Don't Cry For Me

John Braheny Some Kind of Change är en singer-songwriter-platta från 1968 på droger. Det finns släktskap med artister som Tim Buckley och Skip Spence (som jag bara hört på nätet). Men Braheny har sin egna, nervösa och mörka musikalisk personlighet. Det är en akustisk folkrockplatta där gitarrerna slingrar sig fram genom psykedeliska dimbankar och där melodierna är ett kosmiskt vansinne.

Skivan är mycket ojämn. Mina favoriter är den mörka och psykedeliska Don't Cry For Me och titellåten Some Kind of Change som emellanåt är helt upp åt väggarna.

RidingEasy Records, Vinyl, LP, Record Store Day, reissue, 2025, US.

Jag har läst om Folkhemmets äventyrare : En biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg av Walter Repo. 

Don't Cry For Me

Some Kind of Change

Indian Rope Man

Arbetsveckan tillbringades i Stockholm. Sådana brukar innebära besök i skivbutiker och åtminstone några inköp, men denna gång stod jag emot och kom hem tomhänt. Bra så, då jag har alldeles för många skivor som inte spelats mer än en till två gånger. 

McPhee från Australien köptes någon gång förra året, spelades en gång och har sedan stått lutad mot stereobänken. Igår snurrade den tre gånger. Det är till stor del en coverplatta, men bandet gör dem så bra att de kommer undan med det. Tony Joyces gitarrspel och Jim Deverells tunga hammondorgel imponerar verkligen. Sångerskan Faye Lewis har en grym pipa. Trummisen Terry Popple var engelsman och spelade bland annat på de båda Tramline-plattorna. Han gör inte heller bort sig.

Coverlåtarna jag gillar bäst är Spooky Tooths The Wrong Time, Neil Youngs Southern Man och Richie Havens Indian Rope Man. Jammet i den sistnämnda är verkligen formidabelt. Avslutande och egna Out to Lunch är en jazzig historia med ett gitarrsolo som aldrig tar slut. Plattan är kanske en aning splittrad, men mestadels bjuds det på tung bluesrock med en nypa psykedelia. Precis så som vi vill ha det. Spooky Tooth är en bra jämförelse. McPhee gör även I Am the Walrus i en version som ligger nära Spooky Tooths.

Limited edition of 108 numbered copies on purple with black splatter vinyl. Sommor, Spanien, 2025. Ett original är inte att tänka på. 

Indian Rope Man

Out to Lunch

Crystal Eyes

Från komplicerad progressive till okomplicerad rock 'n' roll. Spiders nya skiva Crystal Eyes har snurrat en hel del de senaste veckorna. Jag trodde inte att jag gillade dem så mycket, även om jag har alla deras skivor, men Crystal Eyes får mig faktiskt på bra humör. Allt känns igen, det är som att de lånar lite här och var från glamrock, garagerock, hårdrock och framförallt Blondie, men de gör det så bra och eget och energifullt att man bara kan älska det. Ann-Sofie Hoyles har inte den starkaste rösten i Sverige, hon är ingen Elin Larsson, ingen Zubida Solid och ingen Lisa Lystam, men hon har sin stil och karaktär.

Det är klart deppigt att jag vaskade min biljett till årets Mullret och missade dem, men sådant är livet. Jag får se dem vid något annat tillfälle. Det är svårt att plocka ut favoritlåtar för hela skivan är bra. Avslutande A Little Too Late kanske ändå är russinet i kakan. I den fungerar Ann-Sofies röst särskilt bra.

Creature Of The Night

Crystal Eyes

A Little Too Late

Boris

Yezda Urfa Boris från 1975 är ytterligare en skiva som stått ospelad ett tag. Jag lyssnade på den på nätet när den dröjde efter beställning och sedan blev den stående när den väl anlände. Noble Record, US, 180 Gram. 2025.

