Jag vill dock inte vara utan förstlingsverket på något sätt och vis och omslaget är förstås helt obetalbart. Alltså, vad är det för groteska varelser som kommer krypande från sina weedhögar? Underbart! Skivan lär ha spelats in på några dagar och med Dick Taylor från Pretty Things som producent. Bara en sådan sak.
Innan Dave Brooks drog igång Hawkwind så var han en busker, en gatumusiker, och det hör man ju verkligen på den helt fantastiska Hurry on Sundane. Den är faktiskt skivans överdrivet bästa komposition! Den enda riktigt vettiga kompositionen om jag ska vara ärlig.
Hurry on Sundane är öppningsspåret och därefter följer ett abstrakt landskap av låtar som egentligen inte riktigt leder någonstans. Det är inte dåligt på något sätt och vis, utan härligt psykedeliskt och flummigt och konstigt och Nik Turner spelar en del atonal saxofon som givetvis går hem. Det är till och med så att dessa svåra låtar blir bättre för varje lyssning. Nu har jag kört den flera gånger på den välljudande vinylen (minimalt knaster) hemma och flera gånger i bilen på väg till eller hem från jobbet. Det är helt klart skivan som snurrat flest gånger den senaste veckan, Jag har haft en fulpress av skivan i säkert 30-40 år, men det är väldigt länge sedan den genomlyssnades i sin helhet, innan originalet landades... Hursomhelst, det är mycket av tidigt Pink Floyd över anrättningen vill jag lova och det är förstås positivt... Skivan avslutas med ytterligare en busker, Mirror Of Illusion. Den är inte lika bra som Hurry on Sundane, men ändå klart lyssningsvärd. Hela skivan får trots allt 4/5 i betyg hur svåra de flesta låtarna än är.