Den sista resan

Vi har så beslutat oss för att åka till Burg-Herzberg Festival till sommaren. För mig blir det sjätte gången. Det känns som ovanligt många bra band och vi har länge pratat om att göra en sista resa dit ner. Jag har varit där 2006, 2007, 2008, 2014 och och 2019. De andra har varit där ytterligare några gånger. Det ska bli vansinnigt roligt, även om man fruktar själva resan. 

Och kolla på banden: Tamikrest (sett dem där tidigare, 2014), Brant Bjork (också sett tidigare, kanske det var 2007), Agitation Free, Calexico, Sula Bassana, Israel Nash, Kraan (sett där två gånger tidigare!), Wolfmother, Nick Mason's Saucerful of Secrets, Gaupa och El Perro (Parker Griggs från Radio Moscow och Dorian Sorriaux från Blues Pills). 

Det finns dessutom alltid något som man inte har en susning om vad det är just nu och som blir skitbra. Givetvis var det Nick Mason's Saucerful of Secrets som blev tungan på vågen, men jag skulle nog kunnat tänka mig att åka även utan dem, för det är riktigt fina band. 

Nick Mason's Saucerful of Secrets - Echoes

Calavera

Jag har snöat in på Calexico från Tucson, Arizona. Ett band jag helt missat. Deras blandning av americana, tejano, mariachi och annan latinmusik är alldeles fantastisk. Edge Of The Sun från 2015 har gått varm i bilen till jobbet (sällan hem för då lyssnar jag på Studio Ett) och nu har jag den också på vinyl. Jag borde dock köpt deluxeutgåvan för bonuslåtarna, som alla är riktigt bra. Jag skulle till och med säga att Calavera är favoritspåret och den finns inte med på min utgåva. Vilket otroligt groove! Jag dansar inte, men jag önskar att jag gjorde. Dock är hela skivan suverän, så jag är väl inte alltför deppig ändå. City Slang, US, 2022, Blue translucent vinyl, limiterad, 1200 ex.

Bullets & Rocks

Woodshed Waltz

Calavera

Waiting For a Coconut to Drop

Jag har köpt någon Brant Bjork-skiva då och då genom åren. Varje gång jag fått för mig att kolla upp om han gjort något nytt så har det kommit ett par tre skivor. Hans utgivningstakt är verkligen för hög för att man ska hänga med... Hursomhelst, Jalamanta, debuten från 1999, tror jag inte ens att jag hade hört för några månader sedan. Jag körde den några gånger i bilen och insåg att jag måste ha den på vinyl.

Jalamanta hade nog mått bra av att ha varit en enkelskiva istället, men samtidigt är hans sound alltid skönt och groovy så även de mera anonyma låtarna är ganska njutbara. Heavy Psych Sounds, Italien 2019. Remastered, 2-LP, Yellow vinyl, limiterad, 500 ex.  

Automatic Fantastic

Defender Of The Oleander

Waiting For a Coconut to Drop

Don't Deny It

Southern Steel Get on Through är en privatpress från 1974. Bandet var från Miami, Florida och gjorde bara denna enda fullängdare, samt en singel (båda låtarna finns på LPn). Get on Through återutgavs för första gången i slutet av förra året av RidingEasy Records. Limiterad till 300 ex (jag har nummer 18/300) och skivan i Caramel Swirl. 

Det är mestadels ganska snäll southern rock, med bra gitarrer och sång och stämsång och några riktigt bra låtar. Det är inte lika proffsigt som de stora sydstatsbanden, men det bidrar bara till charmen. Låtarna som drar åt country är bättre en de något stabbiga boogie-spåren. I sista låten, Don't Deny It (7:17) växlar de upp med gitarrerna i slutet i bästa Free Bird-andan. Klart värd att ha i samlingen!