Idag har den genomlyssnats i sin helhet hela två gånger. Det är en platta som ofta hyllas som en bortglömd pärla inom 1970-talets progressiva rock. De första band som nämns som jämförelse är Yes och Gentle Giant och det kan jag väl gå med på. Jag är ingen superkännare av Yes, men visst påminner sångaren Rick Rodenbaugh höga register något om Jon Anderson. Gentle Giant är mera påtagliga. Det är halsbrytande taktskiften mest hela tiden och musicerande är mycket avancerat. Det är progressive och jazz och med dragning åt det mera avardgardistiska. 

Jag gillar den faktiskt. Den har något visst. Det är ibland ett rasande tempo och helt okonventionella taktartsväxlingar och ibland tunga gitarrer och synthar och låtar som drar åt det episka. Helt klart är den intressant.

Boris And His 3 Verses, Including Flowguides Aren't My Bag

Arktis X

Botniahalvøya, Nordaustlandet, Svalbard 1993.

Den första veckan på Nordaustlandet 1993 hade vi strålande solsken och varmt väder. Jag minns att vi gick omkring och karterade i t-shirt. Vi fick en väderrapport hemifrån Skåne och kunde konstatera att vi hade det varmare på 80° N.

Men det varade förstås inte för evigt. Vädret kunde verkligen växla. Värme, kyla, snöstorm, regn och dimma. Ibland under en och samma dag.

Botniahalvøya, Nordaustlandet, Svalbard 1993.

Jag minns att vår professor var med oss under några dagar. Jag skulle ha gissat på två eller tre. Efter lite letande hittade jag årsboken Swedish Research in Svalbard – A Cruise Report och där står det att han var med oss i tio (sic!) dagar. Ja, det var kanske så då.

Vi hade bara två läger på Botniahalvøya. Ett vid Brennevinsfjorden och ett vid Lady Franklinfjorden. Det blev problem med förflyttningen med norsk helikopter, men vår professor ordnade i stället transport med en rysk/sovjetisk Mi-8. Mot bestämmelserna, vill jag minnas. Inga försäkringar skulle gälla, men det var billigare.

En sovjetisk Mi-8 tog oss från östra till västra Botniahalvøya. Nordaustlandet, Svalbard 1993.

Ryssen A och japanen Y hade varit på Laponiahalvøya och de, tillsammans med flera andra, var också ombord. Vi var säkert tio personer och stod alla upp under den korta flygningen över halvön.

Sedan var vi ensamma på Nordaustlandet och förmodligen bland dem som befann sig allra längst norrut på vårt lilla klot under resten av sommaren.

Jag har läst ut I skuggan av Andrée och Nordenskiöld: polarresenären och zoologen Axel Ohlin: en biografi av Håkan Jorikson. En sorglig historia.

Arktis IX

Två glaciärer möts och bildar en mittmorän. Flygningen från Tryggvebreen till Mosselbukta. Ny-Friesland, Svalbard 1992.

Vad gjorde vi egentligen på Svalbard? Det var trots allt inte för att åka helikopter, skåda ismåsar eller ramla omkull på skidor som vi befann oss där. Projektet handlade framför allt om strukturgeologi och dateringar av bergarter, men min del fokuserade på geokemi av granitoider. Som student hade man såklart inte hela bilden. Vi utförde geologisk kartering, vandrade över berg och oändliga stenfält, undersökte hällar, försökte följa olika bergartsenheter och samlade prover för senare analyser. Ibland fattade vi nog inte riktigt vad vi sysslade med, men det gällde i slutändan att förstå vilka bergarter vi hade framför oss, hur de förhöll sig till varandra och vad som hade hänt med dem under de ofantliga tidsrymder som gått sedan de bildades. Ett detektivarbete som jag älskade.

Vy från helikoptern på väg mot Mosselbukta, Ny-Friesland, Svalbard 1992.

