At the Wood-chopper’s Ball

Jag undrar verkligen om jag hinner med att få ihop en anständig och värdig skivsamling innan jag dör? Undead med Ten Years After har jag bara haft på CD innan jag nu uppgraderade till ett UK stereooriginal i superfint skick. Det är många CD-skivor av alla de slag som inköptes sent 80-tal och på 90-talet som akut behöver köpas på vinyl. Det känns helt klart ganska prioriterat innan de blir alltför dyra…

Ten Years After skulle iväg på en USA-turné och behövde få fram en andra skiva omgående. De höll på med Stonedhenge i studion, men ville inte forcera dess färdigställande, utan valde att snabbt spela in en liveplatta. Mike Vernon stod åter som producent och konserten spelades in på Klook’s Kleek i West Hampstead, London, den 14 maj 1968. Bandet, Decca och Deram blev så nöjda med resultatet att de bestämde sig för att släppa skivan på båda sidor av Atlanten samma sommar.

Jag har förmodligen knappt ens hört på skivan den här sidan 2000 och det är skandalöst för det är en riktig höjdare. Jag håller At the Wood-chopper’s Ball högst, men det var I’m Going Home som blev Ten Years Afters signaturlåt. Skivor med omslag som detta (psychedelia that is) måste man såklart ha på det större formatet. Synd bara att den inte är fold-out. Undead snurrade för övrigt nästan hela helgen. Deram, UK, 1968.

Spoonful

At the Wood-chopper’s Ball

I Can't Keep From Crying Sometimes/Extension On One Chord

I'm Going Home

Steady Groove

Det dröjde innan Robert Jr. Lockwood spelade in en fullängdare under eget namn. Han var 58 år! Jag ska kanske ge mig i kast med en bluesskiva på ålderns höst? Eller inte. Hursomhelst, innan Lockwoods förstlingsverk hade han lirat med artister som Little Walter, Muddy Waters, Otis Spann och Howlin’ Wolf. Bland annat. Något bättre CV än vad jag själv har med andra ord...

Steady Rollin’ Man är en småtrevlig bluesskiva. Det är ganska lågmält och gitarrsoundet är naket och utan distorsion. I några spår hörs hans dragning mot jazz och det är förstås intressant. Lockwoods styvfar var ingen mindre än Robert Johnson och det var av honom som han lärde sig spela gitarr. Delmark, US, 1973. 

Steady Groove

Rambling on my Mind

Hootchie Cootchie Man

Bob Hall var med på Getting to the Point med Savoy Brown (föregående inlägg) och här är han med sin parhäst Bob Brunning på De Luxe Blues Band - Live at the Half Moon, Putney. Ingen märkvärdig skiva på något vis, men det svänger och röjer ganska bra och det är befriande skitigt. Danny Adler levererar några giftiga gitarrsolon här och var.

Om man hade varit på konserten hade man nog varit tämligen nöjd. Hot Box Records, UK, 1981.

Hootchie Cootchie Man

Mr. Downchild

Efter att jag nyligen insett att jag inte hade inhandlat några skivor på tre månader har det blivit flera köp. Några av dessa hade jag redan på CD eller på vinyl, men ej i original, eller så var de pressade i fel land. Sådant går ju inte för sig.

Som vanligt är det i bluesträsket som jag är och röjer. Getting to the point med Savoy Brown hade jag både på CD och som US-original på vinyl, men nu också ett makalöst fint UK stereoexemplar. Laminatsläpp såklart, men skivan spelar utan ett enda knäpp. En av de bästa brittiska bluesskivorna måste jag säga och det har jag tyckt i fyrtio år. De kunde givetvis ha öppnat skivan med Stay With me Baby men valde, modigt,  bluesballaden Flood in Houston. Det sätter tonen på något vis. Kanske också för att presentera nye sångaren Chris Youlden på rättvisast möjliga sätt.

