.jpg)
Skivan sparkar igång med Pegasus och deras The Sorcerer och som är en ganska stöddig hårdrockslåt. Nobody's Children Good Times från 1967 och Texas är, som man kan förvänta sig, heavy psych. Blue Amber och We Get Love har missat att det är 1971 och skramlar på som om det var just 1967. Negative Space är däremot mera heavy och de jammar en hel del i The Calm After The Storm. Väldigt skitigt och stökigt gitarrspel. Zane från Malmö och deras Damage från 1976 går ganska obemärkt förbi får jag nog säga. Första gången en synthesizer är med på denna samlingsserie?
På B-sidan gillar jag framför allt Third World från Oklahoma och deras End of Time (1971). Ett skitigt Grand Funk tänkte jag innan jag läste liner notes. Där står det mycket riktigt att de låter som ett apokalyptiskt Grand Funk. C.T. Pilferhogg och You Haul är ganska trevlig hårdrock.
The Seventh Trip är inte alls lika bra som The Sixth Trip, men det som slår mig är att nästan alla band har jäkligt bra gitarrister som verkligen får det att låta mycket knark.
Tre genomspelningar.
Jag lyssnade dock på The Sixth Trip redan under julledigheten och den gick hem betydligt bättre. Därefter var jag en vecka i Grekland och skådade fågel och väl hemkommen har jag mest varit upptagen med jobbet. Jag gissar dock att The Sixth Trip vid det här laget har snurrat 10 gånger (även i bilen till jobbet något gång). Oavsett om jag var något taskig mot The Fifth Trip eller inte så är denna betydligt vassare. Heat Exchange från Toronto och deras Inferno är riktigt giftig. Ibland ska det till saxofon och mycket wah-wah-gitarr för att det ska lyfta rejält. Truth and Janey är jag förstås väl bekant med. Jag har tyvärr inte ett original av deras monsterplatta No Rest For The Wicked, men åtminstone några hyggliga återutgivningar, och dessutom både Live 4/8/76 och Topeka Jam. Singelspåret från 1972, som är med här, är ännu en höjdare från detta band.
Egentligen är denna samling bra rakt igenom. Möjligen skulle jag kunna leva utan Johnny Barnes Steele Rail Blues, men även den är ganska oförarlig.
The Forth Trip börjar med ett Texasband från vettet, Kanaan, sånginsatsen är verkligen extraordinär. Stene Garden levererar blytung stonerrock och Headstones påminner om de i detta sammanhanget välkända Head over Heels från Michigan som släppte en fullängdare för Capitol 1971. Zekes gör en come back från den första volymen med sin fattigmans Led Zeppelin i Comin Back. Bäst är dock Bad Axe i låten Coachman.
På B-sidan är Highway Song med Elliot Black bästa spåret.
Med detta sagt är alla låtarna ändå klart lyssningsvärda.
Gränserna mot garagerock och Pebbles och Nuggets är ibland hårfin och Volt Rush Band och deras Love To You kunde nog lika gärna varit med på någon av dessa samlingar. Basen i introt på Iron Knowledge Show Stopper är svår att inte väcka grannarna till mitt i natten hur lågt man än spelar. Brutalt. Sonny Hugg Daybreak avslutar med flaggan i topp. Kanske den bästa låten på denna samling tillsammans med Midnight Witch och Warlords i min bok.
The First Trip har faktiskt snurrat hela sju (sic) gånger i följd. Det är ungefär vid det antalet lyssningar man så smått börjar äga musiken. Det börjar övertygande med Zekes Box som verkligen ger Blue Cheer en match. Skitig och distorderad bluesrock på alla cylindrar. Det är väl någon Hendrix-låt som står som mall, men resultatet blir, som sagt, mera åt Blue Cheer-hållet. Zebra och deras Wasted är dock min favorit på A-sidan. Världens ös och gitarrsolona är fantastiska. Det här får väl nästan kallas progressive rock? B-sidan inleds av samlingens lätt bästa spår, nämligen Punsch och Deathbed. Gudars skymning vilken låt! Det långa solot är Pentagram-brutalt malande på alla sätt och vis. Helt vilt vill jag lova! Bacchus ger vissa Cactus-vibbar. Sången åtminstone. Gitarrsolona, skitigare än i din vanliga komfortabla hårdrock, i Lenny Drakes Love Eyes (Cast Your Spell On Me) får också igång mig rejält. Josefus avslutar skivan. Det enda bandet som jag var bekant med sedan tidigare. Här dock med en ganska tam singel från 1979, Hard Luck. Efter sjunde lyssningen är den ändå inte så pissig… Egentligen är alla spår verkligen klart lyssningsvärda. Vilken start på detta äventyr!
Av de vildare improvisationerna gillar jag titelspåret Arbete och Fritid och Esso Motor Hotel bäst. Vackrast är dock den stämningsfulla och avslutande Vind. Den skulle dock kunnat utvecklats till ett längre stycke med improvisationer och inte bara upprepat melodin i drygt 3 minuter och med små små variationer. Sonet, 1970. Avbildad i Pokora 7001 Record Collector Dreams med 1 rating disc.
Magisk konsert på alla sätt och vis. Betydligt större publik än för drygt ett år sedan (det var i princip knökfullt) och bandet levererade om möjligt ännu bättre än förra gången. Kan man överhuvudtaget uppleva ett bättre band i den här genren 2024? Högst tveksamt!
I Prag, för några veckor sedan, upptäckte jag att de hade släppt en live reunionskiva 2023. Jag försökte kommunicera med affärsinnehavaren (Supraphon) om kvaliteten. Han sa att den inte var bra, men jag var osäker på om vi säkert förstod varandra. Nya The Cure spelades högt i butiken och han verkade mer inne på dem. Jag chansade i vilket fall som. Förstås. Givetvis låter det inte som 1972, men jag tycker musicerandet är top notch och inspelningen är flawless.
Det störde mig något, som antytts, att jag inte hittade originalet som jag såg avbildat i Scented Gardens Of The Mind av Dag Erik Asbjørnsen. Bilderna där var dock i svartvitt och jag blev något förvånad av att se den i färg. Åtminstone hade jag glömt bort att det svartvita fotot i Asbjørnsen i verkligheten gick i blått. Nu inser jag att Energit enkelt kunnat köpas på discogs för någon hundralapp billigare än vad jag nu gav för den i Prag. Hursomhelst, skivan är i toppskick och jag är utomordentligt nöjd med att jag fick grävt fram den för drygt en femhundring på Music club (skivaffären med överlägset störst sortiment). Av någon anledning så älskar jag omslag med livefoton och där trummisen är i fokus och andra musiker är i bakgrunden. Jag vet inte riktigt vad det handlar om...