Resultaten av mitt arbete publicerades 1995 i artikeln Geochemistry of the Palaeoproterozoic Bangenhuk granitoids, Ny Friesland, Svalbard i den geologiska tidskriften GFF. Medförfattare var Å och D. Vi kunde visa att en viktig del av Bangenhuk-formationens gnejser ursprungligen var granitiska bergarter, bildade för omkring 1,75 miljarder år sedan. De hade senare deformerats och omvandlats, men deras kemiska sammansättning bar fortfarande spår av det magmatiska ursprunget. Bergarterna hade också en geokemisk signatur som förknippas med så kallade A-type-granitoider. Det här var inte bara en fråga om att sätta namn på några gamla graniter. Resultaten bidrog till förståelsen av Ny-Frieslands komplicerade geologiska uppbyggnad och förhållandet mellan den gamla kontinentala berggrunden och de yngre bergartsenheter som senare kom att påverkas av den kaledoniska bergskedjebildningen.

Moselvatnet. Ny-Friesland, Svalbard 1992.

Det märkliga är att arbetet fortfarande lever vidare. När jag nyligen började leta efter vad som hänt med vår artikel upptäckte jag att andra forskare hade använt resultaten i sina egna undersökningar. Först i arbeten om Svalbards geologi, men långt senare också i studier av sediment på havsbottnen i de nordiska haven. Där har mina gamla analysvärden fått tjäna som jämförelsematerial när forskare försökt förstå varifrån sedimenten kommer.

Det är en smått egendomlig känsla att tänka sig att några stenprover som jag samlade in under en arktisk sommar 1992 fortfarande kan vara till nytta mer än trettio år senare. Jag minns förstås framför allt fältlivet, helikopterfärderna, glaciärerna och vissa umbäranden, men någonstans bakom allt detta finns alltså också ett vetenskapligt arbete som fick ett eget liv.

The Problem

John St. Fields album Control, inspelad 1971 och släppt i Spanien på Movieplay 1975, köptes för något år sedan, men det var först idag som jag insåg vilket bra album det är. Särskilt The Problem (10:45) och Dune Voices är riktigt fina LSD-folk-prog-verk. Varför hörde jag inte det första och enda gången jag spelat den förut? 

Guerssen 2023. Limited edition, numbered, gatefold, marbled.

The Problem/Dune Voices

Arktis VIII

Inne i Bangenhukstugan, Svalbard, sommaren 1992.

Inne i Bangenhukstugan. Det ser lite farligt ut med det gasförsedda Trangiaköket, men jag har inget minne av att vi eldade upp stugan så det gick nog bra.

Kaffe och gröt så det verkar vara frukost som jag donar med. Det fanns två sängar där vi kunde lägga våra liggunderlag. Någon större bekvämlighet var det knappast fråga om, men jämfört med tälten var det rena lyxen. Dessutom kändes det alltid mera isbjörnsäkert att vistas inne i en fångsthytta...

Arktis VII

Bangenhukstugan, vid södra inloppet till Mosselbukta, Svalbard 1992.

Vid minst ett tillfälle 1992 bodde vi i Bangenhukstugan i samband med att vi karterade där. Det är en gammal fångststuga mellan Wijdefjorden och Mosselbukta.

Stugan är starkt förknippad med den österrikiske kaptenen och fångstmannen Hermann Ritter (1891–1968), som bodde och jagade här under flera år under tidigt 1900-tal (bland annat tillsammans med den norske författaren och jägaren Helge Ingstad). Området runt stugan och det närliggande Rittervatnet har fått sina namn efter honom.

Vid Bangenhukstugan, Mosselbukta, sommaren 1992.

Det är alltså en historisk fångststuga från den tid då fångstmän övervintrade på Svalbard för att jaga isbjörn, räv och säl. Området runt stugan är också geologiskt känt och har gett namn till den prekambriska Bangenhuk-formationen som består av gnejser och graniter (efter våra undersökningar där och mina geokemiska analyser av desamma). Jag minns att det var skönt att begagna sig av stugan som alternativ till tälten.