Mr. Downchild är världens bästa låt. Här gör Chris Youlden en av sina starkaste sånginsatser ever och Kim Simmonds gitarrsolon är något utöver det vanliga. Älskar även Big City Lights. Spelade vi den med Half Man? Det ringer en klocka... I avslutande You Need Love (Willie Dixon-cover) är det världens drag. Klassisk brittisk bluesplatta. Producerad av Mike Vernon. Decca (unboxed), UK, 1968.

Flood in Houston

Mr. Downchild

Cinclus cinclus

Jag kan som vanligt inte bärga mig när det gäller årets skogshönsinventering och har redan varit igång tre helger i januari. Tjäderspillning på 4-5 platser, men bara från hönor och förra helgen stötte jag en livs levande höna 2 gånger. Det är fruset på myrarna så man tar sig snabbt fram och kan koncentrera sitt sökande på de bästa/troligaste lokalerna. Nu har det fallit lite snö och då tänkte jag att jag kanske skulle kunna finna ett nyligen använt sovträd. Så blev det inte. Jag fann däremot ett (sic) fotavtryck i snön som rimligen kommit från en tjäderhöna. Men ett? Är den enbent? Smått obegripligt. Inga sedda fåglar på 3 timmars myrtraskande. Mycket bistert väder.

Något varmare vid ån hos strömstaren. Jag fick tagit några bilder och det var väl bra. Den är alltid rolig att studera. Det blir några nya kommunårsarter varje gång jag är ute. Igår var det stenknäck och trädkrypare, idag blev knipa och stjärtmes. Åtta glador och en varfågel kan väl också nämnas. 

Blues is a Feeling

Om jag skulle försöka få lite fart på bloggen igen... Jag har verkligen haft en all-time low period när det gäller att lyssna på och köpa musik. Det verkar som om jag inte har köpt en enda skiva på tre månader... Är det ens möjligt? Jag har dock den nya Dirty Sound Magnet, Me and my Shadow, på ingång, men den förbeställdes tidigt i höstas om jag inte minns fel. Den lär landa nästa vecka. 

Jag införskaffade Devon Allman The Blues Summit efter Burg Herzberg, men då blev det nog bara 1-2 genomlyssningar. Idag har den gått varm. Den här skivan har verkligen alla chanser att bli en modern bluesklassiker! Albumet gästas av Christone "Kingfish" Ingram, Robert Randolph, Larry McCray, Jimmy Hall och Sierra Green. De två sistnämnda var med i Burg Herzberg. Härligt minne! Runners in the Night, Blues is a Feelin, Willie Dixons Wang Dang Doodle, Hendrix Little Wing och avslutande instrumentala Midnight Lake Eeri är alla fina grejor. Fantastiskt ljud och produktion. Inte för polerat och det låter verkligen organiskt. Mycket bra gitarrspel från alla inblandade gitarrister. Devon får till en del gåshudsframkallande toner i Midnight Lake Eeri vill jag lova.

Ruf Records, 2025.

Little Wing

Midnight Lake Eeri

Dagens raritet LXXI

Om Getting Up For The Morning var mindre experimentell än An Invisible World Revealed, är Sweat and Swim i stället ett mer varierat album, kanske inte så konstigt, då det är ett dubbelalbum. Här finns både den för Krokodil patenterade bluesrocken och mer progressiva och psykedeliska inslag - det senare kanske det som framför allt gett bandet etiketten krautrockband. Sweat and Swim är inte ett självklart mästerverk, men jag har hört plattan minst 10 gånger och jag tycker fortfarande, trots allt, att den både överraskar mig och växer för varje lyssning. Det är i de långa och jammiga låtarna som det är som bäst. SOT: Linger. Bacillus Records, 2-LP, 1972.

Linger

Dagens raritet LXX

Vissa skivor dröjer jag med att införskaffa. Jag hade haft första Krokodil i 30 år och An Invisible World Revealed i 20 år innan jag plockade in plattan emellan dem, Swamp, för några år sedan. Att täta sådana luckor är förstås prioriterat före att köpa t.ex. den fjärde och femte skivan. Nu är både Getting up for the Morning och Sweat and Swim hemma sedan några månader. Den största anledningen till att det dröjt så länge var nog ändå mest att jag hade fått för mig att de skulle vara klart sämre och mera rak bluesrock.