24 Hours A Day

Don't Deny It

Hair of the Dog

El Perro - Hair of El Perro. Vilken jäkla platta! Jag hänger som vanligt dåligt med, för denna kom redan 2022. Parker Griggs och Lonnie Blanton från Radio Moscow och några andra snubbar som jag inte känner igen namnen på gör värsta Hendrix-möter-Santana- och Funkadelic-skivan. Fast tyngre då. Den har snurrat ett tiotal gånger hemma och dessutom har jag kört den en handfull gånger på väg till jobbet i bilen. Det finns inte ett dåligt spår! Helt enormt sväng!

Sedan skivan kom har Parker Griggs bytt ut hela bandet och idag ingår bland annat den gamle Blues Pills-gitarristen Dorian Sorriaux och Prisma Circus-bassisten Joaquin Escudero i bandet. Rekommenderas! Alive Naturalsound Records, US, 2022.

The Mould

Black Days

Dagens raritet LVII

Skivan som jag har hört mest på den senaste tiden är Agitation Free Malesch. Jag har haft en Amber Soundroom-utgåva sedan början av seklet, men nu har jag även ett fint original på Vertigo Swirl. Bandet bildades redan 1967, men det dröjde till 1972 innan de fick ut förstlingsverket. Innan inspelningen hade Agitation Free rest runt i bland annat Egypten och Marocko och spelat. Med sig därifrån hade de ljudupptagningar av böneutrop, livliga basarer m.m. och dessa samplas in i låtarna här och var och även själva musiken har en del arabiska influenser. Det här är verkligen inte för alla, men jag håller den mycket högt. 

Öppningsspåret You Play for Us Today med sin hypnotiska bas sätter tonen. Fantastisk låt och med riktigt vasst gitarrspel. Sahara City transformeras efter en stund till Syd Barrets Astronomy Domine. Åtminstone tänker jag på den på grund av gitarrsoundet. I Ala Tul är det orgel, percussion och i det närmaste ett bassolo som dominerar. Pulse ger återigen Pink Floyd-vibbar. En sequencer spelar en mer och mer atonal melodi och på det läggs Barrett-gitarr och friformstrummor. Oerhört suggestiv och underbart kaotisk. I Khan El Khalili (som är en stor basar i Kairo) börjar jag alltid nynna på Fearless på Meddle. Titellåten är längsta spåret på skivan. Ett långt och helt suveränt jam. Till en början tänker jag att det är ett psykedeliskt mästerverk, men i slutet av låten är det mer progressive än psychedelic. Nåja, ibland går dessa genres in i varandra. Det är synd att avslutande Rücksturz är så kort. Den är förvisso fantastisk oavsett, men den fina gitarrmelodin skulle förtjäna att spelas någon gång till efter en utsvävning. Skivan finns avbildad i Pokoras 4001 Record Collector Dreams och där har den bara fått en rating disc. I boken The Vertigo Swirl Label (2016) har den fått **** av ****** vilket indikerar 500-800 €.

Sahara City

Pulse

Rücksturz

Dagens raritet LVI

Humble Pies andra skiva Town and Country är en något lugnare historia jämfört med den ösiga rock 'n' rollen från As Safe as Yesterday Is. Det låter inte lika brittiskt längre utan de utforskar snarare americana och southern rock. Sedan har den Silver Tongue som är ett riktigt monster till låt! Ingen sjunger som Steve Mariott och bäst är han just i den här typen av låtar. Otroligt maffigt sound och jag älskar verkligen varenda ton. Inte minst basspelet från Greg Ridley som är Geezer-tungt och gitarrsolona som är gåshudsframkallande all over. Silver Tongue kan jag höra om och om igen. Som tur är skulle det komma mer i den här kalibern från och med nästa skiva. Även den avslutande Home and Away är en favorit. Först en popbagatell från Frampton som kanske lätt skulle kunna glömmas bort, men solona i slutet lyfter den enormt. Immediate, UK, 1969. 

Silver Tongue