Så var vi åter hemma från Burg-Herzberg-festivalen. En natt på hotell i Alsfeld och därefter sex nätter i tält på själva festivalen. En hel del regn, särskilt lördagen blev en riktigt blöt historia. Med regn följer lera och allmänt slitsamt festivalliv. Jag är nog alldeles för gammal för sådana här eskapader egentligen.
Men vi överlevde och det var samtidigt trevligt och vi fick sett åtminstone en hel del band. Hade det inte varit så blött och lerigt hade det förmodligen blivit en handfull till. Bäst var förstås Nick Mason's Saucerful of Secrets. När det gällde Nick Mason fick vi njuta av denna set list: Astronomy Domine, Arnold Layne, See Emily Play, Obscured by Clouds, When You're In, Remember a Day, Set the Controls for the Heart of the Sun, Fearless, Childhood's End, Lucifer Sam, Echoes. Extranummer: One of These Days, A Saucerful of Secrets.
Vi fick däremot inte höra Atom Heart Mother/If eller The Nile song. The Scarecrow verkar också ha varit en stapelvara under turnén, men den kan jag leva utan. Typiskt att de behövde kapa drygt 20 minuter... Det hade väl att göra med att det var en festivalspelning... Hursomhelst, den stora lyckan för mig var att få höra Echoes framföras live. Även Childhood's End var en höjdare för den hoppades över första gången vi såg dem i Köpenhamn.
Näst bäst var nog El Perro. De körde sin enda skriva rätt och upp och ner och presenterade sedan en handfull nya låtar varav flera spelades för första gången. Om någon av dessa sa de att den skulle komma på den nya skivan. Den blir intressant förstås. Dorian Sorriaux från gamla Blues Pills verkade mycket spelsugen och entusiastisk även om han fick spela andrafiolen.
Calexico var njutbara. De påstod att Feast of Wire firade 20 år och spelade mycket från den, men sanningen är väl att den kom 2003. Nåja, deras blandning av Americana och mera latinoinspirerad musik passade Burg-Herzberg som hand i handske. De spelade även en del från deras två senaste skivor och också sådant jag inte kände igen. Ett väldigt kompetent band som kan göra lite vad som helst med flera genres.
Tamikrest som inledde festivalen på Freakstage hade jag sett en gång tidigare, nämligen 2014. Då bestod bandet av tuareger och en fransman. Nu var det helt omvänt förhållande. Det var bara Ousmane Ag Mossa kvar som true tuareg, men bandet var helt fantastiskt och det är frågan om det inte var ännu bättre i år. Bassist och trummis borgade för ett formidabelt sväng. 
Brant Bjork är Brant Bjork och låter i princip likadant hela tiden. Det stora lyftet i setet var defintivit när han gjorde en rejält förlängd och jammig Automatic Fantastic från debutplattan Jalamanta 1999. Bassisten var en riktigt personlighet och som man tittade på lika mycket som huvudpersonen. Årets tyngsta band i stonerklassen måste man nog tillskriva dem. 
Agitations Free visste jag inte riktigt hur de skulle låta. Jag har bara debutskivan Malesch, men jag tyckte det höll hela vägen med mystiskt och avancerad progressive. Väldigt suggestivt och inte sällan tungt och mörkt.Jag skulle gärna vilja ha tag i deras andra platta på spiral-Vertigo-etiketten, men den verkar svår...
Manchesterbandet Blackballed gav vi nog också hela tiden och de var kanske något enahanda, men visst var det också mycket klassisk 70-tal-hårdrock. Zeppelin, Deep Purple, Rory Gallagher... Gissar att det är ett band man kommer höra mer ifrån. Bra sångare och gitarrist. De var nog ett av festivalens mest entusiastiska band - de älskade verkligen Burg-Herzberg och verkade aldrig vilja sluta spela. De var ute för extranummer minst två gånger, frågan är om det t.o.m. inte var tre.
Sula Bassana på Freak Stage var bättre än vad jag trodde de skulle vara, liksom Wolfmother som jag nog knappt ens hört sedan jag köpte deras första skiva någon gång på 90-talet, eller om det var tidigt 2000-tal. Klassisk arenarock. Givetvis ser man lite annat och framför allt hör man från tältplatsen när man inte orkar gå ner, men man kan inte se allt.
En del band från grannscenen Höllenschuppen (vi låg 50 m bakom den) går förstås inte att missa och visst var det en del som lät intressant därifrån. Inte sällan mycket spacerock och psykedelia, vilket verkar vara den scenens signum.
Några skivor till blev det, men de kan jag väl skriva om senare när jag väl orkat lyssna igenom dem.
