Arktis VI

Expeditionsmiddag i Mosselbukta, Svalbard, sommaren 1992.

En middag i det fria. Expeditionsdeltagarna kom från världens alla håll. Det borde vara ryssen T, svensken och min namne P, halvdansken R, professorn D från England, min kurskamrat J och, troligen skymd på bilden, norrmannen K. Närmast till höger sitter japanen O. Några öl och en flaska sprit har kommit fram ur gömmorna.

Bilden är tagen i Mosselbukta, där vi hade vårt basläger och där vi med jämna mellanrum sammanstrålade i större eller mindre grupper. Några saknas bestämt, till exempel helikopterpersonalen.

Jag minns sådana här tillfällen som stunder med heta diskussioner om geologin i området. Vad vi såg och inte såg. Och vad vi fortfarande saknade för att få ihop det hela...

Arktis V

Expeditionsvardag på Svalbard, sommaren 1992.

Nu har jag hittat ett album med vanliga pappersbilder från 1992. Det är inte särskilt många fotografier, och den tekniska kvaliteten är väl inte den bästa, men de hjälper mig att minnas sådant som jag nästan hade glömt. Vi åkte nog betydligt mer Zodiac än vad jag mindes. På bilderna syns vår expeditionstekniker R och jag.

När jag nu ser fotografierna tror jag att vi åkte båt ned till Austfjordneset, där vi slog läger nedanför Tryggvebreen. Först någon dag senare blev vi uppflugna med helikopter till själva glaciären, där vi satte upp vårt lilla tältläger. Vi karterade och provtog berggrunden runt glaciären och flög efter någon dag tillbaka till Mosselbukta.

Utrustning och förberedelser vid stranden, Svalbard 1992.

R deltog året därpå, 1993, i den svenska K2-expeditionen och gjorde ett toppförsök tillsammans med D. Enligt Wikipedia nådde R och D toppen av K2 den 30 juli 1993, men D drabbades av höjdsjuka och omkom under nedstigningen. Ett tragiskt öde.

Var fotografierna är tagna vågar jag däremot inte säkert säga. Det är märkligt hur mycket man kan minnas från en expedition och samtidigt ha glömt sådant som borde vara självklart.

Enchance

Jag såg Billy Hart, den gamle jazztrummisen, med Kevin Hays och Ben Street på Jazzdock i Prag för två år sedan och det var förstås mycket stort, magiskt och en ynnest. Jag köpte deras skiva Bridges från 2023. 

Sedan dess har jag införskaffat några klassiska skivor med Hart, inte minst när han spelar med Pharoah Sanders på Karma 1969 och på Black Unity 1971. Båda är veritabla mästerverk. Crossings med Herbie Hancock 1972, där han också medverkar, hade jag sedan tidigare i skivsamlingen.

Slutligen har har också tagit in hans soloplatta Enchance från 1977. Aningen svårlyssnad jazz och fusion, den är på gränsen till obegriplig och vad man tål, men med upprepat lyssnande så blir man tillvänd och börjar så småningom faktiskt att uppskatta kakafonin.

Billy Hart - Enhanced (full album)

Arktis IV

Vy från Botniahalvøya, Svalbard, sommaren 1993.

Arktis. Vidsträckta landskap. Vaksamheten. Vemodet.

Inget har berört mig mer än mina år på Svalbard. Vad är det som Arktis gör med en människa? Eller kanske bara med vissa människor.

Storslagenheten och ensamheten. Skönheten och melankolin. Ljuset och sårbarheten.

Jag möter samma känslor i de svenska fjällen. Men där känner jag alltid att det finns ytterligare en nivå. Dimension. Ett djupare vemod. Något större. Något som gör mer ont.

Oändligheten. En sorg utan namn. Om jag måste välja bara ett ord, så väljer jag tystnaden. Den sista stillheten.

Arktis III

Brennevinsfjorden, sommaren 1993.

Jag har alltid gillat den här bilden med utsikten över den nyss uppbrutna Brennevinsfjorden och med Laponiahalvøya i bakgrunden. Det hade varit en rejäl storm och där vi med nöd och näppe kunde hålla våra tält upprätta. Längst in i Goosbukta kunde jag under stormen se, i kikaren, närmare 100 ismåsar snurra runt. Fåglarna (prickarna) ute i fjorden är en flock ejdrar.

Tänk att få komma tillbaka dit. Strax norr om 80° N. Det hade lätt slagit alla exotiska fågelresor... Vi var in i Goosbukta vid ett tillfälle även om jag inte riktigt minns några detaljer.

Arktis II

Perriertoppen, Ny-Friesland, Svalbard, sommaren 1992.

1992 tillbringade vi ett antal dagar söderut från baslägret i Mosselbukta. Närmare bestämt på Tryggvebreen, öster om den södra delen av Wijdefjorden, i området Ny-Friesland.

