Gulosus aristotelis II

Återigen har det varit en ansträngande arbetsvecka. Utöver det vanliga slitet så har jag haft utvecklingssamtal med elever och deras vårdnadshavare. Jag har nog gjort närmare 50 timmar på jobbet och sedan tillkommer en timme och 20 minuters restid per dag. Det är verkligen för mycket jobb. Helt otänkbar arbetsbörda för de flesta andra yrken. Idag började jag t.ex. klockan 06.55 och slutade kl 15.05 och hade 12 minuters paus för lunch och det var min kortaste dag. Så ser läraryrket ut. 

Jag har ändå hunnit med ca 2 timmar fågelskådning i Kattvik och nedanför skolan. Det är tur att jag har det lilla andningshålet. Inget märkvärdigt denna vecka, men det blev ett femtiotal havssulor och tjugotal toppskarvar i onsdags. Några prutgäss (så sällan jag ser dem nu för tiden...), sjöorrar och svärtor. Noterade ett trettiotal tordmular och en storlom också.

En vecka kvar, sedan är det äntligen höstlov.

Min f.d. granne död. Känns aningen deppigt såklart. Så mycket roligt jag haft med honom. allt från fester hos mina föräldrar till att han ofta var med på exkursioner och föredrag i N-föreningen. Vila i frid.

Lymnocryptes minimus

Sträckskådade några timmar på förmiddagen igår. Nu var det trastarna som dominerade luftrummet, följda av bofinkar, ängspiplärkor och sånglärkor. Ca 500 tranor i fem olikstora flockar. Sex bläsgäss kan väl också vara värda att nämna. En fågel man aldrig noterade förr i kommunen, men som numera ses årligen både på sträck och som rastande. Ändå fortfarande så pass ovanlig att man noterar den. Som jag nu nyss gjorde. Inget rovfågelsträck alls, men så fick jag också avbryta redan kl. 11 då det kom en hagelskur. I sjön rastade snatteränder, viggar och brunänder. Brunanden var ny på kommunårslistan.

På eftermiddagen plockade jag svamp med I och sedan blev det en liten skivspelarkväll hemma hos honom och E. Vi avlyssnade bland annat skivor med Jazz Sabbath, Merit Hemmingson, Warren Haynes, Made in Sweden, Blood Sweat & Tears, Sisters of Invention och Ebba Forsberg...

Idag blev det fågelskådning hela dagen. Sträcket var mer beskedligt, men en adult blå kärrhökshanne och 23 skruvande ormvråkar åtminstone. Roligast var två dvärgbeckasiner som stöttes från en liten vattensamling, samma som där jag senast hade en dvärgbeckasin för fyra år sedan. Art 145 i kommunen i år. Jag kanske ändå ska försöka få ihop 150... På gränsmyren, som nu håller på att återvätas, sågs höstens första varfågel. Dessutom en forsärla, vilket jag aldrig tidigare haft på lokalen.

Fortfarande flyger det en del större och svarta ängstrollsländor.

Fever

Idag släpptes Graveyards sjunde skiva Fever. Som sig bör kunde den hämtas ut ikväll ur ett skåp på COOP och har därefter avlyssnats två gånger. Fever är tyngre och hårdare än 6, framförallt gitarrerna är mera distade och fuzziga, men annars är det klassiskt jagad och desperat Graveyard-blues. Det är för tidigt att uttala sig om hur den står sig mot de tidigare plattorna, men första intrycket är att Fever är klart mer än skiva i stil med Hisingen Blues och Peace än den lågmälda 6. 

Det börjar Black Sabbath-tungt med Back From the Grave och i A Better Cut (Note To Self) låter de nästan som Witchcraft. I Don't Shoot sjunger Truls Mörck och det uppskattas som vanligt som ett avbrott från Joakims Nilssons intensiva röst (som är bättre än någonsin och är bandets signum). Avslutande Dead Note är ett monster! Egentligen är alla låtar suveräna efter bara två lyssningar och jag håller den redan högt i deras katalog, det måste jag nog våga säga... Den väcker känslor från 2010-talet och allt som hände då. 

Jonatan Larocca Ramm är med och spelar på skivan, men har sedan dess hoppat av. Det är lite deppigt. Hans gitarr kommer att vara saknad live. 

Jag får återkomma med en mera djuplodad recension när den gått varm några veckor.

A Better Cut (Note To Self)

Don't Shoot

Dead Note

Gulosus aristotelis

Det blev en kort tur till Kattviks hamn tidigt på morgonen. Idag hade jag nämligen kameran med. Jag såg ett tiotal toppskarvar. Senare på dagen hade det räknats till över 120 ex på lokalen. Efter jobbet körde jag ner till bryggan nedanför skolan och kunde räkna till 14 ex som rastade på stenarna vid stranden där. 

Från att tidigare ha varit en sällsynt besökare häckar numera toppskarv regelbundet på den svenska västkusten. Min första såg jag på Hallands Väderö någon gång på 1990-talet och nu kan man alltså se hundratals individer. Vilken utveckling. 