Vad jag gör på bilderna vet jag inte säkert. Tvättar mig? Poserar med geväret?

Arktis VI

Expeditionsmiddag i Mosselbukta, Svalbard, sommaren 1992.

En middag i det fria. Expeditionsdeltagarna kom från världens alla hörn. Det borde vara ryssen A, svensken och min namne P, halvdansken R, professorn D från England, min kurskamrat J och, troligen skymd på bilden, norrmannen K. Närmast till höger sitter japanen Y. Några öl och en flaska sprit har kommit fram ur gömmorna.

Bilden är tagen i Mosselbukta, där vi hade vårt basläger och där vi med jämna mellanrum sammanstrålade i större eller mindre grupper. Några saknas bestämt, till exempel helikopterpersonalen.

Jag minns sådana här tillfällen som stunder med heta diskussioner om geologin i området. Vad vi såg och inte såg. Och vad vi fortfarande saknade för att få ihop det hela...

Arktis V

Expeditionsvardag på Svalbard, sommaren 1992.

Nu har jag hittat ett album med vanliga pappersbilder från 1992. Det är inte särskilt många foton, och den tekniska kvaliteten är väl inte den bästa, men de hjälper mig att minnas sådant som jag nästan hade glömt. Vi åkte nog till exempel betydligt mer Zodiac än vad jag mindes. På bilderna syns vår expeditionstekniker R och jag.

När jag nu ser fotona tror jag att vi åkte båt ned till Austfjordneset, där vi slog läger nedanför Tryggvebreen. Först någon dag senare blev vi uppflugna med helikopter till själva glaciären, där vi satte upp vårt tältläger. Vi karterade och provtog berggrunden runt glaciären och flög efter någon dag tillbaka till Mosselbukta.

Utrustning och förberedelser vid stranden, Svalbard 1992.

R deltog året därpå, 1993, i den svenska K2-expeditionen och gjorde ett toppförsök tillsammans med D. Enligt Wikipedia nådde R och D toppen av K2 den 30 juli 1993, men D drabbades av höjdsjuka och omkom under nedstigningen. Ett tragiskt öde.

Var fotona är tagna vågar jag däremot inte säkert säga. Det är märkligt hur mycket man kan minnas från en expedition och samtidigt ha glömt sådant som borde vara självklart.

Enchance

Jag såg Billy Hart, den gamle jazztrummisen, med Kevin Hays och Ben Street på Jazzdock i Prag för två år sedan och det var förstås mycket stort, magiskt och en ynnest. Jag köpte deras skiva Bridges från 2023. 

Sedan dess har jag införskaffat några klassiska skivor med Hart, inte minst när han spelar med Pharoah Sanders på Karma 1969 och på Black Unity 1971. Båda är veritabla mästerverk. Crossings med Herbie Hancock 1972, där han också medverkar, hade jag sedan tidigare i skivsamlingen.

Slutligen har har också tagit in hans soloplatta Enchance från 1977. Aningen svårlyssnad jazz och fusion, den är på gränsen till obegriplig och vad man tål, men med upprepat lyssnande så vänjer man sig och börjar så småningom faktiskt att uppskatta kakofonin.

Billy Hart - Enhanced (full album)

Arktis IV

Vy från Botniahalvøya, Svalbard, sommaren 1993.

Arktis. Vidsträckta landskap. Vaksamheten. Vemodet.

Inget har berört mig mer än mina år på Svalbard. Vad är det som Arktis gör med en människa? Eller kanske bara med vissa människor.

Storslagenheten och ensamheten. Skönheten och melankolin. Ljuset och sårbarheten.

Jag möter samma känslor i de svenska fjällen. Men där känner jag alltid att det saknas en nivå. En dimension. Ett djupare vemod. Något som gör mera ont.

Oändligheten. En sorg utan namn. Om jag måste välja bara ett ord, så väljer jag tystnaden. Den sista stillheten.