När Getting up for the Morning drar igång med Marzipan och värsta tunggunget och stöddigaste munspelet så undrar man förstås varför den inte inhandlats tidigare. Vilket jäkla sväng! Sedan följer And I Know som verkligen är en psykedelisk liten pärla. Och så fortsätter det. Det är kanske inte samma experimentlusta som på An Invisible World Revealed, men det är fortfarande otroligt bra. Utan tvekan. Bacillus Records, 1972.

Marzipan

Transfusion De Luz

Jag besökte, som nämnts tidigare, Got to Hurry i Gamla stan i Stockholm för någon vecka sedan och därifrån fick bland annat Climax Gusano Mecánico från Bolivia, 1974, följa med hem. Jag hade aldrig hört talas om plattan förut (även om den finns avbildad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams). Jag lägger inte allt på minnet… Mestadels är det progressiv och psykedelisk blues och heavy av högsta kvalitet. Mörkt och repetitivt, till och med hypnotiskt, ibland något jazzigt, men givetvis med en sydamerikansk eller andinsk touch. Trummisen är galen (ett trumsolo får man stå ut med). Gitarrerna är riktigt fina. Jag vill genast resa till Bolivia (vilket har varit ett drömresemål i snart 15 år (eller hela livet), undrar om det någonsin blir av…). Skivan är omöjlig i original. Munster Records, Spanien, 2025.

Transfusion De Luz

Cristales Soñadores

Come Back Baby

Jag var i Stockholm härom veckan med skolan. Jag är ganska säker på att jag inte varit där sedan 2020 förutom en sväng inom Waxholm för att hämta T för vidare färd mot Ammarnäs förra året. Hursomhelst, förutom riksdagen, Kungliga slottet, Wasamuseet och Naturhistoriska riksmuseet och kanske något till som jag nu har glömt, blev det lite skivrelaterade aktiviteter. Ett besök på Got To Hurry är förstås ett måste om man hänger i Gamla Stan. Dessutom besökte jag S:s vinylmingel i Tidningskvarteren (DN-skrapan), ett jubileum, då det var 10:e gången som han anordnade detta och dessutom release av hans släpp av Charlie & Esdor på vinyl. På den senare tillställningen plockade jag med mig en signerad Champion Jack Dupree and his Blues Band Featuring Mickey Baker från 1967. Skivan tidigare ägd av Gunnar Hoffsten och som tog med sig den till en konsert i Stockholm 1971 och fick den signerad och som hamnat i S skivbackar genom Louise Hoffsten. 

Jag såg Champion Jack Dupree två gånger samma dag (eller samma helg - M och jag har olika minnen av detta) på Roskilde i mitten av 1980-talet och jag köper alltid på mig vad jag hittar med honom (det finns hur många releaser som helst...). Jag blir sällan besviken, de har alltid några bra blueslåtar och pianoboogies. Inte sällan  är det samma låtar som spelats in på nytt. Det är ett planlöst samlande. Ser jag någon skiva med honom, samlingsskivor eller omslag jag inbillar mig att jag inte har så åker de som sagt med hem... Ett knäppskallesamlande med andra ord.

Come Back Baby

God Don't Ever Change

Jag är åter i bluesträsket. Till skillnad från solodebuten Keeps it in the Family och den självbetitlade andra skivan är Dave Kellys senare plattor billiga, men de är inte dåliga för det. Han släppte två skivor 1979. Den första tillsammans med Bob Hall och den andra med Paul Jones. Båda gavs ut på den italienska labeln Appaloosa.

På Survivors är det akustisk gitarr och piano och lite stökigare jämfört med Willing som istället har akustisk gitarr och munspel. På Survivors gillar jag bäst låtarna där Dave Kelly sjunger och hans slidegitarr är i fokus. Öppningsspåret Few Short Lines och Blind Willie Johnson-covern God Don't Ever Change är två höjdare.