Hemma lyckades jag sedan se en ny årsart för kommunen, nämligen en rastande bergand. Art 143. Förutom att det blev många vadare under sommaren har det varit ett trögt år och då särskilt när det gäller änder. Saknar flera arter som jag normalt ser årligen. I år har det hittills inte heller blivit någon ägretthäger. Har känts säker på hösten de senaste åren. 150 lär jag ju inte komma upp i, men några arter till ska det väl ändå kunna gå att se.

Buteo buteo

Tisdagarsmorgnarna är mitt enda andningshål i veckorna. Jag börjar med frukost hos mamma. Jag köper färska frallor och hon har kaffet på och lyxfrukost serverad när jag anländer strax efter kl. 7. Ägg, sill, diverse goda pålägg, juice.

Sedan blir det antingen lite fågelskådning innan jag kör till jobbet eller utför något ärende som man aldrig hinner annars när jag normalt är på jobbet från kl. 07.00-17.00 (utom fredagar då jag åker hem 15-15.30). Idag bytte jag däck på bilen för det facila priset av 10 100 kr. 

Jag hann därefter en halvtimma i Kattviks hamn där jag såg 8 havssulor och 4 toppskarvar, några bläsänder, ett svärtpar, någon lom på långt håll och några förbiflygande tordmular innan jag rullade in på jobbet. Alltid något.

Ormvråkarna på bilderna från lördagens sträckskådande.

Lördagskvällen tillbringades på surströmmingsskiva kombinerat med vinylspelarkväll. Väldigt trevligt och skivorna som spelades var top notch. Vi hann med allt från Patti Smith, PJ Harvey, Tedeschi Trucks Band, Black Keys, DeWolff, Rival Sons, Porcupine Tree, Dirty Sound Magnet, Joachim Svensmark, Bror Gunnar Jansson, Kvartetten som Sprängde, Fläsket Brinner, Jazz Sabbath, Savoy Brown, Buddy Guy, Elmore James, Robin Trower, Thåström, till Pax och Rory Gallagher. Bland annat.  

No Saint

Skivan som snurrat mest den senaste tiden är Sem Jansen & Leif de Leeuw – From A Living Room. Jag köpte den redan i början av året, eller möjligen i våras. Den stod olyssnad länge, men sedan en tid har den gått varm både hemma och i bilen när jag känt mig mätt på nyhetsknarkandet.

Leeif De Leeuw Band var ett av de bästa banden på förra årets Burg-Herzberg-festival (tillsammans med Dirty Sound Magnet och DeWolff). Här sitter de båda gitarristerna i Sems vardagsrum och jammar och det är verkligen just vardagsrumsfeeling på alla sätt och vis. Nära och varmt och organiskt. Som duo är det inte Allman Brothers-doftande utan istället en helt fantastisk americana-platta och som ger mig en viss Neil Casal-känsla (och någon gång en gnutta Tracy Chapman...). Ett gäng covers från deras favoritartister och några egenskrivna låtar. Skivan växer för varje genomlysning. Redan nu är det en stor favorit i vinylsamlingen.

No Saint

Sträck

Det har i vanlig ordning varit dåligt med bloggandet. För två veckor sedan hade jag en riktigt bra sträckdag som jag definitivt borde ha nämnt i bloggen. Framförallt var det småfågelsträcket som imponerade, men det blev även stäpphök (min första i kommunen), blå kärrhök, bivråk och stenfalk. Dessutom inte mindre än 3 obestämda bläpphökar. Jag fick också en timme med havsfågelskådning innan jobbet på måndagen som blev ovanligt lyckad med hundratals havssulor, några vardera av stormfågel, tretåig mås och dvärgmås och 1 toppskarv, 1 fjällabb och 1 klykstjärtad stormsvala. Den sistnämnda har jag nog inte sett på 20 år. Synd att jag inte kunde skåda vidare hela förmiddagen, för samtliga labbar sågs i området, liksom grålira och tärnmås... Jobbet hindrar en som vanligt från att göra viktiga saker...

Förra helgen var sträcket ganska beskedligt, men igår var det åter en väldig fart. Särskilt på småfågelsträcket. En strid ström av bo- och bergfinkar, ängspiplärkor, sånglärkor och sävsparvar de fösta timmarna och därefter kom vråksträcket igång. På 3,5 timme räknade jag 280 ormvråkar, 8 sparvhökar och åtminstone 5 glador (plus 2-5 stationära). Rastade gjorde ett femtiotal starar och tjugotalet råkor (inte alltid vanliga). 

Peaches!

Peaches! är The Black Keys fjortonde studioalbum och är liksom Delta Kream en coverplatta. Peaches! är dock bättre! Tio nytolkningar av gamla obskyra blues- soul- och rockörhängen. Det låter mer som deras råa bluesrötter än deras mer polerade senare album och man blir verkligen på bra humör av att höra dem igen. Kenny Brown är med även på Peaches! och det borgar för kvalitetsträskblues.

Jag har snurrat skivan hemma på vinyl ovanligt många gånger och den har även fått speltid i bilen mellan hemmet och jobbet. Favoriterna är öppningsspåret Where There’s Smoke, There’s Fire (Willie Griffin) och de två avslutande Fireman Ring the Bell (R.L.Burnside) och Nobody but You Baby (Kimbrough), men den är faktiskt bra rakt igenom. Limited Indie Exclusive, 2026.

Where There’s Smoke, There’s Fire

Fireman Ring the Bell

Nobody but You Baby

Jazz Sabbath

Ansträngande vecka på jobbet. Det ser ut att bli lika tufft som det förra läsåret... Dessutom var vi Malmö i onsdags och såg Jazz Sabbath. Otroligt bra och kul, så det var ändå värt mödan och att inte vara hemma igen förrän 00.20.

Adam Wakeman gör helt fantastiska jazzarrangemang av den tidiga Sabbath-katalogen. Han spelar verkligen inte Iommis riff på piano, utan använder dem som råmaterial för en jazztrio. Det svänger helt sjukt och de är virtuoser av högsta klass. "Hur ska man kunna höra på originalen nu?" undrade G efteråt. 

Jag köpte deras live-dubbel och den har fått snurra idag. Fem av fem lusingar får den.

Dessa fick vi höra live:

Children of the Grave
N.I.B.
Sabbra Cadabra
Hand of Doom
The Wizard
War Pigs
Fairies Wear Boots
Spiral Architect
Iron Man
Electric Funeral
Changes
Into the Void
Paranoid
Rat Salad

Mer än tusen ord

Faraj Risberg Rogefeldt kom 2025, men jag köpte den först i år efter tips från G. Spelade den några gånger då, i våras, men först nu återvände jag. Eftersom det är 70-talsdoftande bluesbaserad tung rock på svenska är det lågt hängande frukt att jämföra med November och Abramis Brama. Det låter ändå klart eget och skivan är verkligen värd ett öra. Mer än tusen ord är fantastisk! Sartez Faraj från Siena Root/Three Seasons/Wooden Fields, Olle Risberg från Three Seasons och Marcus Rogefeldt, barnbarn till Pugh. Limited Edition, Green marbled vinyl.

Mer än tusen ord

Det sista vi ser

King of the desert blues

Roskilde 2005 var en ovanligt stark festival för både världsmusik och hårdrock. Bland artisterna fanns: Ali Farka Touré, Toumani Diabaté, Tinariwen (som jag upptäckte där), Black Sabbath, Velvet Revolver, Foo Fighters och Audioslave. Ali Farka Touré spelade både solo och tillsammans med Toumani Diabaté, där den senare konstellationen definitivt var en av festivalens höjdpunkter. Jag såg dessutom bland annat Konono Nº1 (från Kongo Kinshasa) och Dungen. Det är över 20 år sedan, men jag minns fortfarande många spelningar som om det var igår. 

Ali Farka Touré Savane är en helt fantastisk skiva. Jag har ingen aning om varför jag inte köpte den när den kom ut. Jag var ett fan av Ali Farka redan 1994 när Ali Farka Touré and Ry Cooder Talking Timbuktu kom och jag inhandlade även Niafunké när den släpptes 1999, men Savane missade jag och han dog året efter Roskilde 2005, några månader innan skivans release. 20th Anniversary Yellow vinyl edition, 2-LP, 16 page booklet, 2026. 

Beto

Savane

Melankoli

Liksom förra läsåret har jag tisdagsförmiddagen fri. Jag passade denna tisdag på att besöka favoritmyren direkt på morgonen. Fågelutbytet blev klent. En sparvhök, röd glada, några korpar, sex ladusvalor. Trädpiplärka och spillkråka hördes. Ingen blå kärrhök vilken var målarten. Kanske var det lite för tidigt på förmiddagen för att sträcket skulle komma igång.

På vägen dit sågs ytterligare två sparvhökar och en tornfalk.

Vinylskivor

Jag har börjat spela skivor igen. Och jag har njutit av att göra det! Jag har högar av ospelade plattor att ta mig igenom och det känns just nu bra. 

Jag vet inte riktigt varför jag haft detta långa break, men jag har nog saknat lust helt enkelt. Black Keys Peaches har snurrat mer än en gång och har dessutom spelats i bilen. You Want It Darker med Leonard Cohen (enligt T den hårdaste skivan han hört) har fått speltid, liksom den nya boxen med Thin Lizzy (debuten) och Blues Pills Birthday Live.

Förra helgen vaskade jag min inträdes- och campingbiljett till Skånska Mullret för 1100 kr och missade Electric Boys, The Kokomo Kings, Babian, Johnny Devils och Spiders, men jag saknade energi och fötterna var i uselt skick. Trist, men så blev det. Läste istället både De levande med Iida Turpeinen och Vitön av Bea Uusma (för andra gången).

The Black Keys - Where There's Smoke, There's Fire