Dagens raritet XLII

Efter att Glen Cornick hade fått foten från Jethro Tull bildade han det formidabla bandet Wild Turkey. Första skivan Battle Hymn är smått fantastisk och det är rätt skämmigt att jag saknat den i alla år. Öppningsspåret Butterfly är essensen av hård progressive rock 1971! Det går att höra lite Jethro Tull och ibland tänker jag på Wishbone Ash, men mestadels har de ett säreget sound och dynamik där de varvar tunga riff med akustiska gitarrer. Jag älskar Gary Pickford-Hopkins röst, gitarrspelet från Jon Blackmore och Tweke Lewis (senare i Man), drivet från trummisen Jeff Jones (från Man) och givetvis Cornicks basspel. Det finns mer komplexa kompositioner än Butterfly, med udda takter och taktbyten, men Battle Hymn drar mer åt hård rock än progressive i de flesta lägen. Andra favoriter är Twelve Streets of Cobbled Black, One Sole Survivor och titellåten. Det finns faktiskt inte en enda dålig låt. Skivan är presenterad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Chrysalis, UK, 1971. 

Butterfly

Twelve Streets of Cobbled Black

Dagen raritet XLI

Min Blue Horizon-samling utökas med någon skiva då och då. Förutom Mike Vernons Bring it Back Home, som jag skrev om för en vecka sedan, så blev det vid samma inköpstillfälle även Silas Hogan Trouble at Home. Licensierad av Excello som flera andra i Blues Masters-serien och är en samling av hans singlar från första halvan av 1960-talet. Excello-utgåvan heter bara Trouble och kom samma år. Hygglig Louisiana- och träskblues som ofta svänger fint även om den inte är så särskilt märkvärdig. Ändå roligt att ha den i samlingen. Whispering Smith på munspel sticker ut. Blue Horizon, UK, 1971.

I'm In Love With You Baby

Dagens raritet XL

Jag fick för mig att jag behövde Bond + Brown Two Heads are Better Than One. Och det var ju helt rätt och riktigt. Skivan har redan snurrat en handfull gånger och den blir bara bättre och bättre för varje lyssning. Kreativiteten flödar och det är funkigt, bluesigt och jazzigt och musicerandet är förstås top notch. Graham Bond spelar mer piano än orgel, men som han gör det! C.F.D.T. (Colonel Frights' Dancing Terrapins) med Mick Hutchinson på gitarr är lika bra som något från Browns Piblokto. Skivan är presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och har 2 rating discs.

Two Heads are Better Than One blev den sista skivan från Graham Bond. Droger och psykiska hälsoproblem (och mentalsjukhus) tog till slut ut sin rätt och 8 maj 1974 kastade han sig framför ett tunnelbanetåg på Finsbury Park Station. Pete Brown gick bort förra året. Chapter 1, UK, 1972.  

C.F.D.T. (Colonel Frights' Dancing Terrapins)

Looking For Time

Dagens raritet XXXIX

Jag blev sjuk under jullovet och orkade inte fortsätta med min genomgång av skivor utgivna 2023. Jag kanske fortsätter med det projektet senare, men nu återgår jag först och främst till min serie med dagens raritet. 

En skiva som jag faktiskt aldrig hade lyssnat på när jag fick hem den var Mike Vernons Bring it Back Home på Blue Horizon. Jag har alltid hört att den inte ska vara något speciellt, men jag tycker tvärtom att den faktiskt är ganska bra. Den jazziga och instrumentala Brown Alligator är till exempel värd hela skivans pris.

Mike Vernon är som bekant välkänd i blueskretsar som producent och ägare till skivlabeln Blue Horizon och han har ganska säkert bidragit mer än någon annan till att spela in tidig brittisk blues och att presentera amerikanska bluesmusiker för inte minst den brittiska publiken, men även för oss andra europeér. Vem tror ni spelade in och producerade John Mayall's Beano album Bluesbreakers med Eric Clapton och uppföljaren Hard Road med Peter Green. Jodå, vår man Mike Vernon.

Han är kanske ingen stor sångare, även om han låter helt okej i några låtar i mina öron. Rory Gallagher spelar lead guitar på Come Back Baby och Paul Kossoff på avslutande My Say Blues (och som är högst njutbar - melodin är schyst, Mike Vernon får mig att tänka på Nick Pickett och Kossoff lägger många fina licks). Andra som medverkar är bland annat Paul Butler, Rick Hayward och Pete Wingfield. Väl värd att ha i samlingen trots allt. Den spanska utgåvan från 1972 är med i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och har 4 rating discs. Det känns övervärderat, den har man ju till och med sett någon gång. Blue Horizon-utgåvan borde vara mera värdefull enligt mig. Blue Horizon, UK, 1971.

Brown Alligator

My Say Blues