Willing är den jag spelat mest och den är möjligen ännu bättre. Det är inget märkvärdigt egentligen, men jag är som sagt svag både för Dave Kellys röst och hans gitarrspel. Bäst just nu är Two Trains Running och Bob Dylan-covern Tonight I'll Be Staying Here With You.

God Don't Ever Change

Two Trains Running

Tonight I'll Be Staying Here With You

Broken Record

Hör jag bara på gamla 60- och 70-talsplattor? Nej faktiskt inte. Den skivan som snurrat mest de senaste 14 dagarna är faktiskt Joe Bonamassa Breakthrough och som är helt ny. Jag följer honom inte slaviskt då han fullkomligt spottar ur sig skivor, men då och då blir det ett inköp. Jag tycker verkligen Breakthrough är en höjdare och den har gått varm i bilen till och från jobbet och presenterades även på vinyl på skivspelarkväll i Klippan förra helgen. Bättre än Warren Haynes? Ja, kanske, åtminstone denna skiva. Och Broken Record är världens bästa låt, åtminstone denna vecka... Solot i slutet ger lika många gåshudsframkallande ögonblick som Comfortably Numb.

Broken Record

Dagens raritet LXIX

Så var det dags för en riktig rarris. Det kan vara den skiva som jag har betalat mest för någonsin, men någon ska förstås vara det... Jag har haft Dave Kellys första skiva Keep it in the Family i några år (som också är svår i toppskick), men nu har alltså även den riktigt svåra andra och självbetitlade plattan, i immaculate condition, på Mercury landats. 

Det hade varit mindre klädsamt om det hade varit tvärtom på något sätt... Först andra skivan, sedan första... Mycket tramsigt iofs, men det är ganska vanligt bland skivsamlare att vilja köpa skivor i ordningsföljd hur svåra de än kan vara raritetsmässigt. Det jag försöker att säga är alltså att jag helst införskaffar skivkatalogerna i ordningsföljd. Hursomhelst, skivan kom lite efter The British Blues Explosions High Days och är kanske ett tidstypiskt dokument från tiden då bluesen gick något vilse i London-dimman. Den har i ärlighetens namn inte 60-talets kvalitet och energi, även om det finns några riktigt vassa spår. Peter Green medverkar på några låtar, men man vet vid det här laget att han är halvvägs mellan närvaro och försvinnande (läs galenskap). Systern till Dave Kelly, Jo-Ann Kelly är också med på ett antal titlar, vilket givetvis är mycket välkommet, hon är definitivt en av mina absoluta favoriter, till och med min hjältinna. Här är hennes röst oftast inte längre en röst utan ett väsen. Hon sjunger inte om bluesen, hon är bluesen, fast i människoskepnad för en kort stund innan liemannen tar även henne. Hon är bluesoraklet som ger låtarna en rymd och en resonans som går bortom traditionell bluessång. Jo-Ann är är min drottning.

Skivan är som helhet blues och jazz, folk och funkigt och helt uppåt väggarna emellanåt. Om jag ska välja favoritlåtar får det bli den avslutande Goodbye Church. Den är något utöver det vanliga bluesgunget. Folkblues, psykedelia och galenskap i lika delar och med alldeles för många instrument (allt detta extragavanta blås på slutet...) vilket gör hela anrättningen övermättad och stökig och smått kaotisk. Jo-Ann sjunger förstås lungorna ur sig. Vad mer kan man önska? Och givetvis den instrumentala Green Winter som är ett mayhem-jam med Peter Green och Dave Kelly och som är både hård och psykedelisk och definitivt inte borde tonas ut efter knappa 3 minuter precis när det börjat låta riktigt intressant. Mercury – 6310 001, UK, 1971. Både skiva och omslag M-. Det är sådana små detaljer som gör livet värt att leva trots allt, även om det är svårt i dessa tider att känna lycka.

Goodbye Church

Green Winter