Mobolis In Mobili

Jag har gått igång lite på den tjeckoslovakiska scenen på 70-talet igen efter mitt besök i Prag. Jag fick som sagt i ett tidigare blogginlägg tag i det mesta i skivväg i framförallt Košice i under tidigt 2000-tal. Ändå har det såklart saknats några plattor och nu försöker jag plocka in dem. Ett av mina senaste nyförvärv är Energits andra och sista skiva Piknik från 1978. Ett discogsinköp från en tjeckisk handlare. Den är inte alls lika bra som debuten från 1975, men det är ändå en habil jazzrockskiva och den har nog snurrat nästan 10 gånger de senaste två veckorna. Förstlingsverket gavs ut på Supraphon, men av någon anledning bytte de skivbolag till Panton för denna release. Det är aningen mera polerat och funkigt, men det finns trots allt mycket som är lyssningsvärt och spännande. Luboš Andršt är alltid intressant. Jag tror att mitt favoritspår är Mobolis In Mobili.

Mobolis In Mobili

Kuře V Hodinkách Reunion Session

Tidigt 2000-tal hade jag bara en nypress av Flamengos Kuře V Hodinkách från 1972, men till slut, på en campinghappening utanför Hova, jag minns inte säkert år, men kanske kring 2015, så fick jag köpt ett superfint original. Det är förstås ingen särskilt dyr skiva, men den var där. 600-700 kr kanske för ett M- exemplar.

I Prag, för några veckor sedan, upptäckte jag att de hade släppt en live reunionskiva 2023. Jag försökte kommunicera med affärsinnehavaren (Supraphon) om kvaliteten. Han sa att den inte var bra, men jag var osäker på om vi säkert förstod varandra. Nya The Cure spelades högt i butiken och han verkade mer inne på dem. Jag chansade i vilket fall som. Förstås. Givetvis låter det inte som 1972, men jag tycker musicerandet är top notch och inspelningen är flawless. 

Att lyssna på skivan är lite som att bara ha plöjt gamla Burning Red Ivanhoe från 60-70-talen och sedan höra dem på Toldkammeret i Helsingør (som vi gjorde för 15-20 år sedan). Man blir helt enkel glad av att de fortfarande har alla delarna intakta även om instrumenten och förstärkarna kanske är av modernare snitt. Jag tycker skivan låter svinbra. De spelar givetvis hela Kuře V Hodinkách, men ger sig också på t.ex. Beatles I'm The Walrus. Den senare kunde de eventuellt ha låtit bli. Hursomhelst, jazzrock av bästa märke i min bok. Supraphon, Czech Republic, 2023.

Flamengo Reunion Session - Kuře v hodinkách

Ráno (Part I.)

Till slut, på pragresans sista dag, grävde jag fram en förstapress av Energits debutskiva från 1975. Jag fann det mesta från den tjeckoslovakiska scenen under seklets tidiga år i framförallt Košice i östra Slovakien. Denna skiva (i samtliga pressningar) lyste dock hela tiden med sin frånvaro. Så småningom fick jag tag i en senare utgåva och med ett alternativt omslag och jag minns faktiskt att jag skrev om den i den gamla bloggen.

Det störde mig något, som antytts, att jag inte hittade originalet som jag såg avbildat i Scented Gardens Of The Mind av Dag Erik Asbjørnsen. Bilderna där var dock i svartvitt och jag blev något förvånad av att se den i färg. Åtminstone hade jag glömt bort att det svartvita fotot i Asbjørnsen i verkligheten gick i blått. Nu inser jag att Energit enkelt kunnat köpas på discogs för någon hundralapp billigare än vad jag nu gav för den i Prag. Hursomhelst, skivan är i toppskick och jag är utomordentligt nöjd med att jag fick grävt fram den för drygt en femhundring på Music club (skivaffären med överlägset störst sortiment). Av någon anledning så älskar jag omslag med livefoton och där trummisen är i fokus och andra musiker är i bakgrunden. Jag vet inte riktigt vad det handlar om... 

Musiken är förstås jazzrock och det är av bästa märke. Luboš Andršt är tjeckoslovakens John McLaughlin och stilmässigt är det inte helt olikt Mahavishnu Orchestra och fusion från Santana, även om det hela tiden finns en tjeckoslovakisk infärgning. Jag älskar också soundet och den låter formidabelt på min Linn LP12. Det här är en skiva som jag verkligen rekommenderar alla som vill ha lite adventure listening.

Supraphon, Tjeckoslovakien, 1975. 

Ráno (Part I.)

Can't Kick the Habit

I samma paket som Arthur Crudup Roebuck Man fanns ett UK-original av Blues from the Gutter med Champion Jack Dupree. En skiva jag redan hade i en senare pressning och med ett annat omslag, men det är roligare så här förstås. 

Blues From the Gutter är en klassiker av rang. Murder ballads, alkohol och knark. Det är i högsta grad blues från rännstenen textmässigt och både happiness brought on by the needle och I'm sick as I can be vill jag lova. I Can't Kick the Habit sjunger Champion Jack Dupree: It don't pay nobody to live their life so fast, this dope is killing me. Brutalt.