Först låg vi bestämt nedanför glaciären (och där hälsade vi också på legendaren Midttømme på fångststationen Austfjordneset), men flyttades efter några dagar upp på densamma med helikopter. Jag kan inte säga hur många dagar vi stannade där uppe, men jag minns att det var kallt på nätterna.

Vårt lilla tältläger på Tryggvebreen, sommaren 1992.

Vi åkte skidor mellan lokalerna (där vi bland annat provtog granitoider) och både L och jag föll flera gånger och det blev alltid ett ståhej eftersom vi alla tre var sammankopplade med rep. Norrmannen i täten (som förstås kunde åka skidor) stod och såg på eländet med smått uppgiven min. Alkekungarna skrattade så att de grät. Glaciärsprickorna var ibland flera tiotal meter djupa så det fanns en anledning till hopkopplingen. Jag såg min första ismås med Perriertoppen som fond. Det var ett äventyr tror jag.

Glaciären Tryggvebreen har fått sitt namn efter den svenske geodesisten Dr. Sven Tryggve Salomon Rubin och som deltog i den svensk-ryska gradmätningsexpeditionen till Spitsbergen runt sekelskiftet 1900. Den kallas ibland för Glacier Rubin.

Arktis

Jag, spritt språngande naken, på ett isflak i Brennevinsfjorden, Nordaustlandet, sommaren 1993.

Nu har jag tagit mig igenom S. A. Andrée – ingenjören och polarfararen av Håkan Jorikson.

Mitt intresse för 1800-talets polarfärder har tagit ny fart sedan jag läst om både Med Örnen mot polen av S.A. Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel och Expeditionen: min kärlekshistoria och Vitön: Den fristående fortsättningen på Expeditionen av Bea Uusma.

Nu läser jag A.E. Nordenskiölds Expeditioner Till Arktis 1858-1883 parallellt med Sven Hedins A.E. Nordensköld. Jag har dessutom tuggat i mig allt arktisrelaterat jag funnit på SVT och på Netflix.

Botniahalvøya, Nordaustlandet, sommaren 1993. På väg in med helikopter till en månads geologiskt fältarbete. Båda fjordarna fortfarande istäckta. Några veckor senare skulle vi ha upplevt både packisens uppbrott och ett oförglömligt möte med en isbjörn.

Jag har också, återigen, gett mig i kast med några gamla diabilder från Svalbard som varit tämligen förstörda av mögel och damm. Ett första försök till varsam restaurering gjordes för kanske 15 år sedan med något programs kloningsverktyg. 

Nästa försök var för drygt ett år sedan med generativ radering. Nu har jag varit på dem igen, med en gnutta AI. 

Jag har funderingar på att försöka rädda många fler bilder, men det kommer att krävas en massa tid och kanske investeringar i programvara. Jag vet inte om det är värt mödan, men det är inte utan att de gamla äventyren åter blir levande när bilderna granskas.

Tidevarv

Jag skrev för någon vecka sedan om Faraj, Risberg, Rogefeldts självbetitlade debutplatta från 2025. Nu har jag har också inhandlat deras nya singel Tidevarv (enkelsidig) som gjorts i 200 exemplar. Riffet har man förstås hört förut, men jag går ändå igång på energin och framförallt gitarrsolot. Det är inte utan att man längtar tillbaka till att ha ett rockband att spela i...

Swedish mix of rock, blues and psych with influences from, among others, Free, Jimi Hendrix Experience, Led Zeppelin, Pink Floyd and the legendary Swedish 70s band November.

Comedia, 7", 2026.

Tidevarv

Lymnocryptes minimus II

Även i helgen som gick hade jag dvärgbeckasin. Jag skulle gärna vilja fotografera den på marken, men hur mycket man än står och spanar med kikaren så hittar man ingen. Så tar man ett steg till och plötsligt lyfter en framför fötterna. Då kom jag på det... värmekameran såklart!

Efter lunch återvände jag. Nu lyckades jag inte med projektet, men om fåglarna inte gömmer sig helt under gräset så borde det gå. Jag hittade t.ex. sävsparvar, ängspiplärkor och vinterhämplingar (art 146 i kommunen i år) med värmekameran. Dock ingen beckasin, men kanske mest för att jag klantade mig. Jag skrämde emellertid upp tre stycken med bara några meters mellanrum, så det var åtminstone så många på lokalen. Nästan tre timmar höll jag på med denna galenskap.

Skivspelarkväll för fjärde helgen i följd och svampplockning på söndagen. Hittade en del svart trumpetsvamp denna gång och det var ju trevligt.

Gulosus aristotelis II

Återigen har det varit en ansträngande arbetsvecka. Utöver det vanliga slitet så har jag haft utvecklingssamtal med elever och deras vårdnadshavare. Jag har nog gjort närmare 50 timmar på jobbet och sedan tillkommer en timme och 20 minuters restid per dag. Det är verkligen för mycket jobb. Helt otänkbar arbetsbörda för de flesta andra yrken. Idag började jag t.ex. klockan 06.55 och slutade kl 15.05 och hade 12 minuters paus för lunch och det var min kortaste dag. Så ser läraryrket ut. 

