Min Flower Travellin' Band Satori har förmodligen inte spelats på minst 10 år. Det skulle kunna vara ännu längre sedan. Det är sjukt att jag hela tiden köper nya skivor när det finns hur mycket som helst att lyssna på i den befintliga samlingen. Hursomhelst, till slut fick jag lust att spela Satori och då var det ju trots allt tacknämligt att den stod i hyllan! Två gånger fick den snurra.
Jag har tyvärr inget original från 1971, men åtminstone utgåvan i enkelkonvolut från 1974. Ett promoexemplar till och med. Den finns inte i discogsdatabasen. Förutom några mindre bruna fläckar i det vita på omslaget så är den som ny. Inte ett knäpp på vinylen överhuvudtaget. Både OBI och insert. Man får nöjd med det lilla här i livet. Jag kommer inte helt säkert ihåg när jag köpte den, men det måste vara 25 år sedan. Eller 20 åtminstone. Däremot tror jag att det var av M på en skivmässa.
Som alla känner till så är detta en japansk heavy psych-klassiker av rang. Låtarna heter Satori I-V, så det är någon sorts konceptplatta antar jag. Satori I skrämmer slag på en direkt när den efter en hög enerverande ton (vad är det?) och några få lätta cymbalslag avgrundsskriks in av Joe Yamanaka. Hideki Ishima drar sedan igång det första blytunga riffet av oändligt många och trummisen Joji Wada och bassisten Jhun Kozuki gör från början klart att de inte tänker ta några fångar. Det här är i princip så hårt det någonsin blir från 1971. Redan efter den första delen är man helt matt av stöddigt gitarrspel och Joes falsettskrik.
I Satori II är gitarrspelet mera orientaliskt. Detta till ett riff (som bara märks några få gånger) som givetvis är Bo Diddleys. Solona skär genom märg och ben. Joes sång är definitivt långt över gränsen för galenskap. Wada håller sig till pukorna och bluesmalandet gör låten smått hypnotisk.
Satori III börjar med ett sataniskt riff på basen. När Ishima kommer in så går det inte att tänka bort Black Sabbath (de gjorde låten Black Sabbath på sin debut Anywhere 1970), men de får den här domedagsmusiken till sin helt egna med de orientaliska eller kanske japanska skalorna. Detta är demented heavy när det är som bäst. Efter drygt 5 minuter drar de igång ett sjukt jam som svänger fram och tillbaka. Slutet är furiös galenskap och mayhem. Joe håller låg profil under dessa dryga 10 minuter. Eventuellt är han inte med alls.
I Satori IV är Joe tillbaka med både sång och munspel. Det är blues och Mountain-tungt. Eller ett snäpp tyngre än så. Gitarrsolona är inte från denna värld. Vi får även en rejäl dos av koklocka och det är mycket bra. I Satori V är de orientaliska och diskordanta tongångarna åter rådande. Det är sataniskt och evil och Joe wailar sig igenom hela delen ordlöst. Helt vettlös förstås. Man kan bara älska hans totala kompromisslöshet.
Vilken jäkla platta! Jag kan såklart ha hört den på något annat sätt än på min vinylskiva, jag tror att jag har den på en bränd CD också, och det är möjligt att jag spelat den i den gamla bilen någon gång, men om det ska gå 10-15 år mellan lyssningarna av vinylen så var detta förmodligen den sista gången. Det är sjukt när man tänker på det så. Atlantic 1974. Japan. Promo. OBI. Invitation To Sukkavati-insert. Skivan fick en ny inner sleeve (3 layers of anti-static high-density polyethylene) och skyddsomslag så att nästa ägare, efter mitt frånfälle, inte tror att jag har varit vårdslös med rariteterna.
Satori III