Två mördarballader avslutar skivan, Frankie & Johnny och Stack-O-Lee, båda krediterade Dupree. Som alla ändå vet är det dock traditionella titlar från 1800-talet. Bäst är nog ändå Evil Woman. Jag gillar det instrumentala partiet med solon av saxofonisten Pete Brown och gitarristen Ennis Lowery (Larry Dale) och Duprees sköna hamrande på pianot. Texten är givetvis löjlig. Som med många andra bluesartister med stor produktion så spelades örhängena in hur många gånger som helst. De flesta spåren från Blues From the Gutter har jag i andra versioner på senare skivor och en del av dem finns eventuellt i andra tappningar på 78" från 40-talet eller tidiga singlar från 50-talet. Samma låtar har ibland olika titlar... UK, mono, London Records, 1959. 

Can't Kick the Habit

Evil Woman

Burying Ground

Hemma igen efter fem dagar i Prag. Alltid trevligt, men egentligen alldeles för mycket turister för min smak. Förutom allt det där som man ska göra när man är i Prag så gick jag förstås några skivrundor. Både second hand och nya skivor var klart dyrare än här hemma - några fynd gick det inte att göra - men en handfull plattor fick ändå följa med hem. Överhuvudtaget har priserna i Prags centrum blivit som i vilken storstad som helst. Jag såg en kammarkonsert med Royal Czech Orchestra i spegelkapellet i Klementiun och Kevin Hays Trio ft. Ben Street & Billy Hart på Jazzdock. Båda konserterna fantastiska och något jag kommer att minnas länge. 

Jag undrar som vanligt när jag ska hinna lyssna på alla skivor jag inhandlar. Köpstopp fungerar som bekant dåligt. Dock bara ett skivpaket som väntade vid hemkomst och nu har Arthur "Big Boy" Crudup Roebuck Man fått snurra på tallriken två gånger. Inspelad i Regent "A" Studios, London 26 februari 1970. Crudup kompas av McGuinness Flint och de gör honom verkligen rättvisa. I Long Curly Mane och i titellåten spelar de härligt skitigt och jag blir nästan lite sugen på att skaffa den första McGuinness Flint, även om det kanske inte är en bluesplatta (men jag har som sagt gott om skivor att lyssna på...). Avslutande Burying Ground är en variant på hans egen Death Valley Blues. Väldigt njutbar bluesskiva! United Artist Records, UK, 1970. 

Burying Ground & Long Curly Mane

Loser

Denna söndagsförmiddag har jag lyssnat igenom Jerry Garcias solodebut, ibland kallad The Wheel-album, och uppföljaren, även den självbetitlad, men vanligen kallad Compliments. Har tänkt skaffa dem i evigheter, men det har inte blivit av förrän nu. Gillar båda riktigt mycket. Den första är klassisk Grateful Dead i stil med Workingman's Dead och American Beauty och innehåller dessutom ett rejält psykedeliskt parti Late For Supper/Supergawd/Eep Hour som nästan för tankarna till Pink Floyds Saucerful of Secrets eller Atom Heart Mother. Compliments är istället en cover-platta. Det låter kanske inte så upplyftande, men den är njutfull att lyssna på inte minst för att den låter så himla bra. Här kommer nog min nya skivspelare till sin rätt verkar det som. Det skulle nog förvisso kunna hända, om man vaknar upp på en annan sida, att det låter för polerat och städat...

Många av spåren på debuten var eller blev standardlåtar i Grateful Deads liveset, vilket säger allt om kvaliteten. Förutom Billy Kreutzmann på trummor spelar Garcia alla instrumenten själv. Det blir en hel del steelgitarr vill jag lova. Eftersom jag är galen så är det Late For Supper/Supergawd/Eep Hour som är det mest intressanta stycket. Av de övriga är jag svag för Loser. Warner Bros Records. 1972. US.

På Compliments måste jag lyfta fram det otroliga svänget i Little Miltons That's What Love Will Make You Do och Dr. Johns What Goes Around. Round Records. 1974. US.

Loser

Late For Supper/Supergawd/Eep Hour

That's What Love Will Make You Do

Dagens raritet LXIII

En skiva som jag har velat ha i samlingen i decennier är Art Supernatural Fairy Tale. Både för att den är inspelad under Summer of love (utgiven november 67), för att de efter denna skiva blev Spooky Tooth (ett av mina favoritband) och för att konvolutet är ett av de klassiska psykedeliaomslagen gjort av designerduon Hapshash and the Coloured Coat. 

1967, UK. Pokora 1001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Skivan kom udda nog bara ut i monoutgåva. Både skiva och omslag i fantastiskt skick.

Musikaliskt är det en blandad historia och den kanske inte riktigt är den trip som omslaget hintar om. Det skulle krävas betydligt längre låtar för det. Särskilt gillar jag de något tyngre spåren där de drar något år Spooky Tooth som Room With a View och titellåten, men även den mera psykedeliska Love is Real är fin. What's That Sound är Stephen Stills och Buffalo Springfields For What It's Worth. African song bjuder åtmistone på ett vilt bongotrummande men närmare än så blir det inget riktigt freak out.

Room With a View

Supernatural Fairy Tale

Love is Real