Jag har ändå hunnit med ca 2 timmar fågelskådning i Kattvik och nedanför skolan. Det är tur att jag har det lilla andningshålet. Inget märkvärdigt denna vecka, men det blev ett femtiotal havssulor och tjugotal toppskarvar i onsdags. Några prutgäss (så sällan jag ser dem nu för tiden...), sjöorrar och svärtor. Noterade ett trettiotal tordmular och en storlom också.

En vecka kvar, sedan är det äntligen höstlov.

Min f.d. granne död. Känns aningen deppigt såklart. Så mycket roligt jag haft med honom. allt från fester hos mina föräldrar till att han ofta var med på exkursioner och föredrag i N-föreningen. Vila i frid.

Lymnocryptes minimus

Sträckskådade några timmar på förmiddagen igår. Nu var det trastarna som dominerade luftrummet, följda av bofinkar, ängspiplärkor och sånglärkor. Ca 500 tranor i fem olikstora flockar. Sex bläsgäss kan väl också vara värda att nämna. En fågel man aldrig noterade förr i kommunen, men som numera ses årligen både på sträck och som rastande. Ändå fortfarande så pass ovanlig att man noterar den. Som jag nu nyss gjorde. Inget rovfågelsträck alls, men så fick jag också avbryta redan kl. 11 då det kom en hagelskur. I sjön rastade snatteränder, viggar och brunänder. Brunanden var ny på kommunårslistan.

På eftermiddagen plockade jag svamp med I och sedan blev det en liten skivspelarkväll hemma hos honom och E. Vi avlyssnade bland annat skivor med Jazz Sabbath, Merit Hemmingson, Warren Haynes, Made in Sweden, Blood Sweat & Tears, Sisters of Invention och Ebba Forsberg...

Idag blev det fågelskådning hela dagen. Sträcket var mer beskedligt, men en adult blå kärrhökshanne och 23 skruvande ormvråkar åtminstone. Roligast var två dvärgbeckasiner som stöttes från en liten vattensamling, samma som där jag senast hade en dvärgbeckasin för fyra år sedan. Art 145 i kommunen i år. Jag kanske ändå ska försöka få ihop 150... På gränsmyren, som nu håller på att återvätas, sågs höstens första varfågel. Dessutom en forsärla, vilket jag aldrig tidigare haft på lokalen.

Fortfarande flyger det en del större och svarta ängstrollsländor.

Fever

Idag släpptes Graveyards sjunde skiva Fever. Som sig bör kunde den hämtas ut ikväll ur ett skåp på COOP och har därefter avlyssnats två gånger. Fever är tyngre och hårdare än 6, framförallt gitarrerna är mera distade och fuzziga, men annars är det klassiskt jagad och desperat Graveyard-blues. Det är för tidigt att uttala sig om hur den står sig mot de tidigare plattorna, men första intrycket är att Fever är klart mer än skiva i stil med Hisingen Blues och Peace än den lågmälda 6. 

Det börjar Black Sabbath-tungt med Back From the Grave och i A Better Cut (Note To Self) låter de nästan som Witchcraft. I Don't Shoot sjunger Truls Mörck och det uppskattas som vanligt som ett avbrott från Joakims Nilssons intensiva röst (som är bättre än någonsin och är bandets signum). Avslutande Dead Note är ett monster! Egentligen är alla låtar suveräna efter bara två lyssningar och jag håller den redan högt i deras katalog, det måste jag nog våga säga... Den väcker känslor från 2010-talet och allt som hände då. 

Jonatan Larocca Ramm är med och spelar på skivan, men har sedan dess hoppat av. Det är lite deppigt. Hans gitarr kommer att vara saknad live. 

Jag får återkomma med en mera djuplodad recension när den gått varm några veckor.

A Better Cut (Note To Self)

Don't Shoot

Dead Note

Gulosus aristotelis

Det blev en kort tur till Kattviks hamn tidigt på morgonen. Idag hade jag nämligen kameran med. Jag såg ett tiotal toppskarvar. Senare på dagen hade det räknats till över 120 ex på lokalen. Efter jobbet körde jag ner till bryggan nedanför skolan och kunde räkna till 14 ex som rastade på stenarna vid stranden där. 

Från att tidigare ha varit en sällsynt besökare häckar numera toppskarv regelbundet på den svenska västkusten. Min första såg jag på Hallands Väderö någon gång på 1990-talet och nu kan man alltså se hundratals individer. Vilken utveckling. 

Hemma lyckades jag sedan se en ny årsart för kommunen, nämligen en rastande bergand. Art 143. Förutom att det blev många vadare under sommaren har det varit ett trögt år och då särskilt när det gäller änder. Saknar flera arter som jag normalt ser årligen. I år har det hittills inte heller blivit någon ägretthäger. Har känts säker på hösten de senaste åren. 150 lär jag ju inte komma upp i, men några arter till ska det väl ändå kunna gå att se.