Dagens raritet LXX

Vissa skivor dröjer jag med att införskaffa. Jag hade haft första Krokodil i 30 år och An Invisible World Revealed i 20 år innan jag plockade in plattan emellan dem, Swamp, för några år sedan. Att täta sådana luckor är förstås prioriterat före att köpa t.ex. den fjärde och femte skivan. Nu är både Getting up for the Morning och Sweat and Swim hemma sedan några månader. Den största anledningen till att det dröjt så länge var nog ändå mest att jag hade fått för mig att de skulle vara klart sämre och mera rak bluesrock.

När Getting up for the Morning drar igång med Marzipan och värsta tunggunget och stöddigaste munspelet så undrar man förstås varför den inte inhandlats tidigare. Vilket jäkla sväng! Sedan följer And I Know som verkligen är en psykedelisk liten pärla. Och så fortsätter det. Det är kanske inte samma experimentlusta som på An Invisible World Revealed, men det är fortfarande otroligt bra. Utan tvekan. Bacillus Records, 1972.

Marzipan

Transfusion De Luz

Jag besökte, som nämnts tidigare, Got to Hurry i Gamla stan i Stockholm för någon vecka sedan och därifrån fick bland annat Climax Gusano Mecánico från Bolivia, 1974, följa med hem. Jag hade aldrig hört talas om plattan förut (även om den finns avbildad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams). Jag lägger inte allt på minnet… Mestadels är det progressiv och psykedelisk blues och heavy av högsta kvalitet. Mörkt och repetitivt, till och med hypnotiskt, ibland något jazzigt, men givetvis med en sydamerikansk eller andinsk touch. Trummisen är galen (ett trumsolo får man stå ut med). Gitarrerna är riktigt fina. Jag vill genast resa till Bolivia (vilket har varit ett drömresemål i snart 15 år (eller hela livet), undrar om det någonsin blir av…). Skivan är omöjlig i original. Munster Records, Spanien, 2025.

Transfusion De Luz

Cristales Soñadores

Come Back Baby

Jag var i Stockholm härom veckan med skolan. Jag är ganska säker på att jag inte varit där sedan 2020 förutom en sväng inom Waxholm för att hämta T för vidare färd mot Ammarnäs förra året. Hursomhelst, förutom riksdagen, Kungliga slottet, Wasamuseet och Naturhistoriska riksmuseet och kanske något till som jag nu har glömt, blev det lite skivrelaterade aktiviteter. Ett besök på Got To Hurry är förstås ett måste om man hänger i Gamla Stan. Dessutom besökte jag S:s vinylmingel i Tidningskvarteren (DN-skrapan), ett jubileum, då det var 10:e gången som han anordnade detta och dessutom release av hans släpp av Charlie & Esdor på vinyl. På den senare tillställningen plockade jag med mig en signerad Champion Jack Dupree and his Blues Band Featuring Mickey Baker från 1967. Skivan tidigare ägd av Gunnar Hoffsten och som tog med sig den till en konsert i Stockholm 1971 och fick den signerad och som hamnat i S skivbackar genom Louise Hoffsten. 

Jag såg Champion Jack Dupree två gånger samma dag (eller samma helg - M och jag har olika minnen av detta) på Roskilde i mitten av 1980-talet och jag köper alltid på mig vad jag hittar med honom (det finns hur många releaser som helst...). Jag blir sällan besviken, de har alltid några bra blueslåtar och pianoboogies. Inte sällan  är det samma låtar som spelats in på nytt. Det är ett planlöst samlande. Ser jag någon skiva med honom, samlingsskivor eller omslag jag inbillar mig att jag inte har så åker de som sagt med hem... Ett knäppskallesamlande med andra ord.

Come Back Baby

God Don't Ever Change

Jag är åter i bluesträsket. Till skillnad från solodebuten Keeps it in the Family och den självbetitlade andra skivan är Dave Kellys senare plattor billiga, men de är inte dåliga för det. Han släppte två skivor 1979. Den första tillsammans med Bob Hall och den andra med Paul Jones. Båda gavs ut på den italienska labeln Appaloosa.

På Survivors är det akustisk gitarr och piano och lite stökigare jämfört med Willing som istället har akustisk gitarr och munspel. På Survivors gillar jag bäst låtarna där Dave Kelly sjunger och hans slidegitarr är i fokus. Öppningsspåret Few Short Lines och Blind Willie Johnson-covern God Don't Ever Change är två höjdare.

Willing är den jag spelat mest och den är möjligen ännu bättre. Det är inget märkvärdigt egentligen, men jag är som sagt svag både för Dave Kellys röst och hans gitarrspel. Bäst just nu är Two Trains Running och Bob Dylan-covern Tonight I'll Be Staying Here With You.

God Don't Ever Change

Two Trains Running

Tonight I'll Be Staying Here With You