är definitivt utsvängda jeans och billig whiskey över hela anrättningen. Öppningsspåret Roller Derby Star borde ha blivit en hit och Kibitzer är klassisk QMS/Bo Diddley. Cippolina är i sitt esse i båda. Little Hand låter som Stones på Let it Bleed och det är förstås ett bra betyg. Spin-Spin och avslutande jammiga They're Making A Monster på B-sidan är veritabla stänkare! Hård rock när det är som bäst! I några spår är sångmelodierna väldigt Roky Erickson-minnande, inte minst i Pawnshop Man. Skivan rekommenderas verkligen! Colombia, US, 1973.

They're Making A Monster

Merops apiaster II

Ett andra besök på biätarelokalen i Trelleborg efter en tvådagarskonferns på The Lodge på romelåsen. Något bättre bilder denna gång, men jag åkte dit med ett halvladdat batteri och utan extender. Jag lär mig uppenbarligen aldrig... 

En strid ström av besökare trots att lokalen varit känd i månader. Fågelskådning har verkligen fått ett uppsving.

Seed of Memory

Vi har i många år pratat om att åka över till England för att se Terry Reid på någon skön liten pub. Det blev förstås aldrig av och för några dagar sedan gick han bort. För oinvigda ska man först höra Seed of Memory i studioversion och därefter en mycket ostämd och drucken liveinspelning, som kan vara en av de största stunderna på Youtube. Glöm inte att läsa kommentarer under videon.

Seed of Memory

Seed of Memory live

R.I.P. Terry Reid

Cantharellus cibarius

Jag har redan plockat kantareller ett antal gånger i sommar, men idag ansträngde jag mig mer än vanligt för att få ihop ett par liter. 

Jag gick dels på vår gamla skogsfastighet och på grannfastigheterna däromkring och där jag har några halvbra ställen och dels på den fastighet vi har kvar. 

I första hand är jag fågelskådare, i andra hand skogsvandrare. Tidigare skulle jag väl även kallat mig för trollsländeskådare, men idag säger jag nog att på tredje plats kommer svampplockning. Det är verkligen avkopplande och spännande samtidigt. Mest plockar jag kantareller och trattkantareller, men någon gång också soppar. Mer äventyrlig än så är jag sällan.

Pizzahäng

Pizzahäng med gamla vänner i S i lördags. Särskilt trevligt att träffa R och G. Jag stannade över och det dröjde till söndagskvällen innan jag körde hem.

Eftersom det inte blev något foto på biätare i inlägget från i lördags så kommer det här. Den enda bilden där det åtminstone går att se vad det är frågan om.

Merops apiaster

Skåneutflykt med min mamma. Stekt sill och potatismos i Skanör, biätare i Maglarp (otroligt nog ett sverigekryss för mig) och kaffe och glass och en liten promenad i Smygehuk. 

Det blev många mil i bilen, men mamma var nöjd med utflykten så det var värt det hela.

Semester

Sommarens långa semester lunkar på. Jag har hunnit med Bryssel, Armenien, Ammarnäs, Pieljekaise, en liten sväng in i Norge, Flatruet, Funäsdalen, Fulufjällen och nu är jag precis hemkommen från årets Herzberg-festival i Tyskland. 

Burg-Herzberg var som vanligt mycket trevligt och vi hade riktig tur med vädret. När vi närmade oss Alsfeld öste regnet ner och då undrade vi förstås vad vi hade gett oss in på, men det blev därefter inte mer än lite regn och då mest på nätterna, och det räckte inte till lera. Temperaturen var helt perfekt, 15-25 grader på dagarna. Kanske det var ner mot 10-12 grader på natten, men det är förstås uthärdligt. En natt på hotell i Alsfeld och sex nätter i tält på festivalen. Galenskap.

Bäst var DeWolff, Dirty Sound Magnet, Devon Allman's Blues Summit, Leif De Leeuw Band, Birth Control och Sari Schorr. Karaba bör nog också nämnas till denna kategori, men med dem såg jag högst halva konserten på grund av att det kolliderade med något annat. Såg minst en handfull band till och inte direkt något som var dåligt. Hemresan blev sjukt tröttsam med världens köer på autobahn. 

En enda vinylskiva fick jag med mig hem, nämligen Kin Ping Mehs första i original. Jag hade ingen riktig inspiration att rota i backarna. Nu måste jag dock beställa några skivor med nya favoritband. Jag har en Dirty Sound Magnet sedan tidigare. De måste jag höra mer av. Leif De Leeuw Band är också ett måste till samlingen. 

Devon Allman's Blues Summit släpptes den 25:e och fanns att köpa för ett hyggligt pris på festivalen, men det går inte gärna att bära runt på skivor när man ska se diverse band och regnet hänger i luften...

Nya högtalare

Jag har varit utomordentligt slö med bloggandet. Det är flera månader sedan jag skrev någonting. Lust har saknats, men framför allt tid. Jag jobbar för mycket helt enkelt. Jag spelar skivor sällan, högst 2-3 gånger i veckan, och när jag väl gör det blir det oftast bara en skiva. Det är bedrövligt. Jag har dock uppgraderat min anläggning med ett slutsteg och nya högtalare. Det låter bra!

Witchcraft - Burning